Ojämnt flyktingmottagande är inte problemet
”Lagstifta om skyldighet att ta emot flyktingar”. Det skriver Gunnar Hedberg (M) och Lars Stjernkvist (S), som tillsammans är regeringens samordnare för ökat flyktingmottagande (SvD Brännpunkt, 23/6). De skriver att mottagandet måste bli jämnare mellan kommunerna och att det därför behövs lagstiftning för att markera att ”flyktingmottagandet är en angelägenhet för hela landet”. Jag håller förvisso med i sak, men utspelet är symptomatiskt för hur en bisak görs till huvudfråga. Problemen med svensk integration beror inte främst på ett ojämnt mottagande, utan på att fler migranter än någonsin kommit de senaste åren. På DN:s ledarsida har man dock köpt Hedbergs och Stjernkvist verklighetsbeskrivning och skriver att det ”som bekant finns … en rad kommuner som visat mycket litet intresse för att hjälpa till med etableringen av nyanlända invandrare” (24/6).
Det är helt enkelt inte sant. 2013 fanns det endast tre kommuner som inte tog emot flyktingar: Skurup, Lekeberg och Öckerö, med en sammanlagd befolkningsmängd på 34 910 personer. Sedan början av 2014 har dessutom Lekeberg tecknat avtal med Migrationsverket, så då återstår två kommuner i hela Sverige som inte tar emot flyktingar.
Hur ser då mottagandet ut i de kommuner som faktiskt tar emot flyktingar? Jag räknade på flyktingmottagandet för åren 2011 till 2013 utifrån Migrationsverkets statistik (här kan ni se uträkningen). Och det finns helt klart en viss obalans. Men det betyder inte att en jämnare fördelning är en silverkula som löser problemen med att fixa fram bostäder och arbeten till nyanlända flyktingar. Om de av Sveriges kommuner som tar emot minst antal flyktingar i proportion till sin befolkningsandel i stället tog emot samma antal som rikssnittet skulle strax under 6000 nya platser kunna vaskas fram. Och den siffran tar inte hänsyn till kvalitativa skillnader mellan kommuner i kapaciteten att ordna bostäder och service för flyktingarna. Men ändå, låts oss säga att man med en lag tvingade kommunerna att vara mer solidariska. 6000 platser räcker ändå inte med tanke på att antalet personer med redan beviljade uppehållstillstånd som väntar på en kommun som kan ta emot dem i dagsläget är ungefär 12000, enligt en helt ny granskning av Riksrevisionen. Dessutom har antalet asylsökande skrivits upp från runt 61 000 till 80 000 (DN, 23/6), så de där 6000 platserna verkar alltså inte vara ens i närheten av att räcka.
Som migrationsforskaren Henrik Emilsson skriver på Integrationsbloggen: ”I Sverige hade vi under 2013 en mottagning av personer som fått asyl på 3,5 per 1000 invånare. Inom EU är snittet på knappt 0,3. I Sverige är det sju kommuner som, i förhållande till invånarantal, tar emot färre än EU-snittet. Dessa sju kommuner har [tillsammans] en befolkning på 145 000 personer. Skulle dessa sju kommuner ta emot lika många som snittet i Sverige (3,5 per 1000 invånare) skulle det innebära att det skapas ytterligare 485 kommunplatser. Detta antal skulle räcka för att t.ex. avlasta Södertäljes mottagning från 1096 personer till 611 personer under år 2013 så att Södertälje skulle ta emot 6,7 personer per 1000 invånare istället för 12 personer per 1000 invånare. ”
Lite mer statistik för att understryka att problemet inte handlar om att några få kommuner tar emot för få flyktingar. Snarare handlar det om att det totala mottagandet ökat och ökar mycket fort. Förra året var antalet beviljade uppehållstillstånd i Sverige rekordhögt – 116 586 stycken. Och 2014 ligger, enligt statistik på Migrationsverket, de första sex månaderna på en ännu högre nivå än motsvarande för 2013. Nu kommer över 2000 flyktingar varje vecka, vilket är i nivå med hur det var under kriget på Balkan i början av 1990-talet. Migrationen till Sverige ökar, i synnerhet om man ser över flera år. Tittar man på beviljade uppehållstillstånd är det tydligt. Det beviljades 20 700 per år under 1980-talet, 42 700 per år under 1990-talet, 62 300 per år mellan 2000 och fram till regeringsskiftet 2006, och 98 100 per år mellan 2007 och 2013 (källa: Migrationsverket). Av OECD-länderna tar Sverige i dag emot i särklass flest migranter, i synnerhet asylsökande, i förhållande till sin befolkningsmängd. I absoluta tal tar bara Tyskland och Frankrike emot fler asylsökande.
Den allt större invandringen bidrar sannolikt till integrationssvårigheter. Antalet utanförskapsområden har ökat från tre stycken 1990 till 156 år 2006 och till 186 för 2012, vilket ekonomen Tino Sanandaji visade i en rapport för tankesmedjan Den Nya Välfärden tidigare i år. Maktskiftet verkar alltså inte ha hejdat utvecklingen.
Av allt detta kan man dra slutsatsen att en lag som tvingar kommunerna att ta emot flyktingar inte kommer att lösa problemen som finns. På sin höjd ger det effekter på marginalen.
