Stoppa matchen!

Jag kan inte lyssna på Stoppa matchen utan ett leende på läpparna. Inte bara av nostalgi över sena kvällar med politiska diskussioner och Vino Tinto, som brukligt var i Frihetsfronten och MUF Blekinge vid 90-talets början. Denna kultlåt symboliserar för mig 68-generationens komiska förljugenhet. Det mytiska ”engagemang” som alltså i praktiken tog sig uttryck i att a) protestera mot en tennismatch (som man misslyckades med att stoppa, Hoola Bandola fick inte ens ut singeln i tid) och b) Hindra några träd i Kungsträdgården från att sågas ner (där växer nu överprissatta caféer för lattemammor på shoppingtur). Som monument över vänsterrörelsen är de otroligt talande.

Jämför med1980-talet – denna påstått engagemangsfria tid – när hela världen samlade pengar till de svältande i Etiopien. Till och med svenska pudelrockare samlades, fatta vilken enorm välvilja som uppbringades när vi köpte 50 000 exemplar av detta pekoral (jag köpte skämmigt nog fem av dem). Visst, det var också ett slag i luften, mot politiskt orsakad svält nyttade det föga. Men det var i alla fall ett rejält slag i luften.

Nu skriver vi 2009, och när svensk vänster mobiliserar har de fortfarande inget större i tankarna än att störa en tennismatch. De har till och med grävt upp Mikael Wiehe som skrivit en ny text  till ”Stoppa matchen” där han desperat försöker få ”fest” att rimma med ”räckt”. Det är bara att konstatera att Wiehe numera är alienerad från sin slutprodukt. Skånekollegan Peter J Olsson på Kvällsposten uppdaterade hans gamla slagdänga enormt mycket bättre till FRA-debaclet.

Återstår bara att klättra upp i några gamla trän.