Senkommen reaktion
Det är inte bara jag som har svårt att ta den här ”det våras för konservatismen“-vurmen på riktigt allvar. Rasmus Fleicher ger den perfekta guiden till kulturkonservatismen genom att skissera på nio olika scenarier baserat på hur långt tillbaka du vill gå; ett år tillbaka? femtio? Eller tvåtusensexhundra? Pick your choice (via Isobel).
Att den svenska kulturvänstern, som för egen del går tillbaka till exakt 1974, nu börjar intressera sig för konservatismen är på så sätt logiskt. Även ideologiskt. Ju tydligare antiliberala drag konservatismen visar, desto större attraktionskraft har den för statssocialistisk vänster. Här utnyttjas de nykonservativa klyschor som reducerar personlig frihet till hedonism eller värderelativism och ekonomisk frihet till hjärtlöshet och teoretiserande.
Att antiliberalismen är det väsentliga draget illustreras kanske främst av att Erik Wijks högteknologiska dröm om en dataplanerad planekonomi på Aftonbladet Kultur (som förvisso andas 1980-tal), dagen därpå följdes av Mikael Löfgrens gillande recension av pseudonymen Theodore Dalrymple där han låter Elise Claeson lyfta fram "det nyfödda, hjälplösa barnet" som modell för hur samhället bör organiseras. Högteknologisk allmakt eller barnslig hjälplöshet spelar mindre roll, bara det får ersätta den liberala synen på människan som fri, lärande och kapabel.
Svensk vänster har en tradition av att omfamna konservatismen. Redan Alva och Gunnar Myrdal spelade hårt på konservativa strängar genom ”Kris i befolkningsfrågan”, samtidigt som de var militanta antiliberaler. När vänstern idag kramar konservatismen glömmer de inte bara att personer som Dalrymple starkt betonar det personliga ansvaret, de missar framför allt det faktum att den konservatism de applåderar som ”både modern och på modet” redan är åtta år gammal och gravt förlegad i föregångslandet USA.
George W Bush valdes som en tydlig företrädare för den ”medkännande konservatism” som ville tona ner det frihetliga arvet från Reaganeran. Bush lät under sina åtta år i Vita Huset utgifterna skena och sjösatte dyrbara sociala reformer vars kostnader kommer att explodera efter hans avgång. 9/11 möttes inte bara med statlig maktexpansion och krig, utan även med keynesiansk uppmuntran till konsumtion. Fed satte räntorna så lågt att alla skulle kunna låna till sitt eget hus, något som Bush uppmuntrade med lagstiftning och svällande halvstatliga företag som Fanny och Freddy. Han och republikanerna ville så gärna visa att de var ”medkännande konservativa” som inte brydde sig så mycket om ekonomi. Jo tack, George, man kan väl lugnt säga att budskapet gått fram.
Det sociala då? Ja, som sociala kritiker kan en del av de konservativa, som Dalrymple, emellanåt vara mycket träffande – och i brist på det åtminstone nedlåtande, elaka och underhållande, vilket passade dokusåpaperioden som hand i handske. Men när det kom till praktisk politik kokade socialkonservatismen ner till att ge bidrag till Jesus-organisationer, bötfälla nakna tuttar i TV och prata om abortförbud.
Det var denna politik som fick republikanerna att välja en outsider som John McCain framför partietablissemangets presidentkandidater, och väljarna att i sin tur välja bort republikanerna. Amity Shlaes påpekar det intressanta faktum att några av de mest profilerade socialkonservativa kandidaterna blev republikanska sänken. Avsaknaden av klassisk liberalism gjorde inte bara att republikanerna tappade ekonomin som väljarfråga, utan mättade även den politiska marknaden för moraliserande.
Men här i Sverige förs debatten som om finanskrisen beror på för mycket ekonomisk liberalism och den moraliserande konservatismen kallas ”modern och på modet”. Ska vi kalla det en senkommen reaktion?
