Klok marknadskritiker
Första gången jag hörde Rasmus Fleischer prata var på Frihetsfrontens sommarseminarium för några år sedan. Han skulle prata om musikmonopol. Jag trodde att det var någon lite retorisk släng och lyssnade först med ett halvt öra. Så var det nu inte. Rasmus lyfte fram en organisationsform på upphovsrättsområdet som jag bara tagit för given, visade på alternativ, historia och konsekvenser och sådde med sin pålästa saklighet och humor många tankefrön.
Det gör han nu igen i förra veckans Expressenartikel, där han dels gräver fram Ifpis historia från 1930-talets Italien. Inte för att plocka lättköpta poänger, vilket för vem som helst hade varit en enorm frestelse, utan för att återigen visa på de alternativ som stod till buds när frågan var öppen, att dagens ordning inte är en självklarhet, och att den har problematiska drag från sin tid:
”Vi har glömt bort hur nära det var att musikerna fick hela radiokakan och skivbolagen fick klara sig på att sälja skivor, vilket föreslagits av såväl den nordiska utredningen som av ILO. En intervention från Italien ändrade läget och installerade ett korporativt system där musikerna sitter i skivbolagens knä. … Ett system där branscher har rättigheter, men inte individer, kallas med rätta för korporativism: 1933 såväl som 2008.”
Det ligger ett stort intellekt och genuin forskning bakom artikeln, fakta har grävts fram ur historiens djup och systematiserats för att sätta saker i perspektiv i vår tid, få oss att tänka kring ordningar vi tagit för givna.
Detta är nu inte beröm bara för att jag håller med i sak. Rasmus Fleischer utgör även den förmodligen intressantaste utmaningen för liberala marknadsvänner. Inte minst genom flygplansmetaforen, där han visar hur lätt kombinationen av marknad och stat kan samverka för att skapa ett sterilt samhälle baserat på licens snarare än konkurrens, och på kontroll snarare än frivillighet. Eller genom sin långa serie bloggposter om kapitalismen i kristider, som inleds här.
Med detta sagt tycker jag att Fleischer i det senare inlägget trots intressanta påpekanden landar i att blanda samman och dra slutsatser som inte följer. Ett exempel:
”Finns det en allmännyttiga hyresrätter att bo i, så finns knappast samma behov av en hyperupphettad bolånemarknad, vilande på vissheten om att statskassan med jämna mellanrum ger sina miljardinjektioner. I ett hypotetiskt val mellan antingen kontinuerligt statssubventionerade hyresbostäder eller sporadiskt statssubventionerad bolånemarknad är frågan inte om utan hur marknaden regleras.”
Detta är att påpeka något intressant, vi har två former av reglerade marknader, den ena genom artificiellt billiga lån och den andra genom artificiellt låga hyror. Fleischer har också rätt i att bristen på hyreslägenheter förstärkt bubblan på bostadsrättsmarknaden. Men varför är det brist på hyreslägenheter? För att hyrorna inte är marknadsmässiga, utan sätts lågt så att man måste köa i tio år för en lägenhet, alternativt ha kontakter, och sedan håller man av samma skäl fast vid lägenheten till döddagar eftersom den representerar ett ekonomiskt värde som inte på laglig väg kan omsättas. Allmännyttiga bostäder är helt enkelt en bidragande orsak till överdriven belåning och risktagande på bostadsrättsmarknaden, som i sin tur varit en bidragande orsak till den finansbubbla som nu spricker. Fjärran från att vara ett val mellan två alternativa regleringsformer förstärker de politiska ingreppen varandras skadlighet.
På ett mer begreppsligt plan menar jag i motsats till Fleischer att kapitalism, fri marknad och liberalism ändå är att se som väsentligen synonyma begrepp för en ordning av frivillighet i socialt utbyte och upprätthållande av kontrakt och äganderätt. Denna utgångspunkt är allt annat än utopisk, snarare en modell för en robust och transparent samhällsordning och ett värdefullt analysverktyg för att förstå och bedöma de system vi har idag och förändra dem i rätt riktning. Fleischer bidrar däremot genom sin kritik med en förståelse av att marknaden ofta inte är fri idag, han blottlägger monopol och korporativism som ett vanligt, och inte önskvärt, alternativ.
Det är lätt att i den politiska debatten bli reaktiv och ägna mycket tid åt dem som skriker högst (en Bo Rothstein eller Karin Olsson). Det är tid jag ska försöka ägna åt att bena ut klok kritik från eftertänksamma personer, även om det senare tar betydligt längre tid. Rasmus Fleischer är kunnig, klok och har dessutom humor. Han tillhör redan vårt lands ledande intellektuella. Läs honom.
