Datorernas diktatur

Här om dagen såg jag en tjej med neonrosa benvärmare gå över gatan. Det gav mig ett rus av 1980-talsnostalgi jag annars bara upplevt på Hairspray  eller när jag spelar Nena på Youtube.

En annan del av 80-talet var det här med att datorerna skulle styra världen. IBM var det där stora företaget som skulle ta över världen eftersom datorerna skulle kontrollera allting. Terminator handlade om en framtid kontrollerad av maskiner. Till och med i nyliberala kretsar fanns (neoklassiska, inte österrikiska) ekonomer som trodde att med rätt dator skulle ekonomin kunna planeras.

Därför är det med rätt stora vibbar av 80-talsnostalgi jag läser Erik Wijk på Aftonbladets kultursida idag:

”Modern datakapacitet och internet skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen.”

Wijk skissar på en maskinmässigt planerad tillvaro i finanskrisens skugga. Bort med allmänna och fria val, ”vi lottar ut mandaten till lokala, regionala, nationella, kontinentala och globala församlingar”. Törs man fråga vem som skulle anförtros att hålla i lottningen som tillsätter varenda makthavande position på hela jorden? Eller hur allmänheten skulle få kontroll över den tjänstemannakader som fick i uppdrag att guida de framlottade, ständigt färska rekryterna i maktens korridorer? Eller ska datorerna lotta fram de politiska förslagen också?

Nej, de hade visst Erik Wijk redan tagit fram. Löner och priser ska kontrolleras centralt, och vara lika för alla. Ingen ska få mer för att ha förkovrat sig eller kommit på någonting nyttigt, bara för handikapp och tillkortakommanden. Maskinerna ska hålla oss kreativa i brist på andra incitament. Dagens datorer anses tillräckligt kompetenta för att kontrollera vår produktionsapparat.

Fint. Då kan ju Erik Wijk börja med att förklara hur dagens datorer och nätverk skulle kunna ha uppfunnit ipod, post-it-lappar och bag-in-box-viner, när nu inte människor längre får tjäna pengar på att hålla oss med sådant. Sedan kan han gå vidare och förklara varför inte dagens avancerade datorkraft, trots finklibrerade ekonomiprogram, lyckades förutse finanskrisen, eller varför tågen inte går i tid, om det nu är så otroligt enkelt att planera vår tillvaro.

Att kalkylera är enkelt. Det kommer alltid att vara variabelsamlandet som är den trånga sektorn. Hur ska ens den mest avancerade datamaskin kunna veta vad ett helt samhälle vill ha till middag, när vi kan gå in i en affär och knappt veta det själva? Här gäller fortfarande elementär Hayek, konkurrensprocessen är ofta själva förutsättningen för att information ska komma till stånd. Prismekanismen ger information om människors värdering och reala begränsningar. Tidningarna kan skriva att det är stopp i en gruva, och en rapport kan slå fast alla tekniska detaljer, utan att den mest begåvade professor vet vad man ska göra med den informationen, men via marknaden anpassar vi oss alla ändå genom att kopparpriset stiger och en musiker i Alingsås så småningom avstår från att köpa ny trombon och ett företag i Hjo avstår från bullar till fikat för att kunna betala extra för nya kablar. En dator kan aldrig ersätta denna process. Central planering kan bara ta ifrån oss beslut som rör vår vardag och vår tillvaro, på bekostnad av både effektivitet och behovstillfredsställelse.

Och mänsklig kreativitet kommer alltid bero på vår drivenhet att skaffa kunskap och information och lösa problem. Det är, som Ayn Rand så riktigt identifierar, en viljestyrd process. Förbjud en av anledningarna att använda sin kreativitet för att förbättra tillvaron, den ekonomiska belöningen, och du dödar även viljan att göra detta.

Erik Wijk och hans dröm om den maskinella tillvaron må väcka 80-talsvibbarna till liv. Men han glömmer att den dröm han när då var en mardröm. Det är den fortfarande.

Kommer ni ihåg en annan 80-talsfilm, Rocky IV? Med den högteknologiska Sovjetiska skapelsen Ivan Drago? Inte ens när Sovjetsamhället vi idag vet var fallfärdigt ansågs vara vetenskapligt och teknologiskt överlägset västvärlden, på grund av sin planerade tillvaro och förmåga att koncentrera resurser, så var vi särskilt lockade av planekonomi. Friheten var viktigare. Det borde den fortfarande vara.

