Maria Abrahamsson är inte rädd för konflikter med sina moderata partikolleger, och inte heller för att medge att hon haft fel. Här talar hon klarspråk om alliansreformen som hotar rättssäkerheten, tänker högt i den känsliga narkotikafrågan och berättar var partierna placerar sina hopplösa medlemmar.

Av Mattias Svensson

– Bullshit, rent ut sagt.

De hårda orden kommer från Moderaternas nyblivna riksdagsledamot Maria Abrahamsson. Och de gäller reformen ”En modernare rättegång” (EMR) som har gjort det svårare för människor att få sina fall överprövade i hovrätten. Dessutom har processerna ekonomiserats genom att man inte längre gör vittnesförhör i hovrätten utan bara spelar upp filmupptagningar från förhör som hållits i tingsrätten. Justitiedepartementets analys är att reformen inte handlar om att snåla med resurser, utan om att renodla processerna och lägga fokus på tingsrättens prövning. Bullshit, menar Maria Abrahamsson.

– Okej, reformen har sparat många sköna miljoner åt statskassan, men den har definitivt försämrat rättssäkerheten, säger Maria Abrahamsson. Hon menar att det är tveksamt om Sverige längre lever upp till Europakonventionens krav på rätten till en rättvis rättegång, och ser fram emot att som nybliven riksdagsledamot delta i utvärderingen av reformen.

Maria Abrahamsson kallar sig obekymrat för gammalmoderat, något som accentueras av en bakgrund som jurist som arbetat åt tidigare justitieministern Gun Hellsvik och på Svenska Dagbladets ledarsida. Men den som med detta tror sig ha placerat in henne på den politiska kartan gör bäst i att läsa vidare.

Abrahamsson har omvärderat många frågor och kritiserar numera alliansen mellan höger och extremvänster i
familjefrågor och funderar högt över om inte delar av svensk narkotikapolitik är ”snudd på oanständig”. Skulle en fråga liknande FRA-omröstningen bli aktuell även denna mandatperiod vet hon precis vad hon tänker göra.

Redan tidigt i intervjun märker jag att Maria Abrahamssons ståndpunkter inte är de jag förväntat mig. Jag noterar till exempel att hon inte verkar engagera sig för strängare straff.

– Nej, jag tycker att vi har ett rätt schyst straffsystem. Ibland lägger sig domstolarna i det nedre intervallet. Vill man ha tuffare tag är det i så fall mycket mer effektivt att höja minimistraffen.

När jag frågar om utmaningar för rättsapparaten får jag i stället ett resonemang om kompetensen hos dem som dömer.

– Det kanske inte alltid är rätt personer som är domare i våra domstolar. Vi har ju domare som begår tjänstefel, missar tidsfrister och annat, det är inte så ovanligt nuförtiden. Domaryrket är inte längre attraktivt för unga jurister.

– Ett annat problem är att domarlönerna sätts individuellt. Är man särskilt snabb – turbodomare finns det ett ord som heter – då får man högre lön. Men snabbhet är kanske inte det första man efterfrågar av juridisk expertis. Hur mycket påföljdstänkande har du tid med om det ska gå snabbt som sjutton? Är det lättare att ta till den praxis som finns eller att tänka ett varv till? Det här med att domaryrket tappat i attraktion är en stor rättssäkerhetsbrist.

Andra praktiska frågor kring statens grundläggande funktioner engagerar också.

– Rakel tycker jag är väldigt intressant. I samband med Estoniakatastrofen upptäckte man att alla blåljusmyndigheter – alltså poliser, helikoptrar, brandmän, alla som var ute och skulle rädda människor – deras radiokommunikation funkade inte. Man insåg att vi måste ha ett enhetligt system som alla myndigheter kan vara uppkopplade till. Regeringen har pumpat in många hundratals miljoner, och ändå funkar det inte på alla ställen. I Stockholm har polisen fått använda egna mobiltelefoner i krissituationer. Så ja, Rakel är en fråga jag följer vid sidan om.

Ingen fråga som ger enkla ideologiska poäng. Och när hon ifrågasatte hanteringen i en debattartikel var en del partikamrater missnöjda. Men kritiska kolleger är inget som skrämmer.

– Att hamna i en riksdagsgrupp med 107 ledamöter är ungefär som att börja plugget och komma till en ny klass. Alla gillar man ju inte. Man känner spontant att de här tänker jag umgås med och de här kommer jag nog inte umgås med. Men alla är med i samma parti, även om jag ser min roll lite annorlunda. Mina väljare förväntar sig att jag ska kritisera när jag tycker det är befogat. Och jag fick så pass många personkryss att jag kan hävda dem internt i riksdagsgruppen om jag skulle få kritik från partiledningen för att jag obstruerar för mycket.

Har du fått några reaktioner på den här rollen som kritiker?

