Herr Karlsson och vetenskapen

Robert Nilsson professor i toxikologi vid Stockholms universitet har skrivit en mycket intressant artikel på DN Debatt om hur myndigheter överdriver små risker och förbjuder ämnen till ekonomiska kostnader utan att förbättra hälsa och miljö. Ståhejet kring azofärger känns igen bland många illustrativa exempel.

En intressant reaktion kom från Svenska naturskyddsföreningens Mikael Karlsson som ger sig på en klassisk smutskastning. Karlsson försöker exempelvis få det till en enorm förgriplighet att ifrågasätta försiktighetsprincipen: ”Nilsson är en ökänd kritiker av försiktighetsprincipen”. Detta trots att vad Nilsson gör är att påpeka att EU:s tolkning av försiktighetsprincipen inte är förenlig med vad svenska myndigheter gör, vilket dessa myndigheter struntat i. I själva verket finns dessutom en utbredd och sansad kritik mot denna princip, exempelvis här.

Vidare refererar Karlsson till en tio år gammal debatt kring passiv rökning. ”I andra sammanhang har han försökt visa passiv rökning inte kan ge lungcancer. Och nu spökar han på DN debatt med en serie svepande påståenden.” skriver Karlsson om Nilsson.

Faktakoll. Robert Nilsson har med grund i sin forskning värderat de larmrapporter som cirkulerat:

In 1998, Professor Robert Nilsson revealed that the increase in the incidence of lung cancer attributed to passive smoking is one order of magnitude lower than that used to justify regulating environmental risks in the USA – so passive smoking poses less of a risk than natural arsenic in water or eating mushrooms twice a week.

Att sätta risker i sitt sammanhang är inte att förneka dem.

Mikael Karlssons hysteriska respons visar naturligtvis inte att Robert Nilsson har rätt, hans artikel ska bedömas på egna meriter, men det är ändå intressant att notera att SNF, en ofta ansedd avsändare, inte har mer på fötterna.

Ett boktips

Cato Institute ordnade dagen till ära seminariet Free to booze den 5 december förra året, 70 dagar efter att alkoholförbudet avskaffades (podcast här). Den inledande talaren Michael Lerner hade mycket intressant att berätta om denna tid i New York. Bland annat hävdade han att mycket av våldet och dödandet från denna tid var polisens verk, i deras vettlösa och hopplösa försök att kontrollera inflödet av sprit i landet.
Lerners bok Dry Manhattan: Prohibition in New York City finns nu på bokrean för endast 59 kronor. Ett fynd.

Vilken del av fri abort är det ni inte förstår?

Jag förstår inte riktigt vinkeln på SvD:s nyhet om kvinnan som genomgått två aborter. Vi har fri abort i Sverige. Det betyder att det är kvinnans beslut om hon vill ha en abort eller sätta ett barn till världen som det är hennes ansvar att föda och ta hand om upp i vuxen ålder. Uppenbarligen vill kvinnan efter att ha fött många flickor ha en pojke. Vi kan gilla den preferensen eller inte. Jag kan förstå att par som har svårt att få barn kan önska att de var lika fruktsamma som den här kvinnan och säkert känner såren rivas upp av den lättsamhet med vilken andra hanterar ytterligare en graviditet. Men det är inte er sak eller ert beslut, det är hennes. Frihet innebär just att fatta beslut som andra inte gillar.

Ändå har alltså en läkare och verksamhetschef sprungit iväg till Socialstyrelsen (och till medierna?) och begärt överprövning och rätt att vägra lämna ut information till sin patient. Detta är ju det verkligt upprörande, att läkare tar sig rätten att moralisera och vilja överpröva och förhindra en kvinnas fria beslut över sin kropp. Ändå är vinkeln i hela artikeln hur detta ska kunna stoppas i framtiden, och det verkar dessvärre som storebror Socialstyrelsen är inne på sådana tankar. Till och med Göran Hägglund är en sansad röst i sammanhanget, även om han ogillar beslutet är han tillräckligt politiskt bevandrad för att se var en lagstiftning skulle leda.

Det är som ett eko från en inte alltför avlägsen dåtid, då det var upp till statliga kommittéer att efter att ha vänt ut och in på den ansökande kvinnans hela livssituation och intima detaljer avråda henne från abort, medelst lögnaktiga påståenden om abortens risker, elchocker för att få kvinnan på rätt tankar och simpelt byråkratiskt förhalande tills det var för sent om så krävdes, det rätta svaret visste man ju redan från myndighetens och läkarskråets sida. Detta ”positiva förmynderi” av överprövning – väl beskrivet i Lena Lennerheds utomordentliga Historier om ett brott  – är alternativet till fri abort. En ordning som alltså SvD med sitt val av nyhetsvinkel gjort sig till förespråkare för.