Ivar Arpi - 12 december, 2014
I onsdags skrev Ivar Arpi en artikel om en diskussion han hade haft med Oliver Rosengren, som sitter i Moderata Ungdomsförbundets styrelse. Nu har Rosengren vidareutvecklat sina tankar i ett debattinlägg. Efter hans inlägg har Ivar Arpi skrivit ett svar på kritiken.
Ivar Arpi har skrivit en artikel om Migrationsverket. Arpi är ingen nyhetsreporter, han är en politisk skribent och opinionsbildare. Då en skribent har begränsat utrymme gäller det att prioritera. Därför har jag ställt frågan om vilken opinion vill han bilda med artikeln? Hur vill Arpi att läsarna ska känna? Vilka slutsatser vill han att de ska dra?
Neo har en värdegrund. Precis som andra politiska magasin. Neo skriver på sin egen hemsida att magasinet har ett opinionsbildande syfte. De skriver att ”framför allt tror vi på fria människor”. Reportage om marknadsekonomins brister är inte ovanligt i Arena, men en artikelserie om vinstjakt i välfärden skulle kännas malplacerat i Neo.
Det är inte första gången Neo skriver artiklar där det problematiseras kring Sveriges öppenhet, istället för hur utanförskapet ska pressas tillbaka. Det oroar mig. Jacob Lundberg skriver i en tweet att flera artiklar har ”invandringskritisk slagsida”, en beskrivning jag delar. Just det fick mig att reagera och fråga Arpi om hans bedömning. Vad får ett magasin med en frihetlig värdegrund att känna sådant engagemang och behov av att problematisera invandringen?
Som ett politiskt magasin borde Neo tåla att granskas och ifrågasättas för vinklingar och innehåll utan att ropa censur. Jag svarade på din fråga, att du som opinionbildare givetvis har ett ansvar för den opinion du bildar, så vad är ditt svar på min fråga om varför du problematiserar invandringen? Vilken slutsats vill du att läsaren ska dra?
Att problematisera kring antalet människor som söker sig till Sverige, istället för hur systemen kan reformeras, är antingen bristande tro på människor eller ett uttryck för politisk lathet. Precis som att svaret på för få förskoleplatser inte är färre barn, utan fler platser, är svaret på utanförskapsproblematiken inte färre människor, utan fler jobb, och svaret på bostadsbristen inte färre bostadssökande, utan fler bostäder.
Nu hoppas jag på en artikel från Arpi om de verkliga samhällsproblemen. Hur ska jobben bli fler? Hur ska det byggas mer och snabbare? Hur ska drivkrafterna att arbeta stärkas?
Oliver Rosengren
Ivar Arpi svarar:
Orsaken till Oliver Rosengrens kritik är mitt
reportage om Migrationsverket (och här har jag skrivit en
uppföljning). Låt mig kort berätta hur jag arbetade med det. Jag har pratat med nuvarande och före detta tjänstemän som arbetar på Migrationsverket. Alla har inte blivit citerade. Jag har även läst internmejl, interna utredningar, utvärderingar och tidigare granskningar. Jag har också varit i kontakt med presstjänsten och fått ut statistik. Dessutom har jag intervjuat Mikael Ribbenvik som är operativ chef för Migrationsverket. Det som framkom under arbetet, och som jag även visar i reportaget är att Migrationsverket är under avsevärd press på grund av det ökade söktrycket till Sverige. Det jag ville göra var att gå bortom statistiken och prata med enskilda tjänstemän om hur de upplevde situationen. Efter att reportaget publicerades har jag också fått kontakt med många fler tjänstemän. Betyder det att jag har lyckats fånga in hela verkligheten på Migrationsverket? Nej. Men det är inte heller en journalistisk artikels uppgift. Men jag har pekat på problem faktiskt som finns i verksamheten. Berättelserna från tjänstemännen jag intervjuade finner också stöd i utredningar och uppföljningar. Men det är viktigt att komma ihåg att ingen enskild tjänsteman har koll på hela verksamheten.
Det här blir ännu ett långt svar till Oliver Rosengren. Men jag vill vara tydlig för att undvika missförstånd.
”vad är ditt svar på min fråga om varför du problematiserar invandringen?”
Jag tror att den som faktiskt tar sig tid att läsa reportaget snarare ser att det som problematiseras är 1) styrningen av Migrationsverket, i synnerhet under Dan Eliasson, men även med nuvarande ledning, 2) arbetsbördan för tjänstemännen på ”golvet”, 3) styrfilosofin lean så som den har implementerats på Migrationsverket och 4) den bristande rättssäkerheten för asylsökande och för Sverige. Det var dessa frågor som var de viktigaste för tjänstemännen, och därför var det också där jag lade mitt fokus.
