Idag högtidlighåller vi toaletten

Idag är det Internationella toalettdagen. Jo, det
finns även en World Toilet Organisation
i FN-regi, som måste slåss med världshandels- och världsturismorganisationen om
förkortningen WTO.

Toalettens dag inbjuder såklart till skämtsamheter. Det har
vi råd med, i västvärlden. I Indien dör fortfarande 400 000 barn varje år av
diarré, är det däremot ingen skitsak (förlåt) hur man lättar sig. Modern
sanitet, inte minst i form av toaletten, representerar ett framsteg vi inte
tänker på för att vi inte behöver det. Rob Lyons på Spiked har skrivit en
toaletthistorik här
och här om hur miljörörelsen riktat in sina klagomål på detta framsteg.

Apropå det senare kan den manliga delen av befolkningen på
stående fot dra en lättnadens suck att de gröna planbyråkraterna Olof Eriksson
och Stefan Edman som höll hov hos Göran Persson under 1990-talet aldrig fick
sina investeringsmiljarder till det ”gröna folkhemmet”. I detta gröna folkhem skulle nämligen 200 miljarder gå till att göra
sittkissare av oss alla, genom  att
byta ut landets 10 miljoner toaletter till urinseparerande sådana. (Firar ni så
mycket att ni skvätter, så torka upp.) Att männen kan fira lite extra är nu
ingen strukturell orättvisa, i större delen av den anglosaxiska världen är det
även internationella mansdagen idag.

Imorgon är det både en dag för Afrikas industrialisering och
den universella barndagen, och på lördag kan man lätt tillbakalutad fira
Världstelevisionsdagen, och för den som går utanför FN-regin är det även World
Hello Day (Inte som i ”Hallå, vad håller ni på med?” Utan för att man ska säga
”hej” till varandra). Det får nog räcka.

Den internationella köttfria dagen nästa onsdag tänker jag
sätta i mig en rejäl köttbit. Att en sådan måltid enligt vissa feminister är
”en våldshandling”
som inträffar på självaste International Day for the Elimination of Violence
against Women som också inträffar på onsdag får jag leva med (nej, jag är inte
för våld mot kvinnor, men jag gillar kött).

Alla dessa dagar… av politisk korrekthet i FN-kalendern,
januari till december. Ni hittar dem här. Och glöm för allt i världen inte att det är året för naturliga fibrer.

Dagens soundtrack är såklart The Toilets:

Murar, eller: Att sälja grundläggande friheter för att vinna temporär säkerhet

(Detta är en replik till Dick Erixon, och en utlovad fortsättning på debatten om murar och barriärer, vilket var
temat för Neo nr 5 – 2009
och föremålet för min bloggpost 9 november.
Inlägget handlar till stor del om Israels murbyggen, där Neos chefredaktör
Paulina Neuding har en annan inställning
än den jag argumenterar för nedan, vilket följaktligen också är tidningens
linje.)

Det finns en höger som rörande murar och barriärer med Benjamin
Franklins träffande ord
är beredda att sälja grundläggande friheter – äganderätt, handel och rörlighet
över gränser – för att vinna temporär säkerhet. En del av argumenten är
förståeliga, men de håller inte. Tvärtom, den som ger sig på den ekvationen
kommer att förlora både frihet och säkerhet, och inte förtjäna någondera. Det
ser vi överallt där murarna byggs. 

 

Stänga ut eller låsa
in innebär båda separation

Dick Erixon
argumenterar väl för den murpositiva ståndpunkten. Enligt honom är det en
fundamental skillnad ”beroende på om murar stänger in eller låser ute”. Det
förra menar han gör Berlinmuren unik i sin ondska, medan de senare kan
rättfärdigas.

Denna distinktion håller inte. En gräns blir naturligtvis
lika stängd och folk lika separerade oavsett vilken sida det är som stänger
den. Erixon tycks mena att en legitim anledning att bygga murar vid gränserna
är att stänga ute illegala flyktingar. Men då blir också hans enda invändning
mot Berlinmuren och barriären mellan öst och väst inte den stängda gränsen,
inte den inskränkta rörelsefriheten för östmedborgarna, inte taggtråden,
vakthundarna eller de beväpnade vakterna med order att skjuta skarpt, utan att
vakterna borde ha varit västtyskar. De senare skulle, med Erixons resonemang,
ha haft all rätt att öppna eld mot illegala immigranter från öst. En
västkontrollerad mur på exakt samma ställe hade stängt ute, inte låst inne. Hur
hade det gjort den mera legitim?

