Amatörpsykologernas julafton

”Om vi bara tror“ sade Patrick Englund. Han var tränare i AIK och brast på ett supportermöte sommaren 2004 ut i tungomålstal med innebörden att om alla i klubben kunde komma samman och tro, så skulle det gå väl. Det gick naturligtvis åt helvete. AIK åkte samma höst ur allsvenskan med dunder och brak.

En liknande föreställning sprids nu angående hur staten ska hantera ekonomin. PJ Anders Linder  brast i söndags ut i följande imaginära karusell:

Ett stimulanspaket från regeringen får bara kraft om människor tror på att regeringen tror på vad den gör.

Regeringen ska alltså spendera mångmiljardbelopp med fanatikerns entydiga trosvisshet i ögonen, så ska allting gå bra. Då kommer befolkningen att tro, och låta sina pengar flöda. Nog låter det som en väg till paradiset, alltid.

Verklighetens realiteter är en betydligt mjukare väg, hårda konkreter till trots. Ekonomi involverar förvisso människors individuella bedömningar och agerande. I en marknadsekonomi är de själva utgångspunkten – ihop med konkurrens, produktion och kreativitet – baserat på insikten att de inte låter sig kollektiviseras och dikteras av staten, varken genom planerat tvång eller fromma förhoppningar. Tillit är viktigt i ett samhälle och mellan människor, men det handlar inte om någon blind tillit till stat och regering.

Även om folket trott på regeringen hade det inte hjälpt. Även om staten och folket skulle spendera sina tillgångar i en omedelbar konsumtionsfest skulle det inte vara lösningen på våra ekonomiska problem, snarare tvärtom. En bubbla baserad på fiktiva värden har spruckit – exempelvis bostäder som ökar flerdubbelt på några år, belånats till taknockarna för att finansiera Thailandsresor, köksrenoveringar och platt-TV-apparater, eller svällande aktiefonder som gav intryck att vi både kunde sätta av mer för framtiden och smälla pengarna nu. Utöver att det är vanvett för staten att ösa ytterligare pengar i ett fortsatt sådant leverne (vilket är vad konsumtionsförespråkandet innebär) så är det i praktiken omöjligt. Tillskott på sådana summor kan inte skapas ur intet. Staternas belåning höjer redan räntorna vilket stryper den kreativa ekonomin, och alternativet till lån är Mugabevarianten med adderade nollor på alltmer värdelösa pengar, med samma effekt.

Det som krävs är inte halsstarriga politiker på jakt efter nya ingrepp och garantier, utan att människor och marknader får anpassa sig till den situation som nu råder. Vi har konsumerat över våra tillgångar, baserat på fiktiva värden (orsakade av artificiellt låga räntor, främst i USA). Nu behöver priserna sjunka och beteendet anpassas. Att lura folk att spendera de pengar de har är bedrägligt. Att låta staten spendera åt oss är ännu värre (och föga produktivt) då får vi inte ens köpa något vi efterfrågar. När priserna sjunker kommer folk att handla igen och få mer för pengarna. Om de sparar står redan låntagarna på kö, plus att de kan köpa mer senare. Att låna till ytterligare konsumtion kommer däremot att bli dyrare vilket reflekterar reella risker och efterfrågan, och ännu dyrare blir det som sagt om staten lovar pengar.

Anpassningen blir tuff nog utan politiker som försöker hålla liv i olönsamma industrier eller dränker återhämtningen med underskott och utgifter. Det senare är dessutom en process som drivs av, och göder, tiggare i kostym som fyller de politiska korridorerna för närvarande.

Att göra den ekonomiska krisen till en fråga om ”förtroende” är dessutom en idé med skadliga effekter långt utanför ekonomin. Denna föreställning gör tillit till ledaren till sak, och tvivel till högförräderi. Precis den obehagliga mekanism som fick kritiker till det vanvettiga kronkursförsvaret 1992 att stämplas som landsförrädare, och så många som visste bättre att hålla tyst. I sådana lägen kan politiker ta sig för precis vad som helst, vilket varvsstöd, 500-procentig ränta eller bailout-program på 8,5 biljoner dollar vittnar om att de också gör. Det borgar vare sig för ekonomisk rationalitet eller demokratisk kontroll.

