Centern har baksmälla

Markus ”Lake” Berglund sammanfattar
stämningarna efter Centerstämman i ett långt och läsvärt inlägg. På
stämman hånades integritetsvärnarna med extra korta talartider i en debatt som
skyfflats undan för att klara stämmobanketten. Nu kommer baksmällan i form av
avhopp på avhopp, Bloggen Bent och Dexion
senast i raden (precis som i romanen).

Berglund hänvisar till Neos Peter Wennblad för analysen om att FRA-frågan
tystar pratare och sammanfattar:

Centerpartiet har under senaste året arbetat aktivt med att
göra sig av med dessa två personer genom ständiga avsteg från partiets ideologi
och förolämpa de interna kritikerna. Vad är nästa steg?

Låter knappast som ett parti på rätt väg. Det som hade kunnat bli en liberal nytändning blev istället en
övning i att betyga lojalitet (med regeringen) framför integritet (i sak).

Stanna eller gå?

Visst kan man bita ihop och stanna kvar som exempelvis den
eminenta Hanna Wagenius. Man kan rentav som Sanna Rayman hylla centern
för att de, till skillnad från andra Allianspartier, i alla fall har en bakgård
där de som värnar nätfriheten kan få leka av sig, om så bara för 30 sekunder.
Hon har helt rätt i att sådant aldrig hade tolererats i de moderata salongerna.
Man kan å andra sidan hävda att det är sådana lågt ställda förväntningar som är
det största hindret mot verklig förändring. Som jag skrev senast den här
debatten begav sig:

Jag har skrivit en längre artikel till kulturmagasinet Voltaire om Margaret
Thatcher. Hon menade att de största motståndarna mot hennes ambition att förändra
Storbritannien till det bättre var konservativa partikollegor med Edward Heath
i spetsen. De hade investerat hela sitt politiska liv i att man inte kunde
förvänta sig något bättre än att genom samarbete och konsensus bromsa
utvecklingen mot socialism. De motsatte sig de då kontroversiella tankarna på
låg inflation, sänkta skatter, spritt ägande och ett stopp för
regleringssamhället, miljardslukande statliga företag och maktfullkomliga och
våldsamma fackföreningar, ofta för att det helt enkelt inte var förenligt med
deras världsbild att ha en positiv vision av vad som kan åstadkommas politiskt.
Allt sådant tal var bara skrämmande, extremt och teoretiskt.

Den livsviktiga läxan är att aldrig sätta ambitionen för lågt. Om inte
vi som vill ha liberal förändring uppfostrar borgerligheten till elementär
anständighet – via ett välförtjänt valnederlag om så krävs (ett
förnedrande nederlag var vad som krävdes för att göra valvinnande reformist av
den tidigare högspenderande utbildningsministern Margaret Thatcher) – så kommer
ingen annan att göra det åt oss.

Oavsett om glaset är halvfullt eller halvtomt kan vi
konstatera att det är långt från feststämning.

 

(I kommande numret av Neo adresseras precis dessa frågor.
Håkan Tribell har intervjuat Maud Olofsson om vikten av ett värderingsskifte,
och PJ Anders Linder skriver om borgerliga reformer och dess grogrund. Vidare
diskussion den 27 maj med Neo och Alliansens vänner.)

Ett lyckat misslyckande

”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande,” sade
dåvarande statsminister Carl Bildt i november 1992 när man inte längre höll
fast vid en övervärderad kronkurs. Resten är historia. Sverige fick en
penningpolitik baserad på oberoende riksbank, inflationsmål och
marknadsvärderad växelkurs, en av de stora och varaktiga liberala reformerna
under 1990-talet som också hjälpte Sverige ur den dåvarande ekonomiska krisen.

Nu har regeringen glädjande nog misslyckats igen. Det stora
ekonomiska paket som snickrades ihop till bilindustrin i november förra året skulle göda denna med 25 miljarder i kreditgarantier. Nu visar det sig att vare
sig Volvo eller Saab kommer åt pengarna. Skattebetalarna slipper därför sitta
med notan för en riskabel miljardinvestering. ”Ett miljardfiasko” skriver Metro
idag. Fler sådana, tack.

Och vad tycks om moralisterna som skryter med sin dygd, och själva lägger sej för ställning och manér?

De kan i alla fall beskådas via EU:s satsning på ”hälsosamt leverne”. På en särskild sajt och i en kampanj  bjuder EU in ungdomar med de rätta åsikterna om vad som är hälsofarligt att sprida sina åsikter för skattepengar. De kan vinna priser, få en plattform och åka på konferens.

Här uppmuntras ungdomar (personer upp till 25 år) ”vittna” om saker som att helnykterhet är det enda hälsosamma (vilket naturligtvis inte är sant):

Alcohol is dangerous – from the first drop. For the individual. It is a drug, a cell toxic.

But alcohol is never consumed in a social vaccuum (sic!). Therefor it is dangerous – from the first drop. For the world around the consumer. There is no such thing as responsible drug consumption.

Och på redaktionsbloggen påpekas att till och med ipoden och elektromagnetisk strålning är hälsorisker om du inte ser upp. Risker är liksom alkohol inte något man ska lära sig leva med, utan något som ska undvikas enligt dessa miltanta puritaner. Allt för dina och mina skattepengar.