Jag menar i stället att det som gjorde Berlinmuren och
östbarriären unik i sin ondska var dels hur effektivt och brutalt som gränsen
faktiskt låstes, dels, som jag skriver i den ursprungliga bloggpost Erixon
polemiserar mot, att en frihetsinskränkning alltid slår värre i ett land där
friheten redan är satt på undantag, kvävningseffekten blir så att säga större i
ett land där det redan är svårt att andas. Detta var det unikt djävulska med
Berlinmuren och barriären som separerade öst och väst. (Därmed kan vi diskret
förpassa Dick Erixons mening ”Det är alltså naivt bortom
dumhet att tala om alla murar som lika ondskefulla.” till kategorin meningslösa
utfall mot egenkonstruerade halmdockor.)

Emellanåt märks att Dick Erixon är dåligt påläst i frågan
och griper vilt efter rationaliseringar, vilka som helst, för att vissa murar
är okej. Eller vad sägs om argumentet: ”Glöm
inte att det är den svagare parten som bygger murar. I Tyskland var det
kommunisterna som var den svagare parten. Man ville hindra östtyskarna från att
fly till friheten i väst. Man byggde en mur för att hålla dem instängda. Israel
har byggt barriärer för att hålla självmordsbombare utestängda.”

Utan att gå in
på om Israel med sitt stöd av USA är den svagare parten i
Mellanösternkonflikten (vi nöjer oss med att konstatera att båda parter hävdar
denna roll), så är det svårt att se Spanien, med stöd av hela EU, som den
svagare parten när de murar in sina landområden i Marocko. Och det är direkt
skrattretande att se USA som den ”svagare parten” gentemot Mexico, ändå är det
USA som bygger vad som kan bli världens längsta mur längs den gränsen.

Så sent som på 1990-talet var det bara en protektionist och
invandringsmotståndare som Pat Buchanan som förespråkade en sådan åtgärd. Nu
slåss höger och vänster om att vara tuffast vid gränsen, och det som främst
räddar situationen är projektets fåfänga och statlig inkompetens. Boeing fick
för tre år sedan ett kontrakt på $ 500 miljoner
för att använda militär
övervakningsteknik längs gränsen, ett projekt som havererat på grund av
tekniska svårigheter och övermod. Frågan är om Dick Erixon utifrån sina principer
ens har något att invända mot detta spektakel.

Erixons analogi med att man har rätt att låsa om sitt hus,
alltså har stater rätt att bygga murar runt sitt land, håller inte heller. Att
det kollektiv som bor på ett visst område har rätt att låsa det området mot
utomstående är helt enkelt inte förenligt med utövandet av medborgarnas
individuella friheter, exempelvis att jag får sälja varor, resor och
hotellplatser till, anställa, sälja hus till eller umgås med vem jag vill.
Eller flytta vart jag vill. Se exempelvis Bobyggandets demokratidilemma.

 

Kan Israels mur
rättfärdigas?

Få svenskar försvarar dock USA:s mur mot Mexico, eller murarna
runt spanska landområden i Marocko. Det är som i så många fall situationen i
Israel som ställer de svåra frågorna, och som verkligen prövar principernas
hållfasthet. Så delar exempelvis denna mur Neos redaktion, där Paulina Neuding
menar att barriären är beklaglig men motiverad.

Det råder som kring så många andra murar en
terminologistrid, där de som gillar muren helst benämner den som ett
”antiterroriststaket” och påpekar att den längsta sträckan består just av
taggtrådsförsett staket (två rader inklusive vaktposter och patrullvägar
emellan) medan kritiker gärna lägger till ”apartheid” och andra värdeladdade
ord. Att det i Israel rör sig om en separationsbarriär som i sina rent fysiska
karaktäristiska, höga cementmurar i städer (där det inte går att ha en lika
bred barriär) och stundtals enbart vaktposter, är som andra ambitiösa
gränsbarriärer, exempelvis längs järnridån, går inte att komma ifrån. Men inte
heller att det finns en avgörande skillnad i den demokratiska rättsstaten
Israels försök att underlätta genomströmning och ta hänsyn till befolkningens
klagomål, som inte alls fanns i diktaturen DDR.