P.S. För kättare finns åtminstone en grupp på Facebook . D.S.

FN-förbundet ger replik på kritik

Svenska FN-förbundet gjorde sig kända under sommaren, när förbundet med hänvisning till mänskliga rättigheter ville förbjuda rasistiska organisationer. De mänskliga rättigheterna organisationsfrihet, mötesfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet lyckades man på något vis ignorera. Men den som granskar FN-förbundet närmare finner att organisationen inte heller har mycket till övers för äganderätten och avtalsfriheten.

Den kängan utdelade juridikstuderande Hanna Wagenius i sin krönika i senaste numret av Neo, en krönika vi bjuder på i sin helhet här.

Nu har FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic begärt replik som följer nedan:

Replik på Hanna Wagenius, Rena rama snurren, Neo 6/2008:

FN:s kommitté mot etnisk diskriminering och rasism uttalade i somras oro över att frågor som rör samernas landrättigheter förblir olösta år efter år och att samerna har berövats sin rätt till vinterbete för sina renar. FN-experterna upprepade också sin ståndpunkt att Sveriges regering måste ta itu med diskrimineringen mot sitt urfolk.

Konflikten mellan markägare och renskötande samer är inte så enkel som Hanna Wagenius tycks vilja göra gällande (Neo 6/08). Äganderätten är mycket riktigt stark i Sverige, men enligt både Sveriges grundlag och Europakonventionen väger renskötselrätten lika tungt - utan att avtal har ingåtts. Problemet är att den svenska staten under lång tid har förnekat samerna de rättigheter som vilar på sedvanerätten.

Inom kort avgörs om Europadomstolen kommer att ta upp det så kallade Härjedalsmålet. Där ställs flera frågor på sin spets. Som urfolk vilar samerna på en muntlig tradition och saknar därmed skrivna dokument som bevisar sedvanerätt till renskötseln. Till det ska läggas att samerna har diskriminerats genom historien bland annat genom att deras traditionella områden har överförts till bönderna med äganderätt utan hänsyn till samernas rättigheter. Samerna har inte heller samma möjlighet som fastighetsägarna att finansiera sina rättegångskostnader. Allt detta måste beaktas.

Sverige må vara bäst i klassen i många folkrättsliga ämnen, men när det gäller behandlingen av samerna får regeringen återkommande kritik. Det är hög tid att den svenska staten, i enlighet med FN:s krav och som Norge redan har gjort, tillerkänner samerna deras särskilda rättigheter.

Aleksander Gabelic
Ordförande i Svenska FN-förbundet

Bloggen slår till

Henrik Alexandersson är inte bara en ledande bloggare, med nyhetsorienterad bevakning av EU och integritetsfrågor som signum. Han har också experimenterat med podradio och film. Nu har han gjort en bok  på pdf som man kan köpa via filbiblioteket, eller ladda ner gratis på Pirate Bay om man så önskar. Återigen ett intressant medialt experiment.

”Bloggen som politiskt vapen” är en traditionellt hållen introduktion till bloggandets värld med handfasta tips, lite framtidsblickar och genomgångar av politiska stridsfrågor som exempelvis FRA. Den som är välinsatt har kanske mest värde av den avslutande historiken. Men annars känns det här som den perfekta pedagogiska introduktionsboken. Den borde vara obligatorisk på journalistutbildningen, men också som utgångspunkt för kursen ”Börja blogga” i något studieförbund eller en förening.

Alexandersson sätter med ”Bloggen som politiskt vapen” fingret på bloggens interaktionsmöjligheter med traditionella medieformer och folkrörelsemetoder. Det ska bli spännande att se vilka dörrar boken kan öppna, och vad folk gör av den.