Datorernas diktatur
Här om dagen såg jag en tjej med neonrosa benvärmare gå över gatan. Det gav mig ett rus av 1980-talsnostalgi jag annars bara upplevt på Hairspray eller när jag spelar Nena på Youtube.
En annan del av 80-talet var det här med att datorerna skulle styra världen. IBM var det där stora företaget som skulle ta över världen eftersom datorerna skulle kontrollera allting. Terminator handlade om en framtid kontrollerad av maskiner. Till och med i nyliberala kretsar fanns (neoklassiska, inte österrikiska) ekonomer som trodde att med rätt dator skulle ekonomin kunna planeras.
Därför är det med rätt stora vibbar av 80-talsnostalgi jag läser Erik Wijk på Aftonbladets kultursida idag:
”Modern datakapacitet och internet skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen.”
Wijk skissar på en maskinmässigt planerad tillvaro i finanskrisens skugga. Bort med allmänna och fria val, ”vi lottar ut mandaten till lokala, regionala, nationella, kontinentala och globala församlingar”. Törs man fråga vem som skulle anförtros att hålla i lottningen som tillsätter varenda makthavande position på hela jorden? Eller hur allmänheten skulle få kontroll över den tjänstemannakader som fick i uppdrag att guida de framlottade, ständigt färska rekryterna i maktens korridorer? Eller ska datorerna lotta fram de politiska förslagen också?
Nej, de hade visst Erik Wijk redan tagit fram. Löner och priser ska kontrolleras centralt, och vara lika för alla. Ingen ska få mer för att ha förkovrat sig eller kommit på någonting nyttigt, bara för handikapp och tillkortakommanden. Maskinerna ska hålla oss kreativa i brist på andra incitament. Dagens datorer anses tillräckligt kompetenta för att kontrollera vår produktionsapparat.
Fint. Då kan ju Erik Wijk börja med att förklara hur dagens datorer och nätverk skulle kunna ha uppfunnit ipod, post-it-lappar och bag-in-box-viner, när nu inte människor längre får tjäna pengar på att hålla oss med sådant. Sedan kan han gå vidare och förklara varför inte dagens avancerade datorkraft, trots finklibrerade ekonomiprogram, lyckades förutse finanskrisen, eller varför tågen inte går i tid, om det nu är så otroligt enkelt att planera vår tillvaro.
Att kalkylera är enkelt. Det kommer alltid att vara variabelsamlandet som är den trånga sektorn. Hur ska ens den mest avancerade datamaskin kunna veta vad ett helt samhälle vill ha till middag, när vi kan gå in i en affär och knappt veta det själva? Här gäller fortfarande elementär Hayek, konkurrensprocessen är ofta själva förutsättningen för att information ska komma till stånd. Prismekanismen ger information om människors värdering och reala begränsningar. Tidningarna kan skriva att det är stopp i en gruva, och en rapport kan slå fast alla tekniska detaljer, utan att den mest begåvade professor vet vad man ska göra med den informationen, men via marknaden anpassar vi oss alla ändå genom att kopparpriset stiger och en musiker i Alingsås så småningom avstår från att köpa ny trombon och ett företag i Hjo avstår från bullar till fikat för att kunna betala extra för nya kablar. En dator kan aldrig ersätta denna process. Central planering kan bara ta ifrån oss beslut som rör vår vardag och vår tillvaro, på bekostnad av både effektivitet och behovstillfredsställelse.
Och mänsklig kreativitet kommer alltid bero på vår drivenhet att skaffa kunskap och information och lösa problem. Det är, som Ayn Rand så riktigt identifierar, en viljestyrd process. Förbjud en av anledningarna att använda sin kreativitet för att förbättra tillvaron, den ekonomiska belöningen, och du dödar även viljan att göra detta.
Erik Wijk och hans dröm om den maskinella tillvaron må väcka 80-talsvibbarna till liv. Men han glömmer att den dröm han när då var en mardröm. Det är den fortfarande.
Kommer ni ihåg en annan 80-talsfilm, Rocky IV? Med den högteknologiska Sovjetiska skapelsen Ivan Drago? Inte ens när Sovjetsamhället vi idag vet var fallfärdigt ansågs vara vetenskapligt och teknologiskt överlägset västvärlden, på grund av sin planerade tillvaro och förmåga att koncentrera resurser, så var vi särskilt lockade av planekonomi. Friheten var viktigare. Det borde den fortfarande vara.