Enighet ger styrka – men knappast god politik

När borgerligheten äntligen tycks ha fått luft under vingarna i opinionen är det kanske fel fråga att ställa, men jag gör det ändå. Är det verkligen så viktigt om partier är sams eller inte?
På ett sätt är det naturligtvis grundläggande. Partipolitik handlar i en demokrati om att kunna forma majoriteter för att få igenom beslut. Men innebär det verkligen att partipolitik måste reduceras till den mediala dokusåpa som de senaste veckorna trängt ut all annan politisk bevakning. Mona bildade en klubb ihop med Peter och Maria, som skulle vara ihop jättejättelänge, men då blev Lasse ledsen för att han inte fick vara med. Sen har de bråkat. I det blå laget skrattar de åt de röda, för där är alla sams. Ungefär så har det låtit. Vem tar vem, eller Hänt i veckan – fast med politiker.
Så vad är det de bråkar om i det röda laget? Att budgettaket inte får överskridas. En högst rimlig utgångspunkt med Sveriges skyhöga statsutgifter. Men när en enig riksdag precis fläskat ut kreditgarantier på 1500 miljarder och satt 15 miljarder i en fond för insolventa banker vid sidan om budgetramarna. Eller när både Alliansregeringen och socialdemokraterna nickar bifall  till förre socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrinks tanke på DN Debatt att tillföra gruppen pensionärer 200 miljarder vid sidan om eller utöver budgettaket (även om de inte sagt ja till det konkreta förslaget). Då går det dessvärre knappast att i sak framställa vänsterpartiet som unikt i budgetmässig ansvarslöshet.
Om alla är överens går det uppenbarligen att vara hur ovarsam som helst med andras pengar, utan att journalister ställer obekväma följdfrågor. Men om bara ett parti – ett uttalat socialistiskt parti som faktiskt har som ideologi och existensberättigande att vilja låta staten växa – vill vara ovarsamt, då är mediedramaturgin annorlunda. Då har avvikarna sin givna roll som bråkstakar.
De politiska journalisterna älskar att skriva om sådana här saker. När de skriver om sak kan de nämligen beskyllas för att ”ta ställning”, så mycket tryggare att spekulera i ljuset av vilka som är sams och inte, när de inte gräver fram en ”skandal” och kan få någon av avgå för att de varit på krogen eller betalat en barnflicka svart för tio år sedan eller något annat som görs viktigare än hur de sköter sitt jobb.
Är det någon som ens minns hur borgerligheten svetsades samman? Så sent som före sommaren piskades ledamöterna in i fållan för att rösta igenom massövervakning av befolkningen för en mängd mer eller mindre vaga och bisarra syften, FRA-lagen. Enighet ger måhända styrka, men det kan knappast sägas borga för en god politik.
Det verkar snarare som om politiker är beredda att både trampa längre in i vår privata sfär och gräva djupare i våra plånböcker, om det råder bred enighet. Så röstar riksdagen idag i stor enighet igenom Lissabonfördraget. På högst tvivelaktiga legala grunder, än skakigare demokratisk grund eftersom inget mandat söktes i valet 2006, och i sak en rejäl expansion av överstatlig makt, som om det inte kom tillräckligt med direktiv från Bryssel.
Dokusåpafieringen av partipolitiken och den politiska bevakningen kommer till priset av  bristande sakpolitisk granskning. Den blocköverskridande debatten tyck i brist på egentliga motsättningar hamna i löjligt käbbel, som att Mona Sahlin använt överordet ”satanisk”. Den skarpaste sakpolitiska kritik vi sett i veckan kom talande nog från Riksrevisionen, som påpekade att regeringens fiskesubventioner är skadlig och dåligt genomtänkt politik.
Kan man rösta på dem?

En sanningskommission om alkoholen

På SVT Opinion igår lanserade jag tanken om en sanningskommission på alkoholområdet. Detta eftersom vi har en alkoholbyråkrati som försöker skydda allmänheten mot forskningsrön som går på tvärs med myndigheternas moraliserande rekommendationer om absolutism. Samt att vi behöver göra upp med den mörka historia av byråkratisk, integritetskränkande, klass- och könsdiskriminerande och odemokratisk alkoholpolitik som präglade 1900-talets Sverige (detta skrev jag långt om i Voltaire), och som idag lever kvar i exempelvis ett åsiktskontrollerande försäljningsmonopol.