Ett rosa hus och några punkterade myter om nyliberalism

Journalisten Jeff Benedict verkar ha skrivit en underbar liten bok Little pink house: A True Story of Defiance and Courage. Den beskriver fallet Susette Kelo som upp i högsta domstolen försvarade sin rätt att bo kvar i sitt hus mot stadens och ett storföretags planer på att riva bostadsområdet och bygga kontorslokaler med omgivande hotell och spa.

Kampen förlorades och högsta domstolen slog fast att den skakigaste kalkyl om framtida skatteintäkter räcker för att fördriva enskilda människor från deras egendom. Statsnyttan över egennyttan, eller ett sant exempel på tillväxtfascism om ni så vill. (Fast tre år efter domen är det enda som hänt att husen rivits, något byggande har inte påbörjats.) Men kampen vanns i människors hjärtan, upprörde opinionen och har lett till större försiktighet i liknande fall Amerika runt.

Det är intressant mot bakgrund av vänsterns konspirationsteori om liberalismen som de besuttnas ideologi att det inte är en politisk majoritet, utan en fungerande äganderätt som var Kelos hopp i denna process. Och det var nyliberaler som hjälpte henne att driva denna kamp mot stat och kapital. Det var Institute for Justice, startat av den Ayn Rand-beundrande Clint Bolick, som drev fallet juridiskt, och det är på Cato Institute man kan lyssna på en hjärtevärmande podcast om saken. Gör det.

Detta apropå bland annat HAX bloggpost om vänsterns föreställningar om nyliberaler.

Säg den njutning som är utan skatt

Fråga någon av dem som var med och administrerade vår nu saligen insomnade lyxskatt på choklad vilket helvete det var att smula, bränna och analysera vartenda litet kex och skumnalle.

Så avfärdar till och med fettpanikerna på Fokus förslaget om en fettskatt med hänvisning till Sveriges först 1993 avskaffade ”lyxskatt” på choklad. En idé  som mer grundligt avfärdas här.

Men säg den idiotiska ekonomiska idé som inte tar steget upp ur graven dessa dagar. För några veckor sedan kom Danmarks regering med förslag om fett- och sockerskatt och i förra veckan var det dags igen. Den brittiske läkaren David Walker fick sina femton minuter när han på läkarstämman föreslog en särskild straffskatt på choklad, ett förslag som avvisades med knappa två röster. Walker motiverar skatten på just choklad med att han tycker att det varit för lite negativ publicitet kring just detta lilla glädjeämne. Rätt talande för förmyndarmentaliteten.

Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer

Rasmus Fleischer  går igenom och spaltar upp fem kännetecken på den korporativa strukturen i maktutövningen på upphovsrättsområdet, och i punkt fem hur synsättet även spiller över på miljödiskussionen. Här är vi inte medborgare med rättigheter, utan i bästa fall representerade som delmängd i olika ”parter”.
Korporativismen är dessvärre inte bara kvarlevor från Mussolinis dagar. Tony Blairs ”stakeholder society” är en modernare variant, och det är ingen slump att förmynderiet och övervakningen frodades under dennes regim. Den svenska regeringen är inte bättre, regeringens initiativ från 2007 för att få oss att äta nyttigare, återgivet i regeringens folkhälsoproposition är illustrativt:

Regeringen tog ett första steg i denna riktning våren 2007 och anordnade en hearing för syftet att lyssna till och ta del av viktiga aktörers synpunkter, erfarenheter och förslag. Representanter från livsmedelsbranschen, livsmedelshandeln, forskning, konsumentföreningar, media och berörda myndigheter deltog.

Regeringen avser att fortsätta samverka med ovan nämnda nyck-elaktörer i återkommande formaliserade dialoger – ett s.k. dialogforum. Inom ramen för dialogen kan frivilliga överenskommelser uppnås och olika fokusområden lyftas fram och behandlas t.ex. portionsstorlekar, marknadsföring, prissättning etc.

Som jag konstaterar i rapporten JS Mill versus den borgerliga regeringens folkhälsopolitik  är denna korporativa syn på ansvar oförenlig med liberalismen.

Ett korporativt organ bestående av företrädare för stat, kapital och organisationer (ofta finansierade och styrda av staten, t ex ”konsumentorganisationer”) ska alltså planera måltidsstorlekar och sätta priser, därtill kontrollera kommersiella kommunikationskanaler. Allt för att se till att vi äter enligt statens önskemål.

I en sådan modell finns ingen plats för suveräna individer som fattar egna beslut. Inte heller för frivilligt köpande och säljande på marknaden; företagen ska inte konkurrera med varandra om kundernas gunst, utan samverka korporativt och fatta gemensamma beslut över huvudena på enskilda konsumenter. Det är ett flagrant brott mot Mills utgångspunkt i individers suveräna beslut, och hans uppslutning bakom principer som fri konkurrens och fria marknader. Den samhälleliga organisationsform där individer och marknader underordnas statens mål i samverkande organ har ett namn: korporativism, och en ideologi som är direkt motsatt varje slags liberalism.