Vinfriheten fortsatt fredad

En korrigering med anledning av min kritiska genomgång  av alkoholutredningen. Det verkar som om det mysiga tilltaget att sälja vin på nätet är fortsatt fredat, givet att skatter betalas (och som Mark Majzner var snar att påpeka när vi sågs betalar man relativt lite skatt på dyrare viner. Skatten ligger som en grund oavsett kvalitet, efter den borgerliga alkoholskattereformen 1991-1994, och ju mer man betalar för en flaska vin desto mer till egen njutning och desto mindre till Anders Borg).

Det utredningen ger sig på är:

kommersiell förmedlingsverksamhet som uppkommit sedan privatinförsel genom ombud blivit tillåtet. Kommersiell förmedling av försäljning som sker via privatinförsel föreslås därför, med undantag för transporter, bli förbjudet.

Men vad vinklubbar m fl gör kallas distansförsäljning och här konstaterar utredningen:

Det är inte aktuellt att föreslå någon motsvarighet till att, på sätt som har skett i Finland och som planeras i Norge, begränsa möjligheten till privatinförsel. Det kan sålunda inte krävas att transporten av alkoholdrycker ska ske genom ett av säljaren oberoende företag. Enligt ett klart uttalande i propositionen till lag-99 är s.k. distanshandel, vilket innebär att säljaren anordnar transporten, tillåten (prop. 2007/09:119, s. 44). Att införseln ordnas på detta sätt kan för övrigt vara en fördel från skatteindrivningssynpunkt då säljaren i sådant fall ska ha en representant som garanterar skatteinbetalningen.

Det finns enligt utredningen inte skäl att införa regler som har till syfte att försvåra den enskildes numera lagstadgade rätt att föra in alkoholvaror via mellanhand, förutsatt givetvis att reglerna om skatteinbetalning m.m. följs.

Av skattemaximeringsskäl införs inte hårdare regleringar här, avslöjande för statens ideologiska prioriteringar även om man väl på något sätt får vara tacksam för denna lilla frihet.

Kristdemokraterna öppnar svartklubb

Den av regeringens kristdemokrater och restriktionsvänner beställda alkoholutredningen har presterat en utredning som, om förslagen går igenom, innebär både små och stora framsteg för förmynderiet.

Systembolaget fick inte ens prövas. Tvärtom värnas monopolet så till den milda grad att inte ens försäljning från gårdar som tillverkar öl, vin och whisky ska tillåtas. Det föreslås också förbud för företag och vinklubbar som ombesörjer den privatimport som vi blivit lagligen tillåta genom en EU-dom förra året.

Likaså vill utredningen stänga nöjesställen senast klockan tre, och därmed förbjudna den längre öppethållning till kl 5 som finns ibland annat Stockholm. Vi kan alltså se fram mot nya svartklubbar, kanske rentav gamla Tritnaha, vars civila olydnad såg till attförlänga öppettiderna senast det begav sig. Mumma för nyliberala nostalgiker förvisso.

Utredningsförslaget är en paternalistisk krigsförklaring mot rätten att ha roligt, ett militant nagelfarande av varje litet andningshål, från sköna vinklubbar  och gårdsdestillerier  till Stockholms pulserande nöjesliv. Apropå vinklubbar träffade jag den oerhört trevlige Mark Majzner förra veckan över en fantastisk middag med adekvata drycker. På sin blogg Vinfrihet rekommenderar han ett glas vin till min artikel om den svenska alkoholpolitikens historia. Till den aktuella SOU, som riskerar att bli ännu ett kapitel i denna skamliga historia av att peta i andras glädjeämnen, vill det nog till något betydligt starkare.

