Kristendomen självklar utgångspunkt i svensk undervisning

I Sverige kan de mest uppenbara åsikter visa sig vara djupt kontroversiella. Regeringen, med Jan Björklund i spetsen, har beslutat att inte följa Skolverkets råd att ge samtliga världsreligioner samma utrymme i religionsundervisningen. Motivet är lika självklart som uppenbart: oavsett vilken religion, om någon, man själv bekänner sig till är kristendomens relevans för svensk historia och kultur vida överlägsen någon annan religions. Kristendomen etablerades i Sverige för ungefär tusen år sedan, och under niohundra av dessa år efterlevdes den i så gott som varje svenskt hushåll. Varje försök att förstå Sverige måste därför inbegripa åtminstone en viss grundförståelse för kristendomen. Detta gäller alla som bor här, må de sedan vara kristna, ateister, muslimer, zoroastrier eller satanister. Kraven på att Skolverkets påbud ska åtlydas (som om regeringar på något sätt vore underställda sina myndigheter) är därför svårt att tolka som något annat än krampaktig politisk korrekthet. Ändå har jag inte hört någon, vare sig Maria Wetterstrand eller Lars Ohly, förklara varför högtider som exempelvis ganesh chaturthi eller uposatha ska ges samma utrymme som jul eller påsk. Religion är inget av de mest utbredda skolämnena. Jag tror det handlar om något i stil med fyrahundra lektioner under grundskolan. Det kräver prioritering, och det borde vara en självklarhet att det som ligger oss närmast också prioriteras högst. Av samma skäl lär vi oss mer om de nordiska gudasagorna än om, säg, de australiska aboriginernas religiösa berättelser. De sedvanliga påståendena från attention seekers som Mikael Trolin om bakomliggande motiv säger mer om svensk debatt än om Björklund. Det handlar om den i svenska kultur- och mediekretsar så utbredda skammen inför allt som kan tolkas som svenskt eller västerländskt. Själv är jag helt övertygad om att man måste vara trygg i sin egen historia för att förstå andras.