Invandring problematiseras överhuvudtaget inte i mitt reportage.
”Vilken slutsats vill du att läsaren ska dra?”
Vilka slutsatser kan man dra utifrån mitt reportage? Flera olika.
En slutsats drog Petter Bergner i Sundsvalls Tidning (
18/11):
”
Både underbemanningen och den bristande rättssäkerheten är en följd av politiska beslut och prioriteringar. Det är nu hög tid att prioritera en professionalisering av asylprocessen. Rättssäkerheten måste omfatta även den som kommer som flykting till Sverige, annars sviker vi de mest utsatta och undergräver förtroendet för den svenska asylpolitiken.”
En annan slutsats drogs av Mats Skogkär i Sydsvenskan (
20/11):
”
Fram tonar bilden av en verksamhet präglad av godtycke där den sökandes trovärdighet är det väsentliga när det inte finns tid – kanske inte heller förmåga eller ens vilja – att avgöra vad som är sant. Att besluten går snabbt är viktigare än att det blir rätt. Den handläggare som vill slippa krångel ger bifall – då klagar ingen.”
En tredje drogs av Caspian Rehbinder som är projektledare på Migro:
”
Jag drog slutsatsen att byråkrati kring migration måste minskas kraftigt.” (
10/12)
Och det går säker att dra många fler. Svaret är att jag vill låta läsaren dra sina egna slutsatser.
”Som ett politiskt magasin borde Neo tåla att granskas och ifrågasättas för vinklingar och innehåll utan att ropa censur.”
Jag har inte ropat "censur". Och ifrågasättanden är helt okej. Det är till och med bra och nödvändigt med kritik. Men nu är det trots allt så att Oliver Rosengren faktiskt anser att jag borde ha avstått från att skriva reportaget eftersom det, enligt honom, inte gagnar visionen om fri invandring. Det är inte riktigt censur. Det är egentligen snäppet värre än censur. En sådan självcensur som Rosengren vill se av borgerliga skribenter skulle vara förödande. Jag tror att de flesta av Magasinet Neo:s läsare uppskattar att vi inte är ett borgerligt Pravda. Om något inte går i linje med ideologin man bekänner sig till, ska man ignorera det, verkar Rosengren mena. Det går dock rakt emot min egen uppfattning om att politik måste utgår från verkliga problem och reella utmaningar för att vara relevant. Det innebär inte att man ska ge upp sin ideologiska kärna. Men en hundlort är en hundlort, även om man rullat den i sitt favoritglitter. Och man bör nog akta sig så att man inte börjar älska sina egna ideologiska uppfattningar så mycket att man tycker att det är omoraliskt att beskriva verkliga problem. Folk känner lukten ändå.
”Nu hoppas jag på en artikel från Arpi om de verkliga samhällsproblemen. Hur ska jobben bli fler? Hur ska det byggas mer och snabbare? Hur ska drivkrafterna att arbeta stärkas?”
Detta har jag skrivit om i flera år. Jag har bland annat förespråkat förenklade regler för bostadsbyggande och fler låglönejobb. Jag har även kritiserat Alliansen för att inte på allvar ha utmanat den svenska modellen som innebär höga trösklar in på arbetsmarknaden. Just insider-outsiderproblematiken har jag skrivit om ett otal gånger. Sedan är jag av åsikten att brister på Migrationsverket är tillräckligt av ett ”verkligt samhällsproblem” för att vara värt en granskning.
Men NEO är inget partiorgan, vi är inte heller någon ungdomsförbundstidning. Vi har en politisk grundsyn men vi kombinerar detta med att vara ett samhällsmagasin. Därför är det vårt uppdrag att göra reportage och samhällsskildringar som inte nödvändigtvis landar i politiska slutsatser. Den typen av artiklar har vi gott om, inte minst bland våra krönikörer som är såväl liberaler som konservativa.
"Arpi är ingen nyhetsreporter, han är en politisk skribent och opinionsbildare."
Ja, jag är en opinionsjournalist, inte nyhetsjournalist. Det är alldeles riktigt. Men jag skulle aldrig ignorera verkliga problem bara för att de verkar utmana mina föreställningar. Det som alltid motiverat mig är att beskriva verkligheten så sant jag kan. Om jag ställs inför en situation där jag måste välja mellan mina ideologiska favoritföreställningar och att beskriva hur något faktiskt är, så kommer jag alltid att välja det senare. Jag har till exempel skrivit försvar av New Public Management flera gånger, men tycker ändå att det som framkom om Lean på Migrationsverket var värt att lyfta fram.