Nina Easton Gang of five

Skriver om en av den kristna högerns ledare, Ralph Reed, till kommande numret av kulturmagasinet Voltaire under arbetsnamnet ”Tjäna gud och leva jävel”. En Emil i Lönneberga som söp hårt i sin ungdom och som på senare år hittats med fingrarna i syltburken hos Enron och i mutskandaler, men som onekligen är ett organisatoriskt geni som återuppfann gräsrotskampanjen som påverkansmedel. Mycket av porträttet kommer från Nina Eastons Gang of five – leaders at the center of the conservative crusade som följer fem av den republikanska revolutionens huvudgestalter, nämnde Reed som blev mediestjärna för Christian Coalition på 1990-talet, skatteaktivisten Grover Norquist, Clint Bolick som startade Institute for Justice, David McIntosh, republikansk kongressledamot och Bill Kristol, neokonservatismens banerförare med tidskriften Weekly standard. Boken följer dessa fem rätt ambitiöst från uppväxten, över Reagan- och Bush den äldre-åren liksom under Clinton-åren då de fem på olika sätt ligger bakom den första republikanska kongressmajoriteten på decennier. Easton är vänster och avskyn mot framför allt varje tanke på frihet lyser emellanåt igenom. Det heter alltid att någon ”utvecklas” när de blir mindre marknadsliberala, och vissa självklara ekonomiska resonemang lyfts fram till begapande som den värsta sortens extremism (exempelvis att marknader kan ge fredlig samvaro mellan grupper som inte behöver gilla varandra, vilket exempelvis Thomas Sowell visat med åtskilliga exempel, bland annat hur polacker och judar i Chicago lever och handlar i samma kvarter utan någon större kärlek mellan de båda grupperna). Men boken är ändå i sina personteckningar dråplig och väl värd att läsa som ett dokument över nutidshistoria. Norquist med sina gerillaresor till Afrikas antikommunister är kanske det mest exotiska inslaget. Särskilt intressant blir boken som den slutar 2000 med presidentvalet mellan Bush och Gore fortfarande ovisst. Just Bush ger nämligen ett intressant perspektiv på det här med att som utomstående förhålla sig till politiska makthavare. Både den libertarianske Grover Norquist och den populistiskt socialkonservative Ralph Reed kom nämligen att tidigt engagera sig i Bushkampanjen, och deltog med liv och lust i smutskastningen av John McCain i primärvalen i South Carolina år 2000. Kristol var helt ute i kylan efter att öppet ha kritiserat 1996 års presidentkandidat Bob Dole och valde 2000 att stödja John McCain. Här är alltså ett test mellan lojalitet och oberoende kritik, en strategisk fråga som ofta stöts och blöts vid sidan om ideologi i politiska sammanhang. Med facit i hand är det uppenbart att i alla fall rörande Bushregimen så lönade sig opposition bättre än lojalitet. Visst, till en början fick Norquist sin skattesänkning och Reed sin ”Jesus day” och stöd till kristen välgörenhet, men därefter var Bush helt i de neokonservativas händer med krigståg, tal om nationens storhet och med några av de största expansionerna av statens utgifter och befogenheter som nationen skådat. Det är kusligt att se hur mycket av detta program som redan var formulerat redan i denna bok. Som strategi var intellektuell opposition bättre lönat än lojalitet. Man kan förvisso diskutera hur mycket av detta som berodde på 9/11 som i ett slag vände upp och ner på Bushs strategi. En annan intressant detalj är hur den idag hyllade Ronald Reagan sågs av sin samtid. De konservativa Barry Goldwater-republikanerna såg honom som en svikare och mjukis. ”Väsentligen ännu en Ford-administration [Gerald, presidenten, inte bilföretaget]” var ett omdöme på ett symposium hos Heritage foundation 1984, som också konstaterade att ”Budgeten är nu bortom all kontroll.” David Frum skulle senare konstatera att ”Inte ett enda större utgiftsprogram avskaffades under Reagans presidentskap.” och det var en källa till allmänt missnöje att inga myndigheter avskaffats eller utgifter minskats. Frågan är ju om vi någonsin kommer att se även Bush i det ljuset, med tanke på att kritiken känns igen. Easton är naturligtvis själaglad, men det är frustrerande att läsa avsnitten om hur lite som kom ut av den frejdiga ambitionen på 1990-talet att minska stat och byråkrati. Intrycket är dock framför allt hur mycket som fallit på grund av politisk orutin, snarare än folklig motvilja. Både Reagan och den nytillströmmande kongressmajoriteten var outsiders utan en i alla delar genomtänkt reformplan. Å andra sidan återstår dilemmat hur man ska få insiders i maktens bekväma korridorer att verka för minskad makt. Vilket är ännu en vinkel på den eviga frågan lojalitet eller opposition.