Mattias Svensson - 7 maj, 2009
Kommun- och landstingssektorns intäkter år 2007 var drygt
724 miljarder kronor. Det kan vara värt att hålla den siffran i minnet när regeringen berömmer sig
av att ”rädda jobb”
genom extra statsbidrag på 7 respektive 5 miljarder kronor årligen i extra
bidrag under kommande år. Högt räknat 9 000 jobb i en sektor som anställer
1,1 miljoner personer. Än mer så när socialdemokraternas alternativ är att
bjuda över regeringens tillskott med 5 miljarder för innevarande år och 3
miljarder nästa år. Den förra socialdemokratiska summan beskrivs i dagens SvD
(ej på nätet) av Marie Granlund (s) som skillnaden gentemot en regering som
”inte ger någonting”.
Detta trots att skillnaden för kommunsektorn mellan
regeringens och oppositionens bud inte ens är en procent. Och trots att
regeringen tidigare vidtagit
två underlättande åtgärder för kommunernas ekonomi, fastighetsskattens
omvandling till kommunal avgift och sänkt arbetsgivaravgift, som
socialdemokraterna varit emot, vilka uppgår till en något större årlig
förstärkning (8 miljarder per år).
Visst får regeringen skylla sig själv för
att ha gjort extratillskott av bidrag ur statsbudgeten till signalfråga för
”ansvar” och anslagen till utgiftsområden som skolan till ett självändamål. Men
detta sker också för att mediedramaturgin inte tycks medge något annat. Att
sänkta skatter är en besparing för en stor arbetsgivare som kommunerna (som
även av samma skäl skatteplanerar) tycks vara för krångligt att förklara. Därför kan socialdemokraterna upphöja marginella skillnader
på några promille mellan budgetalternativ som båda går i riktning mot höjda
bidrag till en avgrundslik ideologisk konflikt.
Vad har sossarna för övrigt för medietränare? Granlunds svar
på frågor om skolan, som SvD-artikeln handlar om, är så desperata att vika ut
sig om arbetslösheten att det framstår som närmast Ringholmskt.
Mattias Svensson - 7 maj, 2009
Patrick Jonsson skriver på sin blogg om svenskarna som var medlemmar i Cobden Club, frihandelsrörelsen på 1800-talet. En utmärkt introduktion till Richard Cobden av Erik Herbertson finns här.
Mattias Svensson - 6 maj, 2009
Det är lite lustigt det där med att konservativa brukar anklaga liberaler för att mäta allt i pengar. Idag klirrar det i glashuset på Mäster Samuelsgatan när Claes Arvidsson i SvD drar gnölvalsen om att det skulle bli ”för dyrt” om staten inte får rekrytera unga, intelligenta och fysiskt friska män till tvångsarbete i försvaret. I vanlig ordning nämns inget om de ”gratisarbetande”, vare sig att det skulle ligga ett ekonomiskt värde i deras alternativa sysselsättning eller ett moraliskt värde i deras rätt att bestämma själva vad de ska ägna sig åt. Statsnytta är det enda värdet i Arvidssons kalkyl. Man skulle kanske därmed kunna säga att det är närmare falsk matematik än sann ekonomi. (Se även Niclas Berggren)
Jag dristade mig att på twitter påminna om att så har tvångsarbete alltid försvarats, exempelvis i den amerikanska södern.
Och se då dök Roland Poirier Martinsson upp med ett obefogat antagande om att nyliberaler skulle ha förespråkat produktmärkning (jo, vi är ju så mycket för rättvisemärkt) snarare än avskaffat slaveri. Bisarra fantasier, och dessutom onödiga eftersom historien har facit. Liberalerna kämpade generellt mot slaveri, inte minst genom den ekonomiska vetenskapen. Däremot fanns konservativa som skydde nationalekonomin just för att den utgick ifrån människor är lika under hudfärgen, slaveri ansågs, ibland av paternalistiska skäl, som moraliskt överlägset.
Den konservative Thomas Carlyle som hyllats både till vänster och till höger för att ha döpt nationalekonomin till ”den dystra vetenskapen” gjorde detta just på grund av utgångspunkten att människor väsentligen är lika, och dess implikationer att negerslaveriet skulle avskaffas. Det var teorier som utvecklades av Adam Smith och vidare av JS Mill och Manchesterliberalen John Bright som hånades från konservativt håll för detta. En utmärkt artikel i saken av David M. Levy och Sandra J. Peart finns här.
