Att vakna till en mardröm

Det är att vakna till en mardröm. När omfattningen av massmordet börjar klarna nu på morgonen är det värre än våra värsta farhågor. Vi har inte sett något liknande sedan Beslan. En gärningsman i polisuniform har kallat till sig oroliga barn och ungdomar för att sedan öppna eld. Det går inte att föreställa sig föräldrars och anhörigas vanmakt inför rapporterna från Utöya, och de besked som många har fått ta emot under natten. Enligt de första rapporterna kallar sig gärningsmannen nationalist, och vi vet ännu inte huruvida han agerade ensam eller vad det var som drev honom. Vad som står klart är att attacken mot regeringsbyggnader och politiskt aktiva ungdomar, och försöken att sätta skräck i så många människor som möjligt är ett angrepp på själva det fria samhället som sådant. Det är ett konstaterande som har slitits efter attacker i New York, Madrid, Tel Aviv, London och Stockholm, men terrorangrepp i hjärtat av våra storstäder är ett angrepp på vilka vi är, och motståndet består i att inte låta rädslan förändra oss. Att vi fortsätter röra oss fritt i stan och uppmuntrar unga människor att tillbringa några sommardagar på kollo med att diskutera politik, bli kära och få vänner för livet, en tanke som skär i hjärtat efter Utöya. Det är en oerhört tung dag, detta.