Bengt Göranssons nyspråk
Den före detta kulturministern Bengt Göransson brer ut sig över en sida i DN Kultur (var annars?) över att kulturen inte utreds som förr i tiden, med politiker från alla partier. Inte så värst intressant egentligen. Desto mer talande är Göranssons nyspråk.
I Bengt Göranssons värld är nämligen statligt tillhandahållen kultur detsamma som ”organiserad anarkism” och frihet. Den beskrivs som allinkluderande, vilket är att missa hela poängen. Ett exempel. För oss som gillar bibliotek känns det naturligtvis bra och inkluderande att just bibliotek finansieras offentligt och ses som ”infrastruktur”. Men de som föredrar att köpa böckerna själva eller att gå på konserter med aktuella band betalar hela kostnaden plus moms och skatter till bibliofilerna, de är inte inkluderade. Och frågan som även den som gillar just kulturen som erbjuds på bibliotek måste fundera över om vi verkligen får fram de allra bästa biblioteken genom att via lagar och stödformer låsa dem i just formen avgiftsfria bibliotek i varje kommun för huvudsakligen böcker som handhas av för ändamålet universitetsutbildade bibliotekarier? Det är sådana problem som föds av kulturpolitik.
Kring detta kan man diskutera. Fast det vill inte Bengt Göransson. Hans långa text är inte bara kliniskt fri från varje prövning av hans egen position, den innehåller dessutom fördömanden av att över huvud taget ifrågasätta den. Att den sittande kulturutredningen fått i uppdrag att motivera för den skattebetalande allmänheten varför kulturpolitik alls ska vara ett utgiftsområde betraktas i sig som en så makalös fräckhet att Göransson fräser om Sovjetunionen och ”Stalinism”.
Med den Göranssonska vokabulären är frihet när staten bestämmer vilken kultur som ska tillhandahållas medborgarna, det är att ”lägga sig i” att låta folk själva få välja bland olika statligt sanktionerade alternativ (förslaget om kulturcheckar som Göransson med rätta kritiserar som potentiellt byråkratiskt), och det är Sovjetfasoner att ens väcka tanken att kulturpolitik kan ifrågasättas och därför behöver motiveras. 1984, någon?
Nåväl, dessa en gammal mans bittra överord är kanske inte så mycket att förargas över. De bär om inte annat vittnesbörd om att vi ändå är på väg en bit bort ifrån det socialdemokratiska överhetsperspektivet på kulturen.