Muren/barriären tycks hursomhelst ha uppfyllt sitt syfte. De
vidriga självmordsattentaten mot civilbefolkningen, och krypskyttet mot
fredliga resenärer på vägarna har minskat drastiskt. Att själva murbygget på
Västbanken var en respons på en våg av sådana attacker gör det också lätt att
förstå åtgärden. Men om det håller som argument för barriären är en helt annan
fråga.

Som jag skrev på Neobloggen redan i somras
i min recension av Isabel Kershers utmärkta bok Barrier:

Kershner skildrar med värme, inlevelse och enskilda
människoöden Israels murbyggande. Ingen kan vara likgiltig inför sorgen efter
en brutalt och känslokallt mördad familj eller skräcken inför att det kan hända
igen och drabba vem som helst som spreds med självmordsbombarnas attacker.
Kershner väjer inte för några svåra frågor eller obekväma svar, men visar just
därför också hur muren gör människor rättslösa, hur handel och vänskapligt
utbyte blivit de första offren där barriären rests. Muren är förståelig,
ungefär på samma sätt som man kan förstå de brottsoffer och anhöriga som vill
koka lim på förövaren, ja på nästan vem som helst som kan misstänkas ha varit
inblandad.

 I Barrier nämns hur redan ett palestinskt knivattentat 1990
som dödade tre civila räckte för att många skulle resa kravet att samtliga
160 000 gästarbetare från de palestinska territorierna skulle stängas ute
(s 73). Hade en barriär varit en proportionerlig åtgärd redan där och då? Visar
det inte snarare att rädslan och förtvivlan vid bestialiska dåd har lätt att
tränga ut proportionerna? Ingen tänker kanske i den stunden på att 160 000
gästarbetare med försörjning i Israel, liksom de araber som lever integrerat i
Israel eller de palestinska flyttströmmar som nu går för att hamna på den
israeliska sidan av barriären eftersom vanligt folk värderar inkomst och
försörjning högre än en egen stat eller att krossa fienden, är grunden för fredlig
samexistens på sikt. Och det är sådant utbyte som kvävs av militariserade
barriärer.

Det går inte heller att reducera en separation som sker på
bekostnad av handel, rörlighet och tillträde till basala förnödenheter och som
dras över privatägd mark till en ren säkerhetsfråga för den ena parten. Ändå är
det precis den reflexen många tycks hysa, både i Israel och bland deras vänner
(jag räknar mig själv, med reservationer, som en av dem).

Jag övertygas inte heller av argumentet att barriären
beslutades i desperata tider. I stort sett alla murar har rests som desperata
åtgärder i akuta situationer. Läs Francesca Musiani i Neo om muren genom en
europeisk stad, Padova, rest efter gängkravaller. Se USA:s mångdubbla insatser för att stärka
gränserna efter 9/11. Just att murarna är desperata åtgärder gör dem
ogenomtänkta och kortsiktiga, samtidigt som de tenderar att permanentas med en
självförstärkande logik när de väl är på plats. Så konstaterar även en
barriäranhängare i Israel att bygget av politiska orsaker blivit ”one of the most wasteful infrastructure projects the state has ever
known” och dessutom på sina ställen paradoxalt nog underlättat för krypskyttar.

 

En säkerhetsrisk

Medan alla är överens om att barriären minskat
självmordsattackerna (detta har till och med palestinska terrorister beklagat
sig över) går det att resa allvarliga invändningar även sett till Israels
säkerhetssituation. För det första har även den israeliska säkerhetsmyndigheten
i en rapport framhållit andra orsaker,
israeliska arméinsatser och fred mellan stridande palestinska fraktioner, som
starkare bidragit till minskningen av självmordsattacker: ”The security fence
is no longer mentioned as the major factor in preventing suicide bombings, mainly
because the terrorists have found ways to bypass it.”

Ett värre bekymmer är vad som händer på sikt. Den israeliska
regeringen lyfter fram barriären kring Gaza som byggdes
på 1990-talet som ett framgångsrikt exempel på att detta hindrar
självmordsbombare. Det är sant så långt, men ingen kan väl hävda att
situationen sedan dess, med krig och radikalisering, ökat säkerheten? Detta
påpekande är inte ett försök att lasta skulden på Israel. Som Brendan O’Neill
klokt skriver i artikeln Fängelselandet – vem gjorde Gaza till ett blodigt
fängelse?, har det internationella samfundet stor skuld i separationstankens
misslyckande och förvärrande av situationen. Ingen tvingade heller
palestinierna att vända sig till en religiös, antisemitisk terrororganisation
som Hamas, med Israels utplånande på programmet. Men det är likafullt ett
konstaterande att separation inte är en bra grund för fredlig samexistens.
80 000 gästarbetare från Gaza som tidigare hade sin utkomst i Israel
reducerades till mellan 0 och 2000 med fattigdom och fångenskap som resultat.
Muren stoppade självmordsbombare, men vare sig terror eller radikalisering.
Snart kom raketerna farande över muren efter att vapen och delar smugglats in i
oändliga tunnlar under den. Ändå hävdas muren vara en framgång och dess exempel
är på god väg att bli en heltäckande barriär på 60 000 kilometer
genom hela Israel. Det borde oroa även Israelvänner.

