”Jag har deltagit i hundratals aborter”

Jag har debatterat samvetsfrihet några gånger de senaste veckorna med anledning av det här fallet, barnmorskan Ellinor Grimmark som förlorade en utlovad tjänst för att hon inte vill delta i aborter. I går var det debatt hos Emanuel Karlsten i P3 med Anne-Lie Lehnberg från Flamman, i förra veckan i Aftonbladet TV (jag är med 12 min in). Jag har inte gått in på Ellinor Grimmarks fall i sak, men här skrivit här bland annat varför jag är för samvetsfrihet. Sverige är ett av få europeiska länder som inte har samvetsfrihet. Vi har bland Europas högsta aborttal, särskilt vad gäller tonårsaborter, samtidigt som sjukvårdspersonal lider av de sena aborterna. Jag är inte emot kvinnors rätt att välja. Däremot finns det inga rimliga skäl att kräva att all vårdpersonal ska vara del av en väldigt liberal abortpraxis. Man kan vara en anständig människa och tycka att man blev barnmorska för att hjälpa levande barn till världen, inte för att ta bort dem. I debatten är det flera som varnar för att samvetsfrihet kan leda till att vi får det som i Syditalien, där det faktiskt blivit svårare för kvinnor att få aborter. Varför inte jämföra med Norge, i stället för katolska länder i Sydeuropa? I Norge registrerar sjukvårdspersonal i förväg om de inte vill delta i aborter. Vårdgivare har samtidigt ingen skyldighet att anställa dem, om det är så att man behöver personal som kan utföra aborter. Samvetsvägrare som inte får anställning blir ett diskrimineringsärende först om det visar sig att de särbehandlas på grund av att arbetsgivaren ogillar deras religion eller åsikter. Det är inga väntetider att tala om i Norge, när jag ringde runt till norska landsting var beskedet att man får vänta två-tre dagar på tid för abort. Sedan är frågan vad det innebär för kvinna att möta en läkare, sjuksköterska eller barnmorska som säger att man tyvärr måste hänvisa henne till en kollega eftersom man själv inte deltar i aborter. I debatten sägs det att abortvägrande sjukvårdspersonal vore ett problem för att kvinnan kan känna sig skuldbelagd. Det där kan man skriva mycket om även i övrigt, hur snart sagt varje problematiserande betraktas som ett skuldbeläggande, att man för allt i världen måste undvika att erkänna moraliska svårigheter för att inte riskera att någon någonsin känner skuld. Varje kvinna som tar beslutet att göra abort har naturligtvis rätt till stöd och ett professionellt bemötande. Men abort är inte en enkel moralisk fråga. Sjukvårdspersonal kan inte göra den enkel. Jag tror framför allt inte att man gör kvinnor en tjänst om man försöker ge sken av att abortfrågan skulle vara enkel. Jag tänker på en kompis som inte förstod varför hon bröt ihop och grät hela tiden efter en abort, som skulle vara något okomplicerat. Det var hjärtskärande. I går kväll fick jag mejl från en läkare, som skriver om konsekvenserna just av att försöka göra abortfrågan till något okomplicerat. Han skriver såhär (och han hade inget emot att jag publicerar detta): Hörde dina synpunkter om barnmorskan som ville undvika att delta i abortverksamheten. Jag kan berätta att jag under flera år arbetade som gynekolog innan jag bytte specialitet till narkosläkare. Under dessa år utförde jag aborter praktiskt taget var och varannan dag och har som narkosläkare därefter säkert deltagit i hundratals till tusentals aborter. Jag har själv inte drabbats av några tyngre samvetsbetänkligheter men tycker att samhället som helhet tar alldeles för lätt på problematiken - på ett förljuget sätt. Allting framställs ju som så oproblematiskt - "ingreppet går på 5 minuter och man sover hela tiden och kan gå hem därefter". Men som gynekolog kommer man ibland i kontakt med patienternas emotionella problem. Ingen studie har gjorts på kvinnors emotionella skador efter abort (vad jag vet) men i USA finns det belägg för att 90 % av abortkvinnor lider av emotionell och psykiatrisk stress och 10% kräver vård i någon form för detta. Dessa kvinnor har t.ex. en 9 gånger större benägenhet för självmord. I USA är 30.000 kvinnor per år icke arbetsföra på grund av emotionella trauman. 200.000 som genomgått abort har gått med i post-abortion grupper vid namn som "Kvinnor exploaterade av abort", "Offer för val" och "Amerikanska offer för abort". Titlarna anger väldigt tydligt vad de tycker om abort så här i efterhand. Detta tal (200.000) inkluderar emellertid bara dem som öppet medger sina problem, många lider säkert i tysthet. Star Parker, som skrev boken "Uncle Sam's Plantation" och som genomgick 4 aborter innan hon var 23 år, har berättat att hon arbetat 17 år med pro-life och träffat många kvinnor med emotionella störningar efter abort, några suicidala, några mentalt urblåsta, några kärlekslösa zombies. En sörjer 20 år senare. Problemet med vårt samhälle är att vi försöker lindra det moraliska dilemmat. Men samhället skall inte lindra det moraliska dilemmat utan få människorna att erkänna det.