En osund önskan att platta till
Lite märkligt är det ändå att ett liberalt parti som centern förra veckan stod som värd för epidemilogen Michael Marmot. Marmots forskning är förvisso intressant, och går ut på att man kan se samband mellan livslängd och andra hälsoindikatorer å ena sidan och sådant som utbildning, status och inkomst å den andra. Inte bara mellan länder eller socialgrupper, utan även på enskilda arbetsplatser som inom den brittiska statsbyråkratin finns ett samband som gör att de som har högst, ställning, längst utbildning etc lever längre. Ett av de mest uppseendeveckande exemplen från Marmots bok Statusfällan – att Oscarsvinnare lever fyra år länge än de som bara blev nominerade – har förvisso motbevisats, men över lag tycks sambanden vara stabila.
Problemet är nu att Marmot efter att ha konstaterat dessa skillnader vill platta till dem. På politikens och moralens område är Marmot lika ytlig som hans forskning säkert är grundlig. Vid föreläsningen hos centern framkom att Marmot ser politiken som alla goda gåvors givare, där finansministrar av personlig snålhet och elakhet ”ser till” att det fortfarande finns fattiga i landet och världen genom att inte spendera mer pengar.
Ungefär lika ytlig är synen på rättvisa. Alla skillnader som det går att ”göra något åt” menade denne herre var orättvisa. Det är en rättviseuppfattning klart till vänster om till och med en halvsocialist som John Rawls. Språkbruket i den WHO-kommission som Marmot lett är än mer bombastiskt. Där heter det att människor ”dör i onödan” på grund av ”social orättvisa”. Intressant eftersom Marmot själv i Statussyndromet inte lyckas påvisa stöd ens för tesen att det finns ett hållbart samband mellan dödlighet och stora inkomstskillnader (s 109-110). Att skillnaderna i sig skulle vara skadliga finns alltså inte särskilt mycket underlag för, även om det naturligtvis beror på vad det är för skillnader.
Att exempelvis de som utbildar sig längre generellt sett också lever längre behöver inte ses som något orättvist, de kommer igång med livet senare och är dessutom en utbildningspremie. Detsamma med att lyckas i karriären. Om någon gör det och får ännu bättre hälsa, samtidigt som andra också får bättre hälsa, vilket är situationen i västvärlden över tid även enligt Marmot, vad är då problemet? Varför skulle det vara så viktigt att ”utjämna hälsoskillnaderna” mellan en professor och en pol mag, eller ens mellan en arbetare och en tjänsteman?
Frågan är också vad man rent faktiskt kan och är beredd att göra åt skillnader av det här slaget. Hur hade politikerna tänkt sig att fördela status, i många fall människors självvalda uppskattning av folk som gjort något bra. Ska de ransonera eller förbjuda erkännande och uppskattning? Om Oscarsutdelningar verkligen hade lett till fyra års skillnad i livslängd mellan enormt rika och välrenommérade skådisar, följer det därav att Oscarsgalan ska förbjudas? Eller ska priserna fördelas av en ransoneringskommitté efter behov, eller ska alla skådisar få en statyett? Skulle inte samliga åtgärder förta glamouren och statusen kring skådespelaryrket för alla?
Marmot och hans gelikar är duktiga på att klaga, särskilt på sådant som är bra och hälsosamt, som inkomst, status, utbildning, socialt nätverk, etc. (Vilket är paradoxalt om det nu är hälsa snarare än missunnsamhet som är drivkraften.) Men de blir ofta svaret skyldiga om vad felet egentligen är och hur det ska rättas till. Exempelvis försökte jag försiktigtvis påpeka det motsägelsefulla i att en adlad professor som nyss lett en ansedd FN-kommission gör sig till talesman för jämlikt fördelad status, och fick ett ordrikt, vänligt men föga substansrikt svar. Marmot erkände att han inte funderat särskilt mycket på om skillnader verkligen är orättvisa och vilka i så fall (att kvinnor lever längre än män leder sällan till samma bombastiska fördömanden av väldens orättvisa som skillnader i livslängd mellan klasser), mer än att han ”hade talat med en filosof”. Det är så dags när planen på världsherravälde redan är sjösatt.
För så är det. Marmotkommissionen har redan i hälsans och vetenskapens namn ordinerat en politisk mirakelmixtur mot avundsjukan, komplett med både progressiva skatter och lagar om obligatorisk cykelhjälm (!). Här samsas krav på att motverka ojämlikheter i makt med kravet på att låta FN diktera att alla människor ska fås att se ojämlikheter i hälsa som orättvisa och vilja bekämpa dem. Här ordineras en stark och svällande offentlig sektor, starkare myndigheter och ”förbättrad samhällsstyrning”, och en underdånigt ”ansvarskännande” privat sektor. Mer makt och pengar åt stat och politiker på alla nivåer. Naturligtvis med några rejäla köttben åt den armada av forskare som i Marmots anda ska ut och mäta varenda skillnad och diagnostisera den som orättvisa. I hälsans namn odlas alltså en osund vilja att platta till.
Förhoppningsvis inser centern att den aldrig så duktige forskaren Michael Marmot är en politisk (och moralisk) kvacksalvare. Redan i helgen kom i varje fall det första avsteget från Marmotmoralismen med beskedet att centern vill sänka skatten även för dem som betalar mest. Och inte ens Åsa Torstensson vill väl lagstifta om cykelhjälm?
