Marknaden har alltid fel, eller: Hur man än vänder sig…

Det svänger snabbt i åsiktskonjunkturen. Kommer ni ihåg Barry Schwartz? Hans bästsäljande bok "The paradox of choice" hävdade för några år sedan att vi levde under ”valfrihetens tyranni” där vi utkastade i stormarknadens hav av valmöjligheter omöjligen kunde orientera oss, och därför blev olyckliga. Det var naturligtvis marknadens fel.

Denna position är sååå 2006. I Aftonbladet idag vädrar kolumnisten Monica Gunne
den nya bilden av matbutiken, en bild hon fått från Mats-Eric Nilssons ”Äkta vara”. Dina steg är räknade, likaså ditt blickfång och hur du reagerar på ljud och dofter. Allt är manipulerat. ”Och där kommer du in på Ica och tror att du fattar dina egna beslut”. Det är naturligtvis också marknadens fel.

Precis som Schwartz var tvungen att fabulera ihop en bild av frihet som ett tillstånd av maximala momentana valmöjligheter, där till och med självvalda giftermål sågs som ofrihet, så har Gunne fantiserat ihop en konspiration där beteendevetare, antropologer och högteknologi samlats för att fylla en hel affär med saker hon inte vill ha och inte behöver. Bara för att jäklas. Och precis som professor Schwartz efter sin eländesbeskrivning konstaterade att det för att hantera den enorma valfriheten räcker med att inte lägga maximal tankemöda på alla beslut, så räcke det enligt Gunne, som läst sin Mats-Eric Nilsson, med att ha en skriven lapp med vad man ska handla för att kunna hävda sin valfrihet.

Det är nästan så att vi kan det här manuset till den politiska kiosklitteraturen nu. Problemet är alltid stort (fast alla har inte fattat det än). Men du kan lösa det med väldigt enkla medel (fast alla har inte fattat det än). Och marknaden är alltid skurken.

Senkommen reaktion

Det är inte bara jag som har svårt att ta den här ”det våras för konservatismen“-vurmen på riktigt allvar. Rasmus Fleicher ger den perfekta guiden  till kulturkonservatismen genom att skissera på nio olika scenarier baserat på hur långt tillbaka du vill gå; ett år tillbaka? femtio? Eller tvåtusensexhundra? Pick your choice (via Isobel).

Att den svenska kulturvänstern, som för egen del går tillbaka till exakt 1974, nu börjar intressera sig för konservatismen är på så sätt logiskt. Även ideologiskt. Ju tydligare antiliberala drag konservatismen visar, desto större attraktionskraft har den för statssocialistisk vänster. Här utnyttjas de nykonservativa klyschor som reducerar personlig frihet till hedonism eller värderelativism och ekonomisk frihet till hjärtlöshet och teoretiserande.

Att antiliberalismen är det väsentliga draget illustreras kanske främst av att Erik Wijks högteknologiska dröm om en dataplanerad planekonomi på Aftonbladet Kultur (som förvisso andas 1980-tal), dagen därpå följdes av Mikael Löfgrens gillande recension  av pseudonymen Theodore Dalrymple där han låter Elise Claeson lyfta fram "det nyfödda, hjälplösa barnet" som modell för hur samhället bör organiseras. Högteknologisk allmakt eller barnslig hjälplöshet spelar mindre roll, bara det får ersätta den liberala synen på människan som fri, lärande och kapabel.

Svensk vänster har en tradition av att omfamna konservatismen. Redan Alva och Gunnar Myrdal spelade hårt på konservativa strängar genom ”Kris i befolkningsfrågan”, samtidigt som de var militanta antiliberaler. När vänstern idag kramar konservatismen glömmer de inte bara att personer som Dalrymple starkt betonar det personliga ansvaret, de missar framför allt det faktum att den konservatism de applåderar som ”både modern och på modet” redan är åtta år gammal och gravt förlegad i föregångslandet USA.

