Den förbjudna tanken
Det finns på sina ställen en primitiv syn på män som liderliga sällar som inte kan hålla sig ifrån att antasta kvinnor vid minsta anblick av hud och former. De har inget val, pojkar är ju som dom är. Hela samhällen har anpassats efter den tanken, och det är ingen vacker syn.
I Sverige har en liknande primitiv kultur uppkommit i synen på politiker. Strunt samma hur ekonomiskt ineffektivt eller socialt förödande ett ingrepp är i sak, politikerna kan liksom inte hejda sig i sin iver att vara där och peta och gripa in. Vi såg det i kommentarerna efter att regeringen skvätt miljarder till Volvo och Saab. Ingen tror egentligen på ett statligt bilutvecklingsverk för tre miljarder eller att ösa ut krediter riktat till företag vars bilar inte är tillräckligt efterfrågade. Ändå är politikerna ursäktade. De måste ju ”göra något”, även om detta något är aldrig så kostsamt och idiotiskt. De har inget val, politiker är ju som de är. Att anpassa samhället efter detta är inte heller någon vacker syn.
Det verkligt tragiska är när liberala politiker själva sveper in sig i denna mentala slöja. ”Politiskt sett är det inte ett alternativ att inte göra någonting.” sade enligt uppgift i SvD centerns Annie Johansson när kisåtgärdera diskuterades i förra veckan, något som Sanna Rayman missklädsamt kallar ”pragmatiskt”. Det är ju tvärtom. Tanken att låta marknadens efterfrågan avgöra vilka företag som ska växa och vilka som ska gå omkull görs till förbjuden frukt och tabu.
Detta är en mental föreställning som ställer till flera problem. Framför allt öppnar den dörren för nästan vilka dumheter som helst från politiskt håll. Att göra ”ingenting” är den rimliga utgångspunkten i statens förhållande till enskilda företag och branscher – en förutsättning för fri konkurrens, människors egna val och dynamisk utveckling. Tar man bort den likaren blir också bedömningskriterierna något annat än kvalitet och effekt, då godtas vad som helst, bara det är ”något”. Det blir inte bättre av att staten i denna föreställningsvärld görs den enda aktören, som om människor och företag inte kan agera decentraliserat för att anpassa sig till och lösa problem av olika slag utan väntar lamslagna på ledarens initiativ.
Till allt sådant förväntas vi nicka, förstå och ta emot. Annie Johansson menar i det fortsatta resonemanget i SvD att om vi inte går med på dumma interventioner så blir det ingen ny alliansregering och inga fortsatta liberala reformer. Med andra ord: Blunda och tänk på fosterlandet.
(Nu tror jag inte att det någonsin är en smart politisk strategi att vidta åtgärder mot bättre vetande, risken är ju utöver att politiken inte levererar att man framstår som precis den mindre vetande person man agerar som, och som en hycklare därtill.)
Visst kan man istället för att ifrågasätta försöka lirka in laissez-faire även på denna mentala karta. Om politiker verkligen måste ”göra något”, kan ni inte försöka skaffa er ur vägen? Jag menar, det finns ju i dagens samhälle ingen brist på lagar, skatter, regler, beslutsnivåer och myndigheter att avskaffa. Men själva föreställningen om att politiker måste ”göra något” så fort vi har ett problem – särskilt när den innebär en acceptans för att politiker även om de vet bättre, inte kan hejda sig från att göra dumheter som att pumpa krediter och subventioner till gårdagens företag – då är det en felaktig, farlig och inte minst förnedrande föreställning.