– Jag har fått en del syrliga kommentarer och en del är lite avvaktande. Men ett positivt exempel är att mina motioner gick igenom partiets nålsöga utan minsta lilla ändring. Jag vill avskaffa nämndemannasystemet, det vill inte partiet. Och tv-sända rättegångar eller surrogatmödrar är ingenting som man direkt pratar om.

Varför vill du ha tv-sända rättegångar?

– Som huvudregel är ju förhandlingar i domstol offentliga. Men vid väldigt uppmärksammade rättegångar så räcker inte stolarna. Till och med journalister kan få vända i dörren. Här blir tv-sändning en rent praktisk lösning. Och tingsrätterna spelar redan in ljud och bild och lagrar det, i och med den här EMR-reformen.

– Men framför allt får fler människor insyn i den här maktutövningen. Allmänheten kan granska hur domare, advokater, åklagare och sovande nämndemän sköter sig. Det här kan man visa på tv utan att för den skull zooma in på vare sig den tilltalade eller vittnet. Framför allt tror jag att ökad insyn generellt sett leder till ökat förtroende.

Varför vill du avskaffa systemet med nämndemän?

– I alla andra sammanhang så accepterar vi inte en lekman som inte besitter rätt faktakunskap, det räcker att du går till skomakaren eller till hårfrisörskan. Men i domstol, där du till och med kan bli dömd till livstids fängelse, där ska inte denna fackkunskap vara ledande. Den ska blandas upp med något slags allmänt förnuft. Men i det ligger ju också fördomar och okunskap, bristande logiskt tänkande, rasism, ja … allt.

– Fast politiker tycker att det är hemskt kul att vara nämndemän. Det är ett statusuppdrag. Och partierna tycker det är ganska bekvämt att kunna placera sina antingen hopplösa eller lojala partiarbetare på en nämndemannaplats.

Har vi rimliga straff då? Är det exempelvis rimligt att narkotikasmuggling ger hårdare straff än dråp och våldtäkt?

– Någonstans kan jag ändå ansluta mig till det. Grova narkotikabrott är så pass allvarligt för betydligt fler, narkotikan är ett gift i samhället. Men! Det utesluter ju inte en human vård. Där har jag gjort en omprövning. Jag jobbade ju med Gun Hellsvik i 7-8 år och var lika rabiat emot exempelvis sprutbyten som hon. I dag tycker jag att rena sprutor nog ändå är att föredra. Jag är väldigt glad att Stockholms landsting tagit det beslutet, även om Filippa Reinfeldt drev en ren obstruktionspolitik. Gärna också en vårdgaranti för missbrukare, varför inte? Att vara missbrukare är inte att vara brottsling.

Men bruk är ju kriminaliserat idag?

– Ja, jag vet det. Och jag tycker det är lite problematiskt om jag ska vara ärlig.

Sedan bruk straffades hårdare har vi i princip sett en fördubbling av narkotikabrottens andel av brottsstatistiken från 6 till 12 procent från 1997. Samtidigt ser vi ingen effekt på dödlighet, ingen effekt på hur många som prövar narkotika. Finns det någon ambition att pröva exempelvis kriminaliseringen av eget bruk?

– Ja, nej, alltså politiskt är det ju ingen levande fråga. Ingen vågar säga att man vill avskaffa kriminaliseringen av eget bruk. Och det är knappt så jag vågar göra det heller. Men diskussionen är på sin plats. Jag säger inte att jag tycker det, men om vi uppfattar missbruk som en sjukdom är det ju snudd på oanständigt att se det som en kriminell handling.

Men om du jämför rekreationsbruk och försäljning av droger, ser du inga paralleller där till försök att förbjuda alkohol och de dåliga erfarenheter man får av organiserad brottslighet?

– Jag är inte beredd att jämföra alkohol med narkotika. Jag är en varm anhängare av att göra det billigare att köpa alkohol på Systembolaget. Det är opraktiskt för människor att behöva köra till utlandet och smutsa ner miljön för att sedan köra hem den billigare alkoholen. Och det göder kriminalitet som vi har det nu.

– När det gäller narkotika är jag inte beredd att säga att: ”Här kan du gå in och ta din narkotika.” Inte den danska modellen. Däremot mer fokus på vård, där är det väldigt dåligt i dag. Även om politiker inte bör överlåta ansvar åt tjänstemän på det sättet, så tycker jag att Björn Fries lyckades driva rätt många bra saker som narkotikasamordnare. Han hade ett engagemang som i dag saknas.

Du har också motionerat om att tillåta surrogatmödraskap, det vill säga att en kvinna bär på ett barn åt någon annan, oftast mot betalning.

– Som jag skriver i motionen ska staten inte se det som sin uppgift att förhindra eller försvåra för friska, vuxna människor som vill bilda familj. Och så är det ju i den här frågan.

– I den här typen av frågor tror jag dessutom att borgerligheten har läge att bryta igenom ordentligt. Det är inte alltid stora frågor, det berör få männi-skor, men symboliskt så betyder de ju rätt mycket. De visar på ett öppet sinne och på att man också är beredd att sätta gränser för vad staten ska bry sig om.

