Påstrukna subventioner och osund upphetsning

"Det blir en bedömningsfråga vad man ska subventionera. Och låt mig då ta några exempel. Får man, på ett samhällsområde, stryka på något som för exempelvis en gourmet smakar eller luktar gott?"

Nä, riktigt så roligt uttrycker sig inte Eskil Erlandsson. Det hade annars varit något slags skatteåterbäring. Men i det här reportaget märks att han är osunt upphetsad av att få spendera skattemiljoner på små favoritprojekt med glesbygdsbidragens ständiga favoritglosa, att ha satt en periferi "på kartan". Sajten är partipolitisk och smått nordkoreansk i sin inställsamhet, men följande passage är talande för satsningen på "Matlandet Sverige": ‎"[O]m pengarna – hundratals miljoner – satsas rätt för att uppnå de visioner som vi alla tycker är fantastiska, det vet vi ännu inte. Men en sak är klar som korvspad. Eskil Erlandsson själv är mycket nöjd." Jordbruksministern gillar att få leka loss med några tiotal miljoner på projekt han gillar. Det är något han delar med Centerledaren Maud Olofsson. Medan Erlandsson vill smörja kråset tänker Olofsson lägga hundra miljoner på diverse sysselsättningsterapi för kvinnliga företagare. Ministrarnas oförställda entusiasm inför perifera symbolprojekt utan värde för andra än de inblandade, och knappt ens för dem om de är professionella, säger något tragiskt och talande om vad centern har blivit. Ett irrelevant parti upptaget av irrelevanta, självförhärligande och fåniga symbolprojekt som inte förändrar samhälle eller politik. Fast om de nu gillar att spendera andras pengar ska vi kanske vara glada att de är så futtiga i tankarna och därmed billiga i drift.