 

Dick Erixon missar poängen

Faktum är dessutom att åtgärderna från Israels sida går
långt utöver säkerhetsaspekter. Som framgick av mitt citat
från tidigare premiärministern Olmert syftar muren kring Gaza till att beröva
samtliga palestinier där möjligheten till ett ”normalt liv” över
existensminimum. Därför ville man prompt mura igen gränsen mot Egypten när den
öppnades temporärt 2008 (Detta var inte en entydig israelisk reaktion, många i
administrationen var positiva till muröppningen 
eftersom de såg att detta minskade en
humanitär börda som annars skulle lastas på Israel.)

Reaktionen på detta påpekande är talande. Dick Erixon
skriver: ”[Mattias Svensson] hänvisar till Mellanösternkonflikten och menar att
det var bra att Hamas kunde bryta gränsen mellan Gaza och Egypten och föra
in mjöl till befolkningen (och vapen att döda judar med). Samtidigt fördömer
han att dåvarande premiärministern i Israel som såg öppningen
som ett allvarligt säkerhetshot.”

Kan Dick Erixon inte läsa innantill!? Olmert pratar inte om
något ”allvarligt säkerhetshot” utan om att hindra ”ett normalt liv” för människor
som i de flesta fall inget ont gjort. Ändå kommer Erixon med besinningslösa
anklagelser om att jag skulle försvara att Hamas dödar judar. Den typen av
medvetna vantolkningar hör inte hemma i en seriös debatt, och det hade varit
intressantare att få svar på om även Dick Erixon anser det rimligt att använda
murar och gränshinder för att beröva vanliga palestinier ett liv över
existensminimum.

Detta vore ironiskt eftersom Israel delvis backat från sådan
politik. Även på Västbanken är det uppenbart att barriären skapar ekonomiska
problem, där den drar fram över bördiga områden och hindrar handel och
rörlighet. Värt att notera är de lättnader som skett under Netanyahus nya
regering, med ”ekonomisk fred” som ledord. Tillväxten på Västbanken har så
smått tagit fart. Men det mesta återstår att göra, konstaterar bland annat AP: ”where
it counts — industry, exports, investments — Netanyahu still has a way to go.” Hela
artikeln rekommenderas.

Dick Erixon talar också om ett omedelbart krigsutbrott om
murarna rivs. Det var inte vad vi såg i januari 2008. Här fick vi under några
dagar tvärtom ett konkret exempel på vad folk gör om muren mellan Gaza och
Egypten rivs (den byggdes efter att Israel insisterat på detta). Vad gjorde de
300-400 000 människor (enligt World Tribune nästan en tredjedel av de boende
på Gaza) som strömmade ut? Ja, ungefär vad Östberlinarna gjorde. De handlade varor som
inte fanns eller varit för dyra. De smakade på den underbara känslan av att få
röra sig fritt utanför ett begränsat territorium. Hamas var inte glada. Dessa
religiösa fanatiker fick förvisso goodwill för den rivna muren, men folk ägnade
sig inte åt någon hatisk väpnad kamp, utan åt att fylla sina förråd av mat,
mediciner och enkla kapitalvaror utan att behöva fråga vare sig palestinska
eller israeliska myndigheter om lov. Hamas vapenförråd var tyvärr redan
välfyllda, så fyllda att tidigare vapensmugglare redan före 2008 i allt högre
grad börjat smuggla varor till befolkningen och för detta fått allt bättre
anseende, rapporterar Der Spiegel: ”We’re respected because we provide people with what they need to live,”
säger Abu Hisham. ”These days, he says, every little boy wants to become a
smuggler.” De 750 tunnlarna mellan Gaza och Egypten (räknade och beskattade!)
följer elementär förbudslogik. Folk försöker kringgå dem, men detta äventyrar
palestinska liv, fördyrar en redan fattig tillvaro och gör Hamas till
oförtjänta hjältar i processen när de genom sin kontroll delar ut nådegåvor
(och straffar oppositionella).  Det är jag den förste att beklaga. I
hela denna olyckliga utveckling är muren en del av problemet.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan Erixons
krigsretorik och olyckskorparnas kraxande om att Europa skulle destabiliseras
om Berlinmuren försvann. Murar är helt enkelt inte de solida säkerhets- och
stabilitetsfrämjare som de ger intryck av att vara utifrån ett fyrkantigt
militärt säkerhetstänkande. Detta är också vad Wendy Browns
Neoartikel Murarnas mytologi
handlar om, som också utvecklas vid
denna föreläsning, som även om den är kritisk specifikt utpekar muren i Israel som den svåraste
frågan.