Hur ser du på diskussionen och kritiken? Göran Hägglund talar om barnperspektivet och att det är förvirrande för barn att födas på det här sättet. Kajsa Ekis Ekman har skrivit en bok där hon drar direkta paralleller mellan surrogatmödraskap och prostitution.

– Det finns en lika märklig som ohelig allians mellan höger och extremvänster i familjepolitiken. Hägglunds argument faller på att de här barnen redan finns. Svenska par kommer med sina barn från Danmark eller Indien och väl hemma får de problem med föräldrapresumtionen.

– Apropå vänstern så har debattören Petra Östergren en väldigt god poäng när hon säger att så fort vi talar om kvinnan och när det kommer till hennes kön, så har särskilt vänsterkvinnor en tendens att börja tala om prostitution och i princip om slavar, människohandel. Kvinnan har ingen vilja över huvud taget. Men det finns ju kvinnor som bär andras barn för att de vill hjälpa.

En kritik handlar om att göra det till en affärstransaktion.

– Själv har jag inga problem med att surrogatmodern ska kunna ta betalt – gärna bra betalt. En kille jag känner har en dotter som han och hans man fick via den här metoden i Indien. Då var det en medelklasskvinna som bar barnet. Hennes familj ville köpa ett nytt hus som de inte haft råd med annars. Hon tyckte det var hennes sätt att bidra. Hela familjen bodde tillsammans på någon form av hem de sista månaderna av graviditeten. Kanske inte ett så himla perfekt liv, men det är ju ändå vuxna människor som har valt detta själva.

Apropå prostitution har jag förstått att du är emot sexköpslagen.

– Det stämmer. Som jurist på riksdagskansliet skrev jag för tio år sedan underlag för Moderaternas motion i ämnet. Partiet yrkade där avslag, bland annat med den här motiveringen:

”Vi kan inte heller ställa oss bakom regeringens förslag att införa ett förbud mot köp av sexuella tjänster eftersom vi i likhet med majoriteten av alla remissinstanser – och som synes även regeringen – ifrågasätter om en sådan kriminalisering över huvud taget kan bli effektiv. Som regeringen själv antyder är förslaget mer symboliskt betingat än motiverat av effektivitetshänsyn.”

– För egen del vidhåller jag att det inte nödvändigtvis är ett problem att vuxna människor har frihet att ingå avtal, inte ens om det rör sig om att köpa sex.

Har du mött några reaktioner på denna ståndpunkt i riksdagsarbetet?

– Nej, inte ännu.

Om vi går tillbaka till frågor om familj och barn har jag förstått att du gjort en rätt grundlig omvärdering av dina ståndpunkter.

– Under många år var jag stark motståndare till homoäktenskap, homo-adoptioner, könskorrigering och allt detta. Sedan började jag fundera. I den vevan började jag träffa människor med hbt-bakgrund. Jag träffade en tjej som något halvår senare var på väg att bli man.

– Sen kunde jag på nära håll följa Rikard Wolffs och Stina Gardells märkliga familj. Den där familjen var ju helt fantastisk, deras unge sprang emellan. Då skämdes jag faktiskt, och tänkte att jag tidigare hade en rätt unken syn.

Det kan vara skönt att ha fel ibland.

– Ja ibland är det så, och ibland lönar det sig att ha det. Det var en triumf när jag under valrörelsen fick inviga de öppna moderaternas hbt-valstuga. Jag kan ju nästan bli lite manisk åt andra hållet, det är så mycket skuld man vill tvätta av sig. Men det viktiga är väl att konstatera att detta är förnuftiga och trevliga människor som är värda precis lika mycket respekt som alla andra.

Så hur långt är du beredd att ta ditt fritänkande? Finns det någon fråga du är beredd att driva så långt som att du går emot ditt parti?

– Jag får den frågan ganska ofta, kan jag säga. Men för dagen ser jag inget sådant lagförslag. Men visst, hypotetiskt skulle jag kunna gå emot mitt parti, däremot skulle jag aldrig medverka till att fälla regeringen med min röst.

I frågan om FRA-lagen under förra mandatperioden så såg det ju ut så, det var ju det som ställde frågan på sin spets.

– Just det. Jag skulle ha röstat nej till FRA-lagen, det skulle jag ha gjort, och därmed kanske bidragit till att fälla regeringen. Men det känner jag alltså inte att jag har väljarnas stöd för att göra. Då kan jag istället känna mig trygg i att jag inte är så beroende av min riksdagsplats, jag och min man lever gott ändå.

– Jag kan argumentera, bråka och tjafsa ända fram till den punkten jag finner mig överkörd av majoriteten i riksdagsgruppen. I det läget kan jag välja att acceptera detta, att finna mig i det demokratiska beslutet, eller att sluta.

– Jag vet var dörren finns och det är skönt. Jag tycker att det ska bli skitkul att sitta här i fyra år, men inte till vilket pris som helst.