Bränn en bil – få ett jobb

”Bränn en bil och få ett jobb.” Eller projektpengar. Det är en vanlig formulering på Järvafältet, berättar Bosse Lindquist när jag ringer honom. Under ett års tid har han av och till varit i Tensta och pratat med boende, tjänstemän, poliser, skolungdomar och andra. Ikväll sänds hans dokumentär ”Bränn en bil – få ett jobb” i Dokument Inifrån. Många av Tenstaborna som Lindquist pratar med delar känslan av att vara bortglömda och diskriminerade. Att de är utanför det övriga samhället. Och det stämmer. Medborgarna i Tensta får inte den service och den trygghet som de har rätt till. Några kvarter från Tensta centrum ligger Risingeplan, där det brinner bilar nästan varje vecka. - Så länge det bara är förortens bilar som brinner, så skiter resten av Sverige i det, säger Karim i dokumentären. - Det är ordagrant vad många jag pratat med känner, säger Lindquist. - Det är även en av huvudanledningarna till att jag har gjort den här filmen. Varför är det så att så många känner sig ignorerade och glömda? Men vad menas egentligen med ”bränn en bil och få ett jobb”? Och varför är det ett så utbrett talesätt? När man ser Bosse Lindquists dokumentär är det tydligt att bilbränderna, och andra liknande aktioner, inte enbart kan tolkas som ett uttryck för frustration. Det är även ett sätt att att uppnå olika mål. På en vägg vid Risingeplan står det ”Sänk hyran eller så blir det krig”. En segdragen konflikt med hyresvärden som efter en renovering höjde hyran har lett till att bilar och annat brinner med jämna mellanrum. Bilar brinner för att hyran ska sänkas. De flesta bränderna klaras aldrig upp. Och de flesta vill bara ställa upp och prata om det anonymt. De boende i området som Lindquist pratar med är trötta på att deras barn ska behöva se förstörelsen på väg till skolan. - Om någon idiot gör någonting så är det polisens jobb att ta hand om det. De måste ta sakerna på allvar, säger en man som intervjuas. - Är det någonting som händer här så kommer polisen först 1-1,5 timme efter händelsen. Det är också något som framgick i Uppdrag gransknings Upploppen i Husby som sändes i maj i år, ett år efter upploppen där. En inringare till larmcentralen lät med all rätt desperat: ”Snälla vi har barn, vi är rädda att det händer något i våra lägenheter.” Det är viktigt att komma ihåg: Det är medborgarna på plats, till exempel runt Risingeplan och i Husby, som förlorar mest på oordningen. Det är deras bilar, butiker och lokaler som brinner. Att kommunen har skapat destruktiva incitament i området framgår i Lindquists dokumentär ikväll. De som begår brott får tillgång till olika projekt för ”ungdomar på glid”. Man har anställt ett antal personer under de senaste fem åren som har kriminell bakgrund. Ett antal av dem har utnämnts till goda förebilder och ska arbeta trygghetsskapande. Det sänder en signal till andra. Begår du brott får du fler chanser, snarare än färre. - Hur ska de skapa trygghet när deras gamla polare är de som står för oordningen?, säger Bosse Lindquist. -Alla förlorar på det nuvarande systemet. Både de laglydiga och de som vill bort från kriminalitet. Det är klart att unga kriminella ska få en andra chans. Men det man bör ge dom är en verklig chans, med mer uppbackning och professionell hjälp. Och att göra något helt annat någon annanstans. Så man kommer bort både från området och det gamla umgänget. Ett problem som många upplever är att polisen bara kommer till områdena i fullt utrustade piketbilar. Det behövs fler närvarande poliser, menar många. Det är en vanlig tanke. Ändå kan den nya omorganisationen av polisen, med ökad centralisering, leda till att närpolisstationer i områden som Tensta och Husby stängs. I nuläget är Husbys enda polisstation endast öppen två timmar varje torsdag, viket även gäller det i Tensta. - De poliser som jag har pratat med har väldigt god vilja. De jobbar stenhårt och har koll på situationen, säger Bosse Lindquist. - Det de säger är att det behövs mycket starkare kvarterspolisnärvaro. Som det är nu dyker det upp fullt utrustad kravallpolis, vilket även poliser är kritiska mot. De är frustrerade över att de inte kan vara de där lokalt förankrade, kunniga och schyssta poliserna som de en gång ville bli. Det finns ett problem här, som jag har skrivit om tidigare (SvD 30/7). Polisen är ibland rädd för att utföra sitt jobb ordentligt. De har inte alltid resurser eller manskap att upprätthålla ordning som de borde. Man vet att intensiv bevakning av brottsintensiva platser ger väldigt god utdelning. Det har Frank Zimring visat i sina studier av New Yorks lyckade metoder, och Sven Granath vid Linnéuniversitetet har visat samma sak. Ökad polisnärvaro minskar kriminaliteten. Det behöver inte kosta mer, det handlar om hur man prioriterar resursen. Men det som sker i brottsutsatta områden som Husby och Tensta är att polisnärvaron minskar. Nuförtiden har polisbilar GPS och därför kan deras rutter spåras hos länskommunikationscentralen, som har ansvar för polisens händelsestyrda verksamhet. Där har, enligt en källa jag haft kontakt med i polisorganisationen, man sett en trend att poliser undviker att åka till farliga adresser. Det kan vara en stulen moped som de påstår sig ha undersökt, medan länskommunikationscentralen ser på GPS:en att de inte ens befunnit sig på platsen. Enligt min källa säger befäl som regel att de har kontroll på situationen. Samtliga chefer har incitament att tona ned att poliser ibland är för rädda för att utföra sitt arbete. Både Tensta och Husby ingår i Polisens kartläggning av områden där kriminella nätverk har stor påverkan i lokalsamhället. De boende i många av dessa områden anser ”att det är de kriminella som styr i områdena”. Samtidigt brinner bilar och utredningar läggs ned. Här pågår en dragkamp som inte staten får förlora. Men då behöver det omkringliggande samhället ta sitt ansvar. Det som nu behövs är en förstärkt närvaro av polisen i de här områdena. Det är inte rimligt att vissa medborgare ska tvingas leva i otrygghet år efter år. Och kommunen måste sluta belöna en kriminell livsstil. Det är inte trygghetsskapande att belöna bilbränder. Mer destruktiva incitament får man leta länge efter.