Mugabe har alltid varit Mugabe

Än en gång har styret i Afrikas länder rankats, och än en gång hamnar Zimbabwe mycket nära botten. Just Zimbabwe intresserar mig eftersom landets diktator Robert Mugabe har haft täta kontakter med Sverige. Jag talar inte bara om Olof Palme, Sten Andersson och andra tredje världen-romantiker, utan även om liberaler som varken då eller nu är beredda att kompromissa i frågan om demokrati. Ett talande exempel är Pär Wästberg, som i tidningen Fokus talat ut om den smärta och besvikelse han känner inför sin tidigare vänskap med Mugabe. Hans skamkänslor är utan tvivel äkta, och ändå kan jag inte riktigt tycka synd om honom. Alla tecken fanns där, långt innan några svenskar vågade tala högt om dem. Det var ju så fint med befrielserörelser, och om de någon gång gick över gränsen så var det inte deras fel. Allt måste ju förstås i en "antiimperialistiskt sammanhang", som det brukar heta när Armanivänstern ska försöka framstå som djupsinnig. Jag kommer att tänka på allt detta när jag av en slump hittar denna intervju med Mugabe. Den är inspelad 1976, alltså när Zimbabwe fortfarande var en apartheid-stat under ledning av Ian Smith. I egenskap av motståndare mot Smiths förhatliga styre tillåts Mugabe per automatik spela rollen som god ledare. Men lyssna på vad han säger, och hur han säger det, och försök därefter intala er att det någonsin fanns ett annat Zimbabwe än dagens i den mannens framtidsdrömmar. Han är ond nu, men han var lika ond då. Han hade bara inte en hel stats resurser till sitt förfogande, och han behövde inte höja rösten eftersom han inte blev ifrågasatt. Men bara fem år efter denna intervju hade han redan börjat genomföra sin stora slakt i Matabeland. Läxan är att det är viktigt att leta efter tecknen.