Vi bör också minnas, just för att Berlinmuren är ett annat
och långt mer entydigt dåligt exempel, att även denna mur med tiden togs för
given av i stort sett alla politiska och mediala aktörer ända fram till 1989.
Om detta skriver jag i Neo nr 5 apropå Ronald Reagans uppmaning Tear down this
wall
och tal om att separerandet av folk är mer än en nationell angelägenhet (vad
säger Dick Erixon om det?). Det bör vara en läxa att ta med sig när man frestas
luta sig mot de nya murar som byggs och ta dem för givna.

 

Hur riva barriären?

Den enorma investeringen i en barriär bidrog på kort sikt
till att reducera en sorts terrorattentat mot Israel. Så långt är det
naturligtvis bra. Men att i detta desperata bygge och i en allt mer
militariserad kontroll över gränserna se ett bidrag till fredlig samexistens
och stabilitet i området – särskilt som barriärerna strypt handel och
arbetskraft över gränserna, konfiskerat palestiniers mark, stärkt Hamas
kontroll över livets nödtorft på Gaza och på den palestinska sidan ses som en
aggressiv handling – tycks mig naivt och verklighetsfrämmande. Den alltmer
brännande frågan blir alltså inte att försvara att barriären byggdes, vilket
man på kort sikt kan förstå även som kritiker, utan att nu diskutera hur den
kan öppnas och rivas. Annars riskerar detta att bli ännu ett exempel på
Benjamin Franklins tes att den som är beredd att byta grundläggande friheter
mot temporär säkerhet vare sig kommer att förtjäna eller uppnå någondera.

Poff! Så gick Ior-liberalismen upp i rök

I mars i år postade jag ett längre inlägg, Ior-liberalernas
utmaning, som avfärdade Karl Palmås och Johan Karlssons testosteronstinna kritik i
ett flertal blogginlägg och artiklar (exempelvis Johan Karlssons Skräckens
liberalism
och Karl Palmås här) mot liberaler som inte var som de, och i
synnerhet mot varje ansats till optimism. Anspråken de gjorde då var att vara
talesmän för en helt annan och bättre sorts liberalism, i motsats till alla
andra
svenska liberaler som var att betrakta som Pangloss-liberaler.

Numera är herrarna betydligt beskedligare. Johan Karlsson har i dagarna samlat sig till ett svar
på mitt inlägg som innebär en känslomässig positionsförflyttning från skräckslagen
och gråtmild till… tja, förlägen och oförarglig. Borta är anspråken på skräck
som drivande känsla, till förmån för ”en distinkt icke-ideal eller realistisk
liberalism, som varken knaprar lyckopiller eller gråtmilt stirrar för djupt i
flaskan, utan istället försöker se nyktert på världen”. Jaha, till skillnad
från vem då?

Och de där liberalerna Karlsson och Palmås polemiserade mot var
visst inte alla, utan ingen. ”Panglossliberalismen är en idealtyp, som renodlar
utan att för den skull nödvändigtvis svara mot någon specifik liberalism eller
liberal i sinnevärlden.” Med andra ord fanns ingen grund för att det går en avgörande distinktion mellan ständigt optimistiska och
ständigt dystra liberaler, vilket var mitt ingångsvärde i debatten.

Johan Karlsson skriver:

”Fruktan för Leviathan, för en övermäktig,
allsmäktig stat, har alltid varit ett av de främsta sätten att rättfärdiga
centrala liberala institutioner: medborgerliga fri- och rättigheter,
konstitutionell maktdelning, rättsstatlighet och marknadsekonomi.

