Det sista vi vill ha i kristider är en reformvillig pragmatiker

Podcastprogrammen EconTalk med programledaren Russ Roberts rekommenderas varmt. Ett program från förra året som jag lyssnade på häromdagen rekommenderas särskilt varmt. Där intervjuas ekonomhistorikern Amity Shlaes  om sin bok ”The forgotten man” som vänder upp och ner på många invanda föreställningar om den stora depressionen i USA på 1930-talet och politikernas roll.

Särskilt intressant är hur Franklin D Roosevelt hanterade krisen. Han prövade i princip alla åtgärder som fanns, vräkte ut pengar, inrättade reglerings- och planeringsbyråer, samlade näringslivet till samtal och samförstånd för att i nästa ögonblick förfölja vissa företagsledare och hetsa mot ”de rika”. Han var helt enkelt en modig och framåt ledare, redo att pröva allt i sin ”New deal”.

Resultatet av denna politik blev att krisen förlängdes, enligt en studie med så mycket som sju år. Det är egentligen inte så konstigt om man tänker efter. En total öppenhet för politiska ingrepp innebär att varje affär du gör utifrån dagens information kan vara värdelös imorgon när staten gått in och förändrat villkoren. Därför avvaktar man tills staten agerat, eller försöker spekulera och påverka hur staten ska spendera sina pengar istället för efter vad kunderna efterfrågar. Det är därför alla biltillverkare nu trängs i Washington och i riksdagens korridorer på jakt efter bidrag. Bästa sättet för en stat att förlama en ekonomi i kris är alltså att göra, och säga sig vara beredd att göra, allt.