Samtidigt i politikens gärsgårdsserie

Tullmurar mot fattiga länder, utfiskning, korruption, nya övervakningsinitiativ, det finns mycket att diskutera i EU. Socialdemokraten Jan Emanuel Johansson vill att Sverige under sitt ordförandeskap ska driva frågan om… tataaa! ett EU-frimärke.

Och en del hävdar att vi inte har för många politiker.

Språka på byråkratiska

Det där med att plocka upp en idé från dokusåpor på TV och lansera dem som ett politiskt förslag i gråkommunal svensk variant låter inte som en höjdare. Men som underhållning är kristdemokraternas påfund med ”föräldrastöd” inte helt oävet. I förmiddags presenterades utredningen Föräldrastöd – en vinst för alla SOU 2008:131.

Tanken är att föräldrar ska erbjudas stöd av staten under ungarnas hela uppväxt. Men likt en tjurig barnunge vägrar den utredande byråkratin att lämna något ifrån sig. Försök att bland förslagen till nationella råd, samordning på central nivå i kommunen, regional samordning av föräldrautbildare, tvärprofessionella utbildningar och konferenser på regional nivå, lokala strategier, kvalitetsuppföljning och utarbetande av kriterier för öppna jämförelser av föräldrastöd, hitta ett enda förslag som vänder sig direkt till föräldrar. Det finns inte. Det är byråkratisk-politisk floskelbingo för hela slanten.

Tur är väl det. När det tillnärmelsevis rör föräldrarna är förslagen fåniga på ungefär samma sätt som Monty Pythons departement för fåniga gångarter. En punkt är till exempel ”förutsättningar för en nationell föräldratelefon utreds”. En utredning har alltså kommit fram till att något måste utredas, byråkratins perpetuum mobile. Och gissa vad? Om man googlar föräldratelefon så ser man att sådana tjänster redan erbjuds av både BRIS och Rädda barnen. Så svårt var det.

En annan idé är att erbjuda ”en ’tonårscentral’ på Internet där föräldrar ges möjlighet att kommunicera med varandra”. Som om folk inte diskuterar sådant ändå redan nu. Det är inget som staten behöver ordna. Se bara till att hålla era tassar borta från folks rätt att vara anonyma på nätet så kan nog föräldraskapets svåra frågor fortsätta dryftas online.

Och dessa ljushuvuden tror sig om att kunna ”kvalitetssäkra” webbsajter om föräldrastöd…

Nåväl, det mesta kan väl förlåtas med att det inte kostar så mycket. Säg bara inte att ni var nyktra när ni totade ihop det här.

Svar direkt

Sanna Rayman är snabb på tangentbordet och svarar tänkvärt här på mitt inlägg om tanken att politiker måste ”göra något” och att vi andra ska ha överseende med att de inte kan behärska sig, även om det inte blir så bra.

Sanna beskriver en skiljelinje mellan de som har bråttom och inte:

"Det här är intressant eftersom den stora skiljelinjen mellan Annie Johansson och Mattias Svensson sannolikt inte ligger i synen på huruvida staten ska gripa in när branscher och företag går omkull. Jag tippar att de är ganska överens – egentligen. Skillnaden är i stället att Mattias Svensson har mer bråttom och sätter principerna främst. Är mer revolutionär, om man säger så."

En intressant diskussion och säkert rätt så långt, men det var nu inte vad mitt inlägg handlar om. Vad jag tar upp är överseende med områden där regeringen griper in fast de inte borde och går åt fel håll (ofta med allt annat än små steg), som exempelvis att lägga miljarder på statliga bilverk. Sådana åtgärder är i sanning både ideologiska och revolutionära, dock inte särskilt liberala eller smarta, vilket jag försiktigtvis påpekat.

Och att en sådan politik är fel råder ingen diskussion om. Inte heller med Annie Johansson som är upphov till citatet, som hon menar var en förklaring av regeringens linje, inte den linje hon själv drev:

”Hela min ingång i seminariet var att politiken inte kan lösa kriser, och att det är marknadsekonomins essens med låg- och högkonjunktur, citatet var ett svar på varför regeringen agerat och då var det mitt svar.”

Jag, Sanna och Annie är alltså ense om vad som gäller i sak. Min enkla poäng är att vi därmed borde kunna enas om att regeringen agerar fel i att öppna industriakut och borde ha agerat annorlunda mot exempelvis Volvo och Saab och andra tiggare som flockar regeringskorridorerna. Men enligt tankefiguren att politiker ”måste” gripa in hade regeringen inget val. Jag menar att det är en felaktig föreställning. Det kan vara en förklaring, men ingen ursäkt. Särskilt inte som den enda praktiska åtgärd som dogmatiskt utesluts är den som ofta är rimligast, att staten förhåller sig neutral till enskilda branscher och företag.

Någon däremot?