Miljöpartiet och miljöpolitiken – några kommentarer

Det är roligt att få den sorts ambitiösa svar på viktiga frågor som Jon Karlfeldt ger apropå mina fem kritiska frågor om miljöpolitik. Inte minst som Karlfeldt självkritiskt medger att Miljöpartiet tidigare haft en dogmatisk inställning i sitt motstånd mot genmodifierade växter. Miljöpartiets motstånd mot genmodifierade grödor finns dock kvar. Jag kan inte hitta ett enda aktuellt exempel vare sig i riksdagen och än mindre på EU-nivå där Miljöpartiets linje varit att tillåta någon slags genmodifierade grödor. I EU-parlamentet har Carl Schlyter varit en profilerad motståndare, som inte tycks vilja lämna några slags möjligheter för bönder att faktiskt använda grödor framtagna på detta sätt.

I det oklara läge som GMO-frågan är inom EU bör Sverige stoppa nya grödor tills det finns möjlighet till nationella förbud. Man bör också ha möjlighet att säga nej till GMO-grödor i den offentliga upphandlingen. (Risk för invasion (sic!) av genmodifierade grödor GP 30/3 2012)

Gustav Fridolin och Åsa Romson har hållit en låg profil, men röstat emot när tillfälle givits. Och även om argumenten ändrats är inställningen densamma. Fridolin tycks numera mena att GMO inte kan tillåtas för att grödorna då skulle konkurrera ut dyrare ekologisk produktion.

”Man måste få skydda värdet av sina investeringar. Kommer det in konkurrenter med GMO när andra investerat i grön utveckling snedvrider det konkurrensen” (Handelskammaren)

Karlfeldts inställning grundar sig delvis på en mer legitim farhåga, koncentrationen av GMO-patent till ett fåtal globala storföretag. Men den invändningen är inget motargument mot exempelvis gyllene ris, A-vitaminberikat ris som tagits fram för att hjälpa u-länder. Ett ris som ändå motarbetats av exempelvis Greenpeace och mot vilket Carl Schlyter upprört kräver hårdare gränskontroller vid EU-import. Och det ironiska är att dagens koncentration av GMO-grödor hos ett fåtal storföretag beror på de strikta kontroller och regleringar som MP och andra drivit igenom. Vill man undvika en koncentrerad marknad måste man bli liberala med att bejaka och likabehandla grödor. Motsättningen mellan ekologisk odling och genmodifiering är lika konstlad. I själva verket menar professorn i växtlära Pamela C Ronald och ekoodlaren Raoul Adamchak i boken Tomorrows table att gentekniken är just vad den ekologiska metoden behöver för att kunna föda mänskligheten. Så snälla Karlfeldt och Miljöpartiet, istället för att hitta på nya, ekonomiska ursäkter att alltid rösta emot GMO, släpp sargen och kom in i matchen! Det finns mycket annat att diskutera vidare. Gällande om utsläppen minskas bäst av ett mål för just utsläpp eller med mål även för förnybart och energieffektivisering slås jag kanske framför allt av den uppgivna hållningen i EU-kommissionens eget dokument  i en av Jon Karlfeldts länkar. Där konstaterar de att den för resultat så viktiga marknaden för utsläppsrätter beräknas vara helt kollapsad på grund av ackumulerad överutdelning av gratis rättigheter och inte öka utsläppspriset ordentligt förrän framåt 2030 (en måttlig ökning från 10 € per ton koldioxid 2020 och 14 € så sent som 2025 ökar då till ca 35 € 2030). Under sådana omständigheter kan förstås regleringslösningar och sektorsspecifika mål vara mer motiverade, men det är egentligen ett allvarligt problem. Priser på utsläpp är den mest effektiva och bredaste lösningen om man inte vet eller kan förutse exakt var och hur utsläppen kan minskas. Jag anser med många andra att det är fallet med koldioxidutsläppen, men det kräver en bok att motivera (och jag skriver på en). Vad gäller fisket kan jag bara konstatera att mycket talar för att vi får välja antingen rika fiskare och rika fiskbestånd, eller fattiga (men fler) fiskare och fattiga bestånd. På Island som Karlfeldt beklagar är fisket, trots att många får köpa sina fiskekvoter för kanske 50-60 procent av värdet på fångsten, så lönsamt att yrkesfiskare 2011 tjänar mer än vd:ar, finansanställda och läkare. De 200 bäst betalda yrkesfiskarna tjänar i genomsnitt omkring 16 000 euro i månaden (runt 137 000 kronor). Hälften eller en fjärdedel av de nivåerna är fortfarande mycket goda inkomster. Jag misstänker att här som på området genmodifiering är de ekonomiska argumenten och klagomålen på marknaden mest ett svepskäl att kunna rösta emot överförbara fiskekvoter. Det är synd, för de är fortfarande den mest lovande åtgärden för att rädda utsatta fiskebestånd. (Och med motståndet mot det vertikala växthuset i Linköping av likaledes ekonomiska skäl bildar det något av ett mönster.) Nåja, man kan ju alltid avskaffa subventionerna till fisket också om man vill minska överfiskningen. Det borde vi vara överens om. Även om Karlfeldts logik när det kommer till landsbygdsstöd är att det behövs gröna subventioner för att uppväga miljöskadliga subventioner som man inte riktigt vågar ta tag i att avskaffa. Märkligt resonemang. Särskilt som värdet av gröna subventioner är begränsat. Amerikanska National Academy of Sciences gjorde nyligen en genomgång av samtliga gröna skatteavdrag och subventioner. Resultatet är förödande:

”Inte en enda av subventionerna var effektiv; några var horribelt ineffektiva; och andra som etanolsubventionen hade perversa effekter och ökade i själva verket växthusgasutsläppen. Den sammantagna nettoeffekten av alla subventioner sammantaget var väsentligen noll!” (Nordhaus, William The climate casino, s 266 (min översättning)

Även i Sverige visar en utredning från Konjunkturinstitutet (Miljö, ekonomi och politik 2013) att många klimatåtgärder är i det närmaste verkningslösa. Exempelvis har elintensiv industri haft undantag från energiskatter mot ett program för energieffektivisering (PFE), ett program som är ett dolt och otillåtet industristöd och dessutom ”inte bidrar till energipolitiska mål utan höjer kostnaden för politiken”. Mycket att diskutera som sagt, och många anledningar att fortsätta den kritiska granskningen av Miljöpartiets och andra partiers miljöpolitik. Tack själv, Jon Karlfeldt, för ett omfattande och på många punkter hoppingivande svar.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218

Fem frågor om miljöpolitik till Miljöpartiet

Medierna har varit okritiska mot Miljöpartiet, enligt en granskning som SIFO gjort och DN:s ledarsida menar att det är dags för förändring. Inte för att det saknas kritiska frågor att ställa. Här är fem som gäller Miljöpartiets främsta profilfråga: miljön. (Och en bonusfråga längst ner.) 1. Varför vill Miljöpartiet göra det dyrare att minska koldioxidutsläppen? Bakgrund: Miljöpartiet vill utöver att minska utsläppen av koldioxid ha särskilda mål för att detta ska ske genom mål för energieffektivisering och förnybara energikällor. Det kan låta mer ambitiöst, men har i praktiken inte med utsläppsminskningar att göra, det bara kostar mer. Det är en åtgärd som Konjunkturinstitutet avråder från när de utvärderar miljöpolitiken (s 168 och framåt i denna rapport). 2. Varför är Miljöpartiet emot säljbara fiskekvoter, den bästa lösningen för att skapa hållbara fisken? Bakgrund: Tre amerikanska forskare publicerade 2008 i Science (nr 19) en jämförelse av 11 135 fisken mellan 1950 och 2003. Deras slutsats är klar: Säljbara personliga kvoter gör att fiskebestånden kan hämta sig och rent av öka. Detta eftersom varje fiskare får ett intresse av hela beståndets växt, inte bara ta upp så mycket fisk som möjligt. Miljöpartiet är emot säljbara kvoter både i EU och nationellt. MP:s lösning, att sätta en låg total fångstnivå (TAC) för hur mycket fisk som får tas upp räcker för det mesta inte. OECD konstaterade i en utvärdering 1997: ”Potentiellt förväntar man sig god resurshushållning av att sätta en TAC. Men i praktiken har bevarandet fungerat bra bara i ett fåtal fall, för det mesta varit mediokert och i många fall dåligt.” Källa: Livsmedelsekonomiska Institutet (SLI), Rapport 2006:2 Fiskeriförvaltning med individuella kvoter, s 7 (Hänvisar till OECD 1997 Towards Sustainable Fisheries – Economic Aspects of the Management of Living Marine Resources, s 74) (min översättning) 3. Varför motarbetar Miljöpartiet genmodifierade grödor? Bakgrund: Miljöpartiet motarbetar genmodifierade grödor både i Sverige och på EU-nivå. Detta trots att genmodifierade grödor har minskat användandet av bekämpningsmedel med 7 procent mellan 1996 