Subventionerar vi exploatering och förtryck?

Samtalet med filosofen Leif Wenar om den smutsiga handeln med naturresurser och hans kommande bok (jag har läst ett 300-sidigt utkast) i ämnet var en intellektuell ögonöppnare. All handel är definitivt inte god handel, och den allra värsta tycks inte sällan vara den handel som västvärldens stater gör allra mest för att underlätta. Enligt dagens lagar kan diktaturer, krigsherrar och vemhelst som har tagit den fysiska makten över ett lands naturresurser sälja dem vidare till köpare i väst. Och det är våra lagar som legitimerar detta och som därmed belönar och berikar plundring och hänsynslöshet. Ett samtal om denna naturresursernas förbannelse och vad vi kan göra åt den finns i nya numret av Neo. Det blev ett långt samtal (och svaret om bistånd har jag lovat att inte publicera) men en aspekt som fastnade men inte fick plats i artikeln handlade om exportkrediter. Exportkrediter ges av stater för att underlätta företagens export till länder där betalningsströmmarna inte är särskilt pålitliga. I praktiken betalar alltså svenska skattebetalare svenska företag för produkter som företagen levererar till andra länder. Länderna i tredje världen blir sedan skyldiga svenska staten pengar för produkterna som levererats. Det rör sig om enorma summor. Wenar berättar att exportkrediter garanterar omkring 10 procent av all världshandel 2010, omkring 1,5 biljarder dollar (tio gånger biståndet). Nästan 80 procent av fattiga länders skuldbörda till andra länder bedöms härröra från exportkrediter. Det är svårt att riktigt veta eftersom verksamheten, trots att den bedrivs av demokratiska stater och finansieras med skattemedel är allt annat än transparent, trots att den är enorm. Etiken är milt uttryckt eftersatt: – Den brittiska exportkreditmyndigheten fick kritik för att stödja projekt som använde sig av tvångsarbete och barnarbete. De förnekade inte detta utan meddelade bara att de saknade skyldigheter mot medborgare utanför Storbritannien. Inställningen är onekligen … talande, berättar Leif Wenar. Även demokratin tycks satt på undantag: – Australiens myndighet satsade en halv miljard på ett omstritt gasprojekt på Papua Nya Guinea. När NGO:er uppmärksammade det här vägrade regeringen att lämna ut några detaljer kring avtalen ens till parlamentet. Hela den här stora affären hanterades av handelsmyndigheten, parlamentet kunde inte ens diskutera saken. Wenar sammanfattar: – Krediter är förstås välkommet smörjmedel, men det finns problem med de statliga kreditmyndigheterna. De brukar inte ha någon tydlig policy rörande mänskliga rättigheter, inga mekanismer för att kunna hantera anklagelser om kränkningar och de utvärderar inte konsekvenserna deras projekt har för mänskliga rättigheter. Dessutom tenderar de att vara ogenomträngliga, projekten är hemliga av hänsyn till företagen de samarbetar med. Det är oroväckande. Särskilt som trenden är att OECD-länder i allt större utsträckning konkurrerar med varandra via exportkrediter, på bekostnad av transparens och striktare krav. Det pågår alltså en kapprustning mellan industriländer om att via staten gynna storföretag genom en verksamhet där medborgare och parlament stundtals saknar insyn, där rimliga krav på respekt för ens grundläggande mänskliga rättigheter förbises och där de sköra länder dit man kränger sina produkter inte sällan hamnar med en ohanterlig skuldbörda. I Sverige då? Regeringen har på senare år ökat anslagen till exportstöd och bland annat ökat låneramen med flera hundra miljarder kronor. Socialdemokraterna vill öka exportstödet ännu mer trots att det redan är på rekordnivå.