En skål för friheten idag
Jag påminns via Reason om att det är 75 år sedan alkoholförbudet avskaffades, varför jänkarna firar Repeal Day idag. Med förbudets avskaffande fick de även konstitutionell rätt att dricka alkohol.
Alkoholförbudet är ett historiskt fiasko för tron på att statliga ingrepp och förbud är ett sätt att få människor att leva bättre. Till och med den amerikanska kongressen (som förvisso lite lamt försöker få dagen till ett firande av delstatlig reglering) konstaterar att förbudet tvärtom: "resulted in a dramatic increase in illegal activity, including unsafe black market alcohol production, organized crime, and noncompliance with alcohol laws." Det finns all anledning att påminna om dessa dyrköpta insikter idag (en informativ genomgång finns här).
För det första förekommer en försåtlig historierevisionism på området. I en skrift från Väldshälsoorganisationen (WHO) med stöd av Statens folkhälsoinstitut heter det exempelvis att ”sett ur ett folkhälso- och välfärdsperspektiv kan inte totalförbud betraktas som ett rent misslyckande.” I USA nästan halverades dödligheten i skrumplever, få vi veta, medan det förbigås med tystnad att mordfrekvensen ökade kraftigt under förbudstiden för att på några år därefter halveras, och att dödligheten i alkoholförgiftning mångdubblades.
På samma vis nämns att ”under de första åren av förbudstiden i Kanade, Finland och USA visade alla mått på alkoholkonsumtion och alkoholproblem den lägsta nivå som funnits under den period från vilken det finns relevanta data”. Det är en gravt vinklad uppgift. Alla typer av restriktioner tenderar att ha som kraftigast effekt på konsumtionen i början, för att sedan återgå när folk finner vägar att kringgå dem. Skattningar för USA visar en skarp nedgång på 60-80 procent direkt efter förbudet som trädde i kraft i januari 1920. Med början året därpå steg dock konsumtionssiffrorna till omkring 50-70 procent av konsumtionen före förbudet enligt tre studier, ytterligare en visade ännu högre nivåer. När förbudet avskaffades 1933 steg konsumtionen först knappt alls för att återgå till nivån före förbudstiden årtiondet därpå (Sullum, 2003, s 82). Att hänvisa till att förbud initialt ger stora effekter på konsumtionen är således att ge en falsk bild av åtgärdens effektivitet.
En annan anledning att påminna sig förbudstidens konsekvenser är att de förekommer på andra områden idag. Kriget mot droger är ett övertydligt exempel, från att förbudet göder internationella gangstergäng och terrorism, via den överbelastade rättsapparaten till de förödande konsekvenserna för missbrukare med farliga och mer koncentrerade droger i omlopp.
En tredje är att förbudstidens monumentala misslyckande hjälper oss att ifrågasätta övertron på att staten kan reglera fram ett bättre beteende. Det gäller även andra långtgående regleringar och partiella förbud, som ger upphov till liknande konsekvenser. Sverige undvek med nöd och näppe ett totalförbud, men fick i gengäld ett extremt integritetskränkande och byråkratiskt motbokssystem etablerat vid sidan om lagar och demokratiska processer, som överlevde ända till 1955 (Mer i min artikel Att dricka DDR-Sverige på Voltaire) Ett system som än idag kastar sin mörka skugga över alkoholpolitiken.
Men framför allt är det värt att uppmärksamma alkoholförbudet för att det sedan länge förpassats till historiens skräpkammare och skräckkabinett. Detta förbud må ha kopierats på andra områden, det må ha sminkats upp av folkhälsopropagandister, men ingen föreslår seriöst idag att alkoholförbudet ska återinföras. Cynikerna har alltså fel, människor kan lära av historien. En skål för friheten, för friheten att skåla, är således motiverad idag.