och 2005. Genom att minska behovet av plöjning kan genmodifierade grödor också bidra till minskad jorderosion och en betydande minskning av växthusgaser i atmosfären, enligt en skattning så mycket som 9 miljoner ton koldioxidekvivalenter, motsvarande årliga utsläpp från 4 miljoner bilar. Restriktionerna ger inte bara dyrare mat i Europa, utan drabbar också bönder i Afrika som tvingas avstå från GMO-teknik för att kunna exportera till Europa. Miljöaktivisten och författaren Mark Lynas ger en god genomgång här. 4. Varför är Miljöpartiet emot att det byggs en testanläggning för vertikala växthus i Linköping, en möjlig lösning på att föda allt fler på ett mindre resurskrävande sätt? Bakgrund: I boken The vertical farm (2010) målar mikrobiologen Dickson Despommier  upp ett framtida jordbruk i specialdesignade skyskrapor som levererar ett brett utbud av färska grönsaker och vissa djur direkt till sina konsumenter i städerna. På den frilagda åkermarken kan skogen växa och binda koldioxid. Det skulle minska bevattningsbehovet med omkring 95 procent och istället för att släppa ifrån sig detta vatten med bekämpningsmedel och näring så kan stadens växter tvärtom rena samma stads smutsiga avloppsvatten i ett mycket mindre kretslopp. Ett sådant vertikalt växthus byggs nu i Linköping för att kunna utveckla tekniken, men Miljöpartiet är emot. 5. Varför ökar ni stöden till landsbygd och regionalpolitik när de både är ineffektiva och potentiellt miljöskadliga? Bakgrund: När Sverige fått gehör för en smärre minskning av stöden till landsbygd och jordbruk krävde Miljöpartiet att Sverige ska öka bidragen. Detta trots att landsbygdsstöden dömts ut som ineffektiva, och att de har betydande negativa miljöeffekter. Världsnaturfonden (WWF) bedömer i en studie att omkring 85 procent av subventionerna till jordbruket kring Östersjön kan ha negativa miljöeffekter. Till jordbrukets miljöpåverkan hör bland annat utsläpp av fosfor och kväve i haven. I Östersjön var jordbrukets andel av vattenburna kväveutsläpp 56,6 procent och för fosfor var andelen 35,5 procent. Miljöskadliga jordbruks- och fiskesubventioner kostar cirka 2500 kronor per person och år. Internationella studier visar att det finns ett tydligt samband mellan subventionsgrad och användningen av bekämpningsmedel i jordbruket. (Se rapporten Fiskesubventioner och andra bottennapp av Mattias Svensson och Maria Wetterstrand) Miljöpartiet saknar förstås inte svar på sådana frågor och man kan dela deras uppfattning eller inte, men de räcker för att konstatera att det finns invändningar av miljöskäl mot betydande delar av deras politik. Det finns förstås också miljöfrågor där Miljöpartiet är i framkant. De är exempelvis ledande i att via skatter prissätta utsläppen. Här skulle en kritisk fråga kunna vara varför Miljöpartiet har övergett sin tidigare linje om grön skatteväxling, där höjda skatter på utsläpp finansierade sänkta skatter för låga och normala inkomster. En kompensation för miljöskatternas regressiva fördelningsprofil. Den senaste mandatperioden har Miljöpartiet tvärtom varit bland de mest högljudda kritikerna just mot sänkta skatter på låga och normala inkomster.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218

