Assange-historien är en skandal. Efter att en åklagare fattat beslut om att anhålla Julien Assange, en av årets mest omtalade personer, gick alla tidningar ut med namn. Alla behöver nu krypa till korset. Historien utgör den kanske tydligaste illustrationen på integritetsskyddets ihålighet i mediesamhället.

Åtskilliga journalister har sett slags ironi i detta, att vår tids mest kända företrädare för transparens och offentlighet idag också får betala priset för dessa värden. DN:s ledarredaktion talar(24 aug -10) om Assanges ”aningslöshet” och vikten av avvägningar utan att med ord nämna sitt eget ansvar. Vissa, som Expressens chefredaktör Thomas Mattson, kan till och med få för sig att gotta sig åt denna ironi. Skriver Mattson på sin blogg:

”Oavsett vad som händer med brottsförundersökningen mot grundaren är det en sorts ironi att han, som kom hit för att kunna låta Wikileaks verka och skyddas i Sverige av våra grundlagar och publicistiska traditioner, nu är brottsmisstänkt här och dessutom hamnar på förstasidan för något negativt som medier världen över också förmedlar vidare.”

Men det finns inget som berättigar den integritetsskada som Assange utsatts för idag om den nuvarande inställningen – att anklagelserna inte håller – står sig. Assange-affären är en medial skamfläck.

Internet fylls med gissningar om vad som hänt och vem som gjort vad. På Åklagarmyndighetens hemsida får man en tydlig och kronologisk beskrivning av vad som hänt. (Eftersom mycket av spekulationerna i Assange-affären gränsat till rena konspirationsteorier bör det kanske framhållas att åklagarmyndighetens redogörelse av händelseförloppet i stort kan tas för given, om inte annat för att priset för att ljuga i nuläget skulle vara enormt.)

”Vid 17-tiden på fredagen den 20 augusti beslutade jouråklagaren i Stockholm att Julian Assange skulle anhållas i sin frånvaro, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och ofredande. Åklagaren grundade sitt beslut på den information om ärendet som polisen lämnade per telefon, vilket är det normala förfarandet på åklagarjouren. Åklagaren fick också klart för sig att det rörde sig om en utländsk medborgare och att han, enligt uppgift, stod i färd med att lämna landet. Ett skäl att han han anhölls i sin frånvaro var alltså att det fanns risk för att han skulle hinna avvika innan man hade möjlighet att förhöra honom. Det fanns även risk för att han skulle kunna påverka utredningen.

Informationen om anhållandet nådde, på ett sätt som Åklagarmyndigheten inte känner till och heller inte får efterforska, en svensk nyhetsredaktion. Redaktionen kontaktade jouråklagaren under fredagskvällen. När åklagaren fick klart för sig att redaktionen kände till alla detaljer i ärendet bekräftade åklagaren att det fanns ett sådant ärende som gällde den aktuella personen, dvs. Julian Assange. Åklagaren lämnade dock inga som helst uppgifter om detaljer i ärendet.”

Vad som därefter hände vet vi. Expressen slog upp nyheten, så småningom hakade andra media på och misstankarna spreds över hela världen. Senare fattade en annan åklagare som inkallats till följd av det starka trycket beslutet att häva beslutet om att anhålla Assange. Det fanns då ingen misstanke om våldtäkt.

I det läget var den integritetsskada som Assange drabbades av enorm. Hela världens media hade återgivit Expressens nyhet, enligt vilken Assange var misstänkt för våldtäkt. Enligt den senare åklagarens bedömning så var påståendet om våldtäkt falskt. Denna falska uppgift har alltså genom svenska medias försorg spritts över globen.

Men är det inte rättsväsendet som bär skulden? Journalistförbundets ordförande verkar anse det. I en intervju i tidningen Journalisten far hon ut mot åklagarväsendets agerande som får “bekymrad över rättssäkerheten i riket när en person som är anmäld plötslig befinner sig anhållen i sin frånvaro utan att han fått föra fram sin version”. Men man brukar inte ringa upp personer som kan antas lämna landet innan man anhåller dem.

Poängen med att anhålla en möjligen flyktbenägen person i sin frånvaro skulle gå förlorad om man ringer först. Jouråklagaren är nu JO-anmäld så en prövning kommer att ske. Men om man tänker efter: Vad skulle åklagaren ha gjort? Kommer det in en anmälan om våldtäkt mot en person som inte bor i landet och som framstår som trovärdig finns det inte så mycket annat att göra än att anhålla personen ifråga för att kunna utreda saken närmare innan det är för sent. Det här är så systemet ska fungera. Kanske kommer även den bilden också att nyanseras senare.

Skulden är mediernas och den skulden är stor. Den kan man inte med trovärdighet försöka flytta över till rättsväsendet. Det är inte åklagaren som spritt uppgifterna över hela världen. Det är inte rättsväsendet som gjort beslutet till en internationell nyhet. Att det var sant att åklagaren fattat det beslut som senare hävdes påverkar inte mediernas ansvar. Om jag återger någon annans osanning om en tredje person så är ansvaret mitt om mitt återgivande leder till skada. Integritetsskadan är således mediernas att bära.

Integritetsskadan är global. Det är dessutom en skada där upprättelsemekanismerna inte fungerar. Integritetsskyddet är svagt i svensk rätt och i ett fall som Assanges är det bara förtalsreglerna som kan ge upprättelse. Förtalsreglerna är ofta tama i dessa fall. Alltför tama. Medierna kan kränka oskyldiga utan att hållas till ansvar för kränkningen. Ett exempel på det från senare tid som illustrerar detta tydligt är den rättegång mot Sydsvenskans f.d. chefredaktör som i domstolen klarade sig undan ansvar för förtal efter att ha hängt ut en oskyldig person som misstänkt för mordet på Anna Lindh.

Vi vet också att Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna ställer krav på svensk rätt att tillhandahålla ett starkt integritetsskydd för enskilda, betydligt starkare än vad rättsordningen idag tillhandahåller. Enligt Europakonventionen vet vi t.ex. att en rättsordning måste tillhandahålla effektiva juridiska verktyg för oskyldiga personer vars integritet kränks genom att deras privata angelägenheter görs publika (se t.ex. Peck m. Storbritannien).

Om Assange ”förblir” oskyldig kommer svenska tidningars universellt spridda nedsvärtning att ha skett utan möjligheter till någon form av upprättelse för den skada den inneburit. Det är inte rimligt. Det måste kosta. Det måste kosta i proportion till integritetskränkningen.

Men det som verkligen ger en tankeställare i detta fall är hur diskussionen förts om integritetsfrågan bland företrädare för medier. Åtskilliga publicister verkar anse att om bara allmänintresset är tillräckligt stort så övertrumfar det integritetsskyddet helt och hållet. (Så t.ex. DN:s ledare 24 aug -10.) Det är ett synsätt som inte är förenligt med själva grundtanken på en personlig integritet. Det är ju egentligen tvärtom: Skyddet för integriteten blir större ju fler som vill veta något.

Britney Spears har ett större behov av skydd mot oönskad fotografering än vad jag har. Tidigare var publicister lyhörda för detta. Idag ser vi tydliga uttryck för inställningen att företrädare för en tidning eller ett tv-program anser att man ibland måste ta risken att förstöra en oskyldig människas liv för att få ut en intressant nyhet. Vill man göra en säljande omelett måste man ibland knäcka en skalle.

En sådan inställning är ett symptom på en mediekultur i moraliskt förfall.

Mårten Schultz, docent i civilrätt, initiativtagare till Juridikbloggen.com

(foto: Rikard Westman)