George W Bush valdes som en tydlig företrädare för den ”medkännande konservatism” som ville tona ner det frihetliga arvet från Reaganeran. Bush lät under sina åtta år i Vita Huset utgifterna skena och sjösatte dyrbara sociala reformer vars kostnader kommer att explodera efter hans avgång. 9/11 möttes inte bara med statlig maktexpansion och krig, utan även med keynesiansk uppmuntran till konsumtion. Fed satte räntorna så lågt att alla skulle kunna låna till sitt eget hus, något som Bush uppmuntrade med lagstiftning och svällande halvstatliga företag som Fanny och Freddy. Han och republikanerna ville så gärna visa att de var ”medkännande konservativa” som inte brydde sig så mycket om ekonomi. Jo tack, George, man kan väl lugnt säga att budskapet gått fram.

Det sociala då? Ja, som sociala kritiker kan en del av de konservativa, som Dalrymple, emellanåt vara mycket träffande – och i brist på det åtminstone nedlåtande, elaka och underhållande, vilket passade dokusåpaperioden som hand i handske. Men när det kom till praktisk politik kokade socialkonservatismen ner till att ge bidrag till Jesus-organisationer, bötfälla nakna tuttar i TV och prata om abortförbud.

Det var denna politik som fick republikanerna att välja en outsider som John McCain framför partietablissemangets presidentkandidater, och väljarna att i sin tur välja bort republikanerna. Amity Shlaes påpekar det intressanta faktum att några av de mest profilerade socialkonservativa kandidaterna blev republikanska sänken. Avsaknaden av klassisk liberalism gjorde inte bara att republikanerna tappade ekonomin som väljarfråga, utan mättade även den politiska marknaden för moraliserande.

Men här i Sverige förs debatten som om finanskrisen beror på för mycket ekonomisk liberalism och den moraliserande konservatismen kallas ”modern och på modet”. Ska vi kalla det en senkommen reaktion?

Träff med handelsministern

”Det slutgiltiga målet för bistånd är att det ska fasas ut”, ”Väldigt många Afrikanska länder säger idag att ’vi vill inte ha bistånd, vi vill ha handel’”. Gårdagens bloggträff hos moderaterna med Ewa Björling var till viss del upplyftande. Här finns onekligen en minister med god insikt i att bistånd snarare ”drabbat” (hennes eget ord) än lyft mottagarländer, och likaså om att den bidragsfinansierade svenska biståndssektorn är en del av problemet genom sitt militanta handelsmotstånd.

Problemet är bara att Ewa Björling inte är biståndsminister. Hon är istället placerad på den hopplösa positionen att vara ”handelsminister”, utan ambitioner eller mandat att göra något åt alla de handelshinder som omger svenska och europeiska marknader. Istället går Björlings uppdrag till stor del ut på det merkantilistiska uppdraget att för skattebetalarnas pengar och krediter ordna kontrakt åt svenska företag (något som applåderades och uppmuntrades av en närvarande herre som jag förmodar representerade bidragsmottagarna).

Så värst mycket frihandel finns inte heller att hoppas på, även om Björling själv titulerar sig frihandelsministern. Sverige har inte ambitionen att driva liberaliseringar av exempelvis EU:s bisarra skyddstullsystem eller avskaffa jordbrukspolitiken (Vilket hade kunnat göras om det bara fanns en politisk vilja, särskilt med Sverige som ordförandeland i EU andra halvåret 2009) Det bästa vi kan hoppas på är en uppgörelse inom den stendöda Doharundan, och i brist på detta otaliga enskilda ”frihandelsavtal”, regeltunga och byråkratiska uppgörelser mellan EU och olika länder var för sig i vad Jagdish Bhagwati kallat en ”spaghettiskål”.

Björling anförde politikerargumentet att så ser ”verkligheten” ut. Men vad det snarare illustrerar är hur fjärmad från den verklighet där handelsutbyte skapar välstånd, möjligheter och kontakter över nationsgränser som den nuvarande överstatsdikterade handelspolitiken befinner sig.

Björling gav ett på många sätt sympatiskt och klarsynt intryck. En infallsvikel var att ta tillvara de invandrade från exempelvis Chile och Irak, som skulle kunna vara utmärkta ingångar till handel med dessa länder. Klokt tänkt. Men det säger något djupt tragiskt om både svensk politik och näringsliv att det är en minister och regeringen som väntas ta initiativ till, hålla i och delvis finansiera detta.