Dummare än tåget

[caption id="attachment_5270" align="aligncenter" width="336"] Ra 847 stående på Malmö C. Tillhör Bergslagens Järnvägssällskap. Retrosnygg, men tågtrafiken var inte bättre förr.
CC / Wikimedia Commons upphovsman kaktuslampan from Lund, Sweden.[/caption] Jan Guillou har inte internet. Om det ursäktar att trötta ideologiska dogmer ersätter faktakoll är upp till hans redaktör. Janne har hur som helst suttit på sin kammare och på skrivmaskinen plitat ihop en kolumn om att ”privatkapitalistiskt järnvägskaos” härledd till ”Thatcherismen” på 80-talet lett till att ”allt blivit sämre och betydligt farligare för passagerarna”. Ja, vi har hört den förut. Den som nu har lyxen av tillgång till nätet kan enkelt kolla upp lite kompletterande uppgifter. Stämmer exempelvis slutsatsen att det blivit sämre för tågresenärer och svårare att åka tåg? Tvärtom, fler än någonsin åker tåg idag. På Trafikbloggen i GP konstaterar Ulf Nyström att tågresandet i Sverige förra året var större än någonsin tidigare. I år, eller senast nästa år, bryts 200-miljonersvallen. På 80-talet gjordes knappt 80 miljoner resor per tåg. På 25 år har antalet tågresor mer än fördubblats, ökningen har varit närmare 140 procent. Persontransportarbetet, som mäts i personkilometer, ökade med fyra procent under 2012 till 11,8 miljarder personkilometer, också det en ny toppnotering. Fler än någonsin reser alltså med tåg i Sverige. Är då tågen mer försenade nu än tidigare? Inte heller det stämmer. Flest tågförseningar var det runt 1980. Punktligheten har blivit betydligt bättre under både 1980- och 1990-talet men trots betydande investeringar under 2000-talet avstannat och möjligen minskat något. Aha! På grund av privatiseringar! Nä, sannolikt snarare på grund av statens decennielånga underlåtenhet att investera. Enligt rapporten Är järnvägen på rätt spår? (källan till uppgifterna om punktligheten) som gjorts av konsultbolaget WSP är ”[e]n möjlig förklaring till denna ’järnvägsparadox’ … ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.” En annan möjlig orsak är enligt rapporten den låga produktivitetsutvecklingen i bygg- och anläggningsbranschen, en politiskt skyddad bransch med stor statlig upphandling, skydd mot import och bristande konkurrens, långt från ”nyliberala” fria marknader. Tidningen Fokus har skildrat ledningsproblem hos ansvariga myndigheten Trafikverket. Säkerheten är ett bekymmer. Trafikverket konstaterar: ”Inom vägtrafiken har antalet omkomna minskat. Inom järnvägssystemet sker ingen minskning. I stället kan en svagt ökande trend misstänkas. Både inom väg- och järnvägstrafik syns en fortsatt ökning av trafikmängd.” Fler resande än någonsin och en i stort sett flat trend för dödsfallsolyckor. Inte tillräckligt bra, men långt från herr Guillous fantasi om att tågresandet blivit ”betydligt farligare”. Ansvaret för underhåll av spåren ligger fö på helstatliga myndigheten Trafikverket, och det har som nämnt ovan skett fler investeringar i spåren under senare decennier. Antalet urspårningar är också betydligt lägre än i början av 1990-talet.   [caption id="attachment_5265" align="aligncenter" width="461"] Från trafikverket.se Notera den ändrade och vidgade definitionen av ekonomisk skada som bör förklara delar av minskningen.[/caption] På sidan 7 i samma rapport kan ni fö se olycksstatistiken för tågtrafik i det nyliberala experimentlandet Storbritannien. (Tredje lägst i Europa totalt, näst lägst om man bortser från självmord). Den statistiken är från 2009, men även senare statistik från 2012 (nedan) bekräftar bilden av Sveriges och Storbritanniens tågtrafik som bland den säkraste i Europa. [caption id="attachment_5264" align="aligncenter" width="882"] Från trafikverket.se[/caption] Britterna har också sett ett ökat tågresande, en ökning som tog fart i mitten av 90-talet då järnvägen öppnades för anbudsförfarande. [caption id="attachment_5262" align="aligncenter" width="641"] Ökningen av tågtrafik i Storbritannien sedan mitten av 90-talet, då järnvägen privatiserades.
Källa: http://www.railway-technical.com/statistics.shtml[/caption] [caption id="attachment_5263" align="aligncenter" width="445"] Den gula linjen är brittiskt tågresande i ett längre perspektiv. Här framstår inte ökningen sedan 90-talet som lika dramatisk, men decennierna dessförinnan var inget att skryta med. Järnvägens problem började inte med Margaret Thatcher.
Källa: http://www.railway-technical.com/statistics.shtml[/caption] I den statliga utredningen En enkel till framtiden? (SOU 2013:83) sammanfattas utvecklingen i Sverige på senare år:

Jag konstaterar att Sverige sedan 1988 haft en stark tillväxt i järnvägstrafiken, särskilt i den regionala persontrafiken, och att det i flera andra avseenden skett betydande förbättringar, exempelvis vad gäller produktivitet och säkerhet. För godstransportköparna har marknadsöppningen inneburit ökade möjligheter att använda tåget till konkurrenskraftiga priser. Upphandling av persontrafik i konkurrens har många gånger lett till betydande kostnadsminskningar. Samtidigt finns det problem med punktligheten, strategisk budgivning i upphandlingar och (på senare år) försämrad reshastighet, liksom en del oroande tendenser i olycksstatistiken. (mina kursiveringar)

Delprivatiseringar av den typ som skett för tågtrafiken är inte problemfria, och långtifrån alltings lösning. Här är exempelvis en kritisk utvärdering som menar att de privata tågföretagen i Storbritannien plockat ut vinster snarare än investerat i verksamheten. Men i både Sverige och Storbritannien sammanfaller de med starkt ökat tågresande och kostnadsminskningar för både gods- och persontrafik medan dessa länders tågtrafik hör till de minst olycksdrabbade i Europa. Och båda länderna hade i början av 1980-talet en genuint misskött järnvägstrafik i helstatlig regi. En del längtar tillbaka till en sådan ordning, en nostalgi som inte bara är svårförenlig med historiska fakta, utan om man ska tro utredaren Gunnar Alexandersson är lika omöjlig i framtiden:

Jag konstaterar att det i flera viktiga avseenden inte är möjligt för Sverige att genomföra en återreglering i järnvägssektorn.

Vänsterpolitik gör sig som så ofta bättre som nostalgisk dröm än som politisk framtid.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218