Sådana institutioner finns till för att förhindra de
övergrepp som vi alltid bör frukta, inte minst från staten, även från den
förment liberala demokratin och dess självutnämnda försvarare. För de första
att drabbas av sådana övergrepp är inte vi starka självförverkligare, utan de
små, svaga och maktlösa. En liberalism som inte erkänner den faran kan med
rätta kallas panglossisk, och därtill naiv. Nå, det kanske Mattias tycker
också, om vi lägger halmdockorna åt sidan.”

Självklart. Utöver min poäng att de som drabbas av statens
nedslag mycket väl kan vara ”starka självförverkligare”, särskilt om de utmanar
etablerade intressen (Det är en viktig poäng som talar för universella individuella rättigheter snarare än omsorg om vissa ”svaga” grupper. För att ta ett riktigt
skräckinjagande exempel så har de flesta av världens mest bestialiska och omfattande
folkmord skett på minoriteter som hävdat sig bättre än majoriteten inom
utbildning och affärer. Se min artikel ”Döda de rika” i senaste Voltaire.). Det finns ingen motsättning mellan att konstatera att
vissa institutionella ordningar och ideologier hotar en myllrande och positiv
utveckling och har potentialen att vända den. Som Karlsson påpekar finns detta
synsätt hos Rand, Hayek och Mises. Så vad bråkade han om tidigare?

Extra gulligt blir det när de tidigare sammanlänkande
kombattanterna Karlsson och Palmås på det enda område där båda givit besked
hamnar helt olika. Palmås gillar Ior-etiketten,
Karlsson ”identifierar [sig] inte särskilt mycket
med den”. För att anknyta till det göteborgska kynnet
får man förmoda att splittringen var bra och nödvändig.

 

Svaren skyldiga

Då har alltså i varje fall Karlsson givit med sig på
huvudpunkten. Palmås kontemplerar i sin kommentar till mitt inlägg
om han ska gå i svaromål alls. Jag hjälper gärna till på traven med några punkter i
mitt inlägg som fortfarande står oemotsagda:

• Jag visade att en utvecklingsoptimistisk samhällsanalys inte
  bygger på värdekonvergens utan kan förenas väl med en levnadspluralistisk moral
  (och en klassiskt liberal politisk ordning). Utvecklat här. Karlsson och Palmås framhärdar i att här finns en nödvändig och viktig
  motsättning.

• Jag hävdade att stakeholderteorin (som Palmås förfäktar)
  inte reser några principiella barriärer mot övervakningssamhället, tvärtom med exemplet Blair i Storbritannien. Detta till skillnad från liberalismen med
  dess överprövande institutioner (vilket förvisso även Karlsson förtjänstfullt
  framhäver i citatet ovan).

• Jag ifrågasatte om den demokratiska process som Palmås
  förfäktar leder till ett myllrande och dynamiskt samhälle. Mitt exempel var att om
  majoriteten fått rösta om Internet när tekniken var ny, på samma sätt som
  Palmås förespråkar på genteknikområdet, så hade tekniken inte haft samma
  utvecklingsmöjligheter som idag, kanske förbjudits och kvävts i sin linda. Fria
  marknader är, sina brister till trots, en bättre institutionell ordning.

• Jag ifrågasatte vidare om den av Palmås skissade demokratin
  alls är demokratisk eftersom den inte tycks vila på vare sig vissa
  institutioner (exempelvis återkommande val och allmän och lika rösträtt med
  valhemlighet) eller individuella rättigheter, utan snarare kräver särskilda
  uttolkare, där Palmås själv tycks vara en villig kandidat.

• Uppfattningen att Palmås demokratiska uttolkningsprocess
  rentav är vägen till sanningar är därtill en betydligt mer dogmatisk
  uppfattning än exempelvis marknadsvännens syn på utkomsten av marknadsprocessen
  som inte alls innebär något sanningsanspråk (Idol är inte det bästa
  TV-programmet bara för att flest väljer att titta på det). Detta i bjärt
  kontrast till att Karlsson 
  och Palmås utmålat sin liberalism (och sig själva) som mer ödmjuk i sina anspråk <fniss>.

En hel del kvar att svara på om man säger så, och fanflykt
från den tidigare huvudpunkten på det. Vet inte om jag någonsin känt mig så
nära att deklarera mig själv vinnare i en debatt (vad nu det är värt). Men jag går hellre ett par ronder till.