Hatets och illviljans kolportörer

En liten illustration: jag blir vittne till en lunch på en
ganska flott krog på Östermalm. Det ser ut precis som vanligt, och det är först
i krisens gråhet som man ser det, som i en filmscen. Litet för blänkande
slipsar, litet för breda Handelsleenden, klackring, aperitifer. Någonting i
tidsandan som inte riktigt nått fram hit. Och just i det ögonblicket drabbar
mig tanken: om folk bara viss­te. Så här går det ännu till. Samma människor som
skrapat av miljonerna, har de inte ens vett att vara modesta? Just då kände jag
att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.

Allt som krävs för att DN Kulturs Sverker Sörlin
ska hata andra människor är alltså att
de unnar sig en god måltid, är glada och bär slips. Hur vet Sörlin att dessa
människor skinnat eller lurat andra? Det vet han inte. Men den som beställer
aperitif på lokal kan säkert inte vara utan skuld.

Detta brölande krav på
primitiv lynchjustis hade om möjligt kunnat förstås, om än inte
ursäktas, på en sämre krog klockan sent på natten. Till frukost på en sida som säger sig representera kultur är det bara makabert.

(Och i England varnas bankpersonal för att visa sig utomhus i
kostym under det pågående G20-mötet, för att undvika pöbelns våld.)

Stimulera debatten, inte ekonomin

Neoredaktionen var på plats för att höra Gordon Browns motbjudande tal i EU-parlamentet, en agenda för världssocialism där alla problem berodde på marknaden och kunde lösas av att stater spenderar och reglerar mer. (För en mer verklighetsbaserad bild rekommenderas Hausse för politiken i Neo nr 1 2009 eller Johan Norbergs kommande bok).

Men Brown fick mothugg i parlamentet. Lite kul var det när EPP-gruppens franske ordförande piskade upp den hycklande Brown för att tala om ”British jobs for british workers” på hemmaplan för att sedan komma till EU och varna för protektionism. Men det bästa anförandet stod Torypartiets Daniel Hannan för. Särskilt kul eftersom vi hade en mycket intressant fika och diskussion med Hannan och Nils Lundgren direkt efter att inlägget hölls.

 

Hannans avrättning av Brown sprids nu i rasande fart på youtube. Jag noterar att den av EU-parlamentet finansierade TV-kanalen istället toppar med en angrepp på skatteparadis (helt orelaterat till krisen, som vi fick reda på är skatteparadisens banker snarare mer välskötta eftersom de inte kan gå till staterna för bailouts på skattebetalarnas bekostnad).

Neo nr 2 2009 ute nu

Neo hälsar våren med en hyllning till nya små liv. Sofia Nerbrand skriver om ett hemligt sällskap som njuter av att ha barn och om eländesskildrare på Stockholmstidningarnas kultur- och ledarsidor. Helene Guldberg fredar föräldraskapet från politikers och experters pekpinnar. Per Svensson förklarar med hjälp av Djungelbokens Bagheera och Baloo varför det är bäst att barnen får växa upp.

Kristian Karlsson tar er med på en smärtsamt långsam färd genom vårdapparatens köer och stillastående maskiner, Henrik Alexandersson har fullt sjå att följa turerna i EU-apparaten där förslaget om att stänga av fildelare från internet ständigt återkommer trots att det röstats ner och Clara Hall vaknar till kablam i Kabul.

I Umeå finns en man vars affärer inte är någon politisk skandal, utan grunden för andlig och lekamlig spis till skäligt pris. Anders Rönnmark har träffat honom.

Vi bjuder på läsgodis i form av:
Sofia Nerbrand Njut av barnen
Kristian Karlsson I vårdapparaten står maskinerna stilla
Henrik Alexandersson Fortfarande i trotsåldern

Innehållsförteckning finns här. Prenumeranter får tidningen senast måndag, och den finns att köpa i butik från och med tisdag.