Mera Neo i media

Neobloggaren Hanna Wagenius intervjuas i Sydsvenskan och pläderar för ett starkt liberalt alternativ i politiken (jag är dock inte säker på att det är vad man får om man korsar centern och folkpartiet).

”Göran Greider”

”Vem är egentligen Göran Greider? Är det månne en kollektiv
pseudonym?” undrar Mats Gellerfeldt på SvD:s kultursida (20/8, ej på nätet). Så
kommer ett exempel på klassisk Greidersk rundgång. När Greiders senaste bok
recenseras i DN påpekas att ”Göran Greider är medarbetare i DN Kultur. Därför
recenseras hans bok av Hanna Nordenhök som är litteraturkritiker på
Aftonbladet och poet.” När samma bok recenseras på Aftonbladet påpekas att
Göran Greider är medarbetare även där (ej i nätupplagan) så de har också lånat in en gästrecensent (dock ej från DN
Kultur).

Den senare recensionen ger även vatten på den Gellerfeldska
konspirationskvarnen med följande passage: ”Greiders dikt heter ’Liten sång om
mig själv’ och detta ’jag’ som också är ett ’vi’ är förutsättningen för det
Göran Greider kallat ’medborgarpoesi’.” Gellerfeldt är heller inte ensam om sin
misstanke, redan den gamla bloggen Där är Greider
(2004, visst känns det länge sedan?) försökte kartlägga Greiders flitiga
förekomst i samhällsdebatten.

Denna Greiderska rundgång (eller ”medborgarpoesi”) har ett
tydligare exempel, som vad jag vet bara påpekats av undertecknad, i samband med
att journalisten Miki Agerberg 2007 skrev en naiv bok om fetmaepidemin. Jag citerar ur mitt blogginlägg från 2007:

I januari [2007] kom journalisten Miki Agerberg med sin bok ”Ormen i paradiset – om den globala fetmaepidemin”.
En bok som bland annat i sitt slutkapitel pläderar för fettskatter och andra
statliga ingrepp och regleringar. Inte så konstigt kanske eftersom Agerberg
stödjer sig på personer som Folkhälsoinstitutets Liselotte Schäfer-Elinder
och förre folkhälsoministern Morgan Johansson. Samt på en oberoende
debattör: Göran Greider.

Samme Greider som sedan i Aftonbladet får i uppdrag att recensera boken. En recension där han
självklart passar på att berömma Miki Agerberg för den politiska radikaliteten,
att han ställer krav på statliga ingripanden i livsmedelssektorn och pläderar
för fettskatt (dock utan att nämna att Agerberg i detta citerar Greider
själv).

Så kan slutligen förlaget i sin marknadsföring av ”Ormen i paradiset” citera
recensenten Göran Greiders positiva omdömen.

Det är på något sätt både lite gulligt och väldigt talande.
Om det illustrerar Göran Greiders storhet eller kulturvärldens litenhet må vara
osagt.

Den litterärt bevandrade får i fallet Göran Greider svårt
att inte dra paralleller till romankaraktären Ellsworth M Toohey.

Fast så mycket kameraderi är det ändå inte. DN-recensenten
från Aftonbladet finner en falnande rödfärg när hon jämför dagens ”slentrianmässiga
efterryckningar” med den unge Greider. Aftonbladetrecensenten Jörgen
Gassilewski får till en praktfull sågning av medieprodukten Greider:

Jaget som numera är ett vi har blivit ljudisolerat och
självtillräckligt, det strömmar ut i litterärt erfarna, balanserade och lagom
långa rader. Från talarstolar, i tv-monitorer, från predikstolar och ledar- och
debattsidor. Från hagen, täppan, rabatten och klädaffären. Det är en massmedial
röst som trots sin intimisering framstår som ganska tom och opersonlig.

Kollektivismens självpåtagna talesmän i ett nötskal.

Israels UD och svensk yttrandefrihet

Aftonbladets artikel om israelisk handel med palestinska organ var motbjudande, och artikelförfattaren Donald Boström har uppenbarligen funnit inspiration i medeltida antisemitiska myter om judiska blodsriter, snarare än i fakta.

Däremot har publiceringen fått ett diplomatiskt efterspel där den svenska yttrandefriheten står i skottgluggen. Israeliska UD har skickat en protest till den svenska regeringen och svenska ambassaden i Tel Aviv har svarat med det här uttalandet:

Den 17 augusti publicerade den svenska dagstidningen Aftonbladet en artikel om påstådd organhandel i Israel.  Den hänvisade, inter alia, till påståenden från individuella palestinier att organ har stulits från tillfångatagna palestinier. Källorna som anges och ett foto på en död palestinsk man härstammar från en händelse 1992. 

Artikeln i den svenska dagstidningen Aftonbladet är chockerande och motbjudande för oss svenskar, liksom för israeliska invånare. Vi delar den bestörtning som representanter för den israeliska regeringen, media och den israeliska allmänheten uttryckt. Denna ambassad kan bara tydligt ta avstånd från det.
Liksom i Israel råder pressfrihet i Sverige. Emellertid, så medför pressfrihet och yttrandefrihet ett visst ansvar. Det faller på tidningarnas chefredaktörer.