Män som hatar män
Otto Weininger blev bara 23 år innan han begick självmord. På den korta tiden hann han hata sig själv djupare än många andra. Weininger var jude, men även antisemit. Och misogyn. Han skrev om det feminina och judiska i sin samtid. Två uttryck för svaghet och dekadens som han hävdade präglade den moderna människan. Kvinnan kunde enligt Weiniger inte vara en individ, bara en samling negativa egenskaper. Och judendomen hävdade han var i avsaknad av själ och storhet.Därför konverterade han till kristendomen, för att fly undan vad han betraktade som en vek och feminin judiskhet. Jag tänker på Otto Weininger när jag läser Alexander Pettersson i senaste Feministiskt Perspektiv (16/12). Egentligen tvekar jag att skriva om Pettersson, eftersom jag mest av allt känner medlidande med honom. Det är ett mycket starkt och explicit självhat som uttrycks med feministisk vokabulär. ”Jag är inte motståndet. Jag är förtryckaren. Jag är regeringar. Jag är diktaturer och arméer. Jag är den katolska kyrkan. Jag är Vladimir Putin och George W. Bush. Jag är våld och våldtäktsman”, skriver Pettersson. Inte för att han sympatiserar med dessa roller eller personer, utan bara på grund av att han fötts till man. Hans åsikter spelar därför ingen roll. Hans kön bär på en blodskuld som man inte kan frigöra sig från. Han ser bara en utväg:”Trots att jag i ord förkastar patriarkatet förblir jag en del av problemet så länge min kropp är förtryckarens kropp. Jag måste förändras. […] Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem.”
Detta låter som nyreligiös botgöring. Ett slags manlig arvssynd som man endast kan bli av med om man medvetet förgör sig själv. Pettersson kanske låter extrem, och det stämmer såklart, men samtidigt för han ett fullt logiskt resonemang utifrån sina feministiska övertygelser. Det är inte svårt att sätta sig in i hans tankar, och hans uppsåt känns ärligt. Pettersson menar att en man kan inte vara en riktig feminist. En man kan inte ens vara allierad. Det mest konstruktiva en man kan göra är att upphöra att existera som man. Tankarna är inte nya. I feminismen är det mannen som är det andra könet, könet som för övertygade feminister representerar allt det man vill bekämpa: manlig överordning, våld mot kvinnor, våldtäkt och olika sorters diskriminering. I avhandlingen Ingenmansland. Om män som feminister, intervjuframträdanden och passerandets politik (2011), har sociologen Linn Egeberg Holmgren intervjuat 28 manliga feminister om hur de upplever konflikten mellan sitt kön och sin feminism. När man läser avhandlingen är det slående hur problematiskt det egna könet upplevs vara för de män som har intervjuats. De vill motverkar patriarkatet men upplever sig själva som ett hinder. Snarare som förtryckare än som del av motståndsrörelsen. [caption id="attachment_7146" align="alignleft" width="209"]
No, no, you really can't.[/caption]
Problemet finns i paradoxen som är central för vissa delar av den feministiska ideologin; å ena sidan vill man frigöra människan från hennes kön, å andra sidan definieras individer konstant av sin könstillhörighet. Därför kan män som bäst bli gäster i feminismen och därför duger inte dagens feminism som jämställdhetsprojekt, åtminstone så länge som den envisas med att enbart se människor som en del av ett kollektiv och inte som individer. Alexander Pettersson har slutat se sig själv som en individ. Han har med hjälp av feministiska teorier lyckats reducera sig själv till en representant för ett kollektiv, eller snarare den allra sämsta lilla delen av kollektivet män.
Detta är idéer som utvecklades av den radikale feministen John Stoltenberg. Han menar att det inte finns och aldrig kan finnas någon god manlighet. Manlighet är oskiljbart från sexuell objektifiering av kvinnor, förtryck, empatilöshet och allsköns orättvisor. (Därför kritiserades kampanjen ”Real men don't buy girls”, som syftade till att motarbeta sexköp av barn. Den fick kritik för att sopa problemen med vanlig manlighet under mattan. Riktiga män är ju det som är själva problemet, menade kritikerna.)
När Otto Weiningers självförakt utvecklats till ren antisemtism blev konversion en naturlig handling, och när det inte räckte, självmord.
Och det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd är att vägra vara man, enligt Stoltenberg. Detta är tankar som återfinns hos Egeberg Holmgrens intervjupersoner, och alltså även hos Alexander Pettersson. Mannen är inte ens en människa, utan ett farligt djur och en destruktiv social konstruktion. Det enda som återstår är avskaffa sig själv som man. Ett självmord, i metaforisk eller faktisk mening.
