Nej, SD är inte odemokratiska

Hederlighet är en underskattad dygd i offentliga debatter. Visst behövs det meningsskiljaktigheter för en fungerande demokrati, men medvetna missförstånd är inte bara fult, det är även onödigt. Man behöver knappast hitta på för att ha något att diskutera. Häromdagen skrev jag en tweet som fick både medhåll och kritik. Kritiken var mer högljudd, och det är ju helt okej. Jag skrev: ”Att regeringen kallar SD för ett odemokratiskt parti men vill samarbeta med Vänsterpartiet. Det är bortom ironi.” Det fick Fredrik Virtanen, mångårig nöjesskribent och sporadisk ledarkrönikör på Aftonbladet, att ägna en hel krönika åt mig (och Marcus Birro, som även han hade skrivit något som inte föll Virtanen på läppen). Han skrev: ”Arpi anser att SD inte är rasistiskt längre, därmed är de mer demokratiska än Vänsterpartiet eftersom VPK för 30–60 år sedan var kommunistiskt, om jag fattade resonemanget rätt.” Nej, Virtanen, du fattade inte rätt. För du läste inte vad jag skrev ens. Gång på gång förtydligade jag var jag menade på Twitter. Ingenstans skrev jag att Sverigedemokraterna är mer demokratiska än Vänsterpartiet. Tvärtom tycker jag att båda partierna är demokratiska i dag, vilket jag också skrev. Hederlighet, som sagt, är en bristvara i offentligheten. Med anledning av Migrationsverkets nya prognos där att det kommer att komma så många som 105 000 asylsökande 2015 twittrade Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida att ”Regeringen bjuder in de demokratiska partierna till samtal om migration och integrationspolitiken.” [min kurs.] Det var vad jag reagerade på i min tweet. Det är nämligen ett ofta återkommande argument, att Sverigedemokraterna är odemokratiska. Ofta hänvisar man till partiets förflutna, som har en hel del skamfläckar. Min poäng var då att även Vänsterpartiet har skamfläckar. Och om man ska klistra epitetet odemokratisk på partier med hänvisning till historien så bör man vara konsekvent. Dessutom har Virtanen rent faktamässigt fel om Vänsterpartiet. (K)ommunismen ströks ur partinamnet först efter att östblocket hade upphört att existera. Först efter Berlinmurens fall. Och den föll inte 1954, för 60 år sedan, utan 1989 för 25 år sedan. Man tog alltså inte avstånd från kommunismen när Sovjetiska armén ockuperade Budapest 1956 eller när de rullade in i Prag 1968. Jonas Sjöstedts företrädare Lars Ohly kallade sig fortfarande kommunist när han blev vald till partiledare 2004. Hans kärlek till demokratin var minst sagt svag. I tidningen Röd Press läxade Ohly upp partikamrater som dristade sig till att kritisera DDR: "I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen". Och vidare skrev Ohly att: "Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen." Betyder det att Vänsterpartiet är ett odemokratiskt parti i dag? Knappast. Men partiet har fortfarande problem med odemokratiska strömningar. Kopplingarna mellan Ung Vänster och Revolutionära Fronten är ett exempel. Ett annat exempel på en ouppklarad relation till sin historia är att det titt som tätt på Vänsterpartiets torgmöten vajar Sovjetflaggor. Dylika förekomster är dock inte skäl nog att kalla hela partiet kommunistiskt eller odemokratiskt. Vill man göra det får man allt visa upp tyngre bevis, närmare partitoppen samt i partiets politiska program. Men Sverigedemokraterna då? En del av de personer som var med och startade Sverigedemokraterna 1988 hade rötter i bland annat rasistiska Bevara Sverige svenskt (BSS) och nazistpartiet Nordiska rikspartiet. Det är odiskutabelt bruna rötter. Ett både rasistiskt och odemokratiskt bagage. Ett förflutet som även partiledaren Jimmie Åkesson i våras ansåg så problematiskt att han i en intervju sade sig välkomna en vitbok. Att partiet har fortsatt stora problem med rasister inom partiet är tydligt för alla som följer nyheterna. Det är också något som partiets företrädare öppet talar om, att de fortsätter att locka människor till sig som tror att rasism hör hemma i partiet. Man har en nolltolerans mot rasism, och har trots arga protester uteslutit en mängd personer som gett uttryck för rasism. Givetvis kan man diskutera hur konsekvent partiledningen har varit. Men policyn används och målsättningen är tydlig. Lika lite som Vänsterpartiet är detsamma som det var 1989 är Sverigedemokraterna i dag samma parti som det var 1988. Om man vill hävda motsatsen, att det visst är samma parti, får man nog visa upp hur partiföreträdare i dag uttrycker odemokratiska och nazistiska åsikter utan att uteslutas. De som kritiserar SD för att vara odemokratiskt använder ofta en definition av demokrati som innebär att man måste ha en viss uppsättning värderingar för att klassas som demokratisk. Det är därför det förekommer rätt mycket prat om vikten av en demokratisk värdegrund. Slagordet om att SD inte tror på ”allas lika värde” brukar också följa med, men ytterst sällan konkretiseras. Den där demokratiska värdegrunden handlar ibland snarare om värderingar som ligger vänstern varmt om hjärtat. Håller man inte med så är man odemokratisk, med den logiken. Men det finns inget odemokratiskt i att till exempel vilja bevara traditionella normer, minska invandringen, ha ett starkt försvar, skärpa lag och ordning eller att vara nationalist. Däremot kan man ha en massa andra invändningar mot det. Man behöver inte fika med dem som tycker så, om man helst slipper. Men låt mig än en gång understryka: Det är inte odemokratiska värderingar. Det står Fredrik Virtanen fritt att inte vilja lämna sitt ideologiska ghetto för att fika med människor som tänker annorlunda. Men jag tycker personligen att han går miste om något. Och jag tror en demokrati får svårare att fungera om allt fler inte ens försöker förstå dem som tänker på ett annat sätt än vad man själv gör.