Ajabajahögern

Eftersom vi har så många förbud behöver vi flera och mer detaljerade. Jag var rädd att anklagas för att raljera när jag i min kommande bok konstaterar att existensen av förbud och restriktioner i vår vardag tenderar att föda efterfrågan på fler. Det behöver jag dessvärre inte eftersom nya exempel på detta sätt att resonera dyker upp hela tiden. I en förvirrad ledare som suckar över ansvaret för hundägare att plocka upp bajset efter sina hundar (vilket kanske annars borde höra till elementär hyfs) kräver Svenska Dagbladet att eftersom så mycket annat är förbjudet så ska det vara förbjudet att hantera mobiltelefon när man kör. Annars… Ja annars vad då? I ledaren hänvisas till en undersökning där 40 procent av alla bilförare någon gång smsar när de sitter vid ratten. Detta sker samtidigt som antalet dödade i trafikolyckor fortsätter att minska för varje år och för 2010 var det lägsta hittills. Så vad är problemet som förbudet tvunget måste till för att åtgärda? Nä, det upplyser ledaren inte om. De teoretiserar om twittrande förare i höga hastigheter. Men statistiken antyder att de helt enkelt messar med visst omdöme, ungefär som de äter godis, skäller på barnen i baksätet och lyssnar på musik vilket är andra aktiviteter som kan vara distraherande men också nödvändiga under bilfärden. Argumentationen handlar istället om att eftersom det finns förbud i andra länder vore det konstigt om det inte fanns i Sverige. I England har man använt den nya fina övervakningstekniken som skulle fånga terrorister till att gripa äppelätande kvinnor, till exempel. Ska vi också förbjuda folk att äta medan de kör för att det är förbjudet i andra länder? SvD är inte den enda konservativa ledaren som hötter med ajabajafingret och vill ha förbud utan att kunna ge andra skäl än att det känns fint. I Barometern har Alice Teodorescu resonerat sig fram till att eftersom det kan bli komplicerat för singelkvinnor att bli ensamma föräldrar så ska insemination förbjudas. Ofödda barn har tydligen rättigheter, uttolkade av Teodorescu som att de inte ska få födas av fel föräldrar. Någon rätt att bli förälder finns inte. Det är samma resonemang som motiverar abortförbud och som historiskt motiverat tvångssteriliseringar. Det ofödda barnen ges något slags rättigheter och prioritet framför existerande människors önskemål. Ironiskt nog antas önskemålet i fallet med insemination – till skillnad från när den kristna högern förbjuder exempelvis att våldtäktsoffer får göra abort – vara att inte bli född. Det om något illustrerar både den godtycklighet som uppstår när tyckare teoretiserar kring vad ofödda människor skulle vilja och den känslokalla destruktiviteten när politisk tvångsmakt utövas på basis av sådana övningar. Resonemanget är naturligtvis helt bakvänt. Människor har rätt att bli föräldrar, och i ett civiliserat samhälle är det en önskan vi med såväl teknik som sociala institutioner som adoption underlättar i möjligaste mån. Men detta har konservativa med religiösa eller pseudoreligiösa argument alltid motsatt sig, från provrörsbefruktningen och framåt. Tvärsäkerheten i att vilja förbjuda och reglera inte bara allt människor kan ha för sig bakom ratten utan även människors reproduktion visar att förbudshögern inte bara är skrattretande korkad i sin avsaknad av argument. Den är stundtals direkt farlig.