EU i våra sängar

Liksom vid tidigare tillfällen då jag skrivit om abortfrågan har den förra texten i ämnet orsakat viss debatt, en debatt som kompliceras av den inneboende motsättningen. Exempelvis ringde vänstertidningen ETC upp mig för en kommentar. I korthet lät samtalet ungefär så här:

ETC: Varför vill du inte driva på för att Sveriges abortlag drivs på EU-nivå?

JI: För att jag vill ha den kvar.

ETC: Men är det inte viktigt att alla kvinnor får den här rätten?

JI: Visst, men det är inte ett alternativ. Överstatlig abortpolitik kommer, om den införs, att vara en kompromiss mellan länder som å ena sidan Sverige, men å andra sidan Polen. De kanske måste liberalisera något, men vår politik kommer samtidigt att skärpas. Jag är inte beredd att betala det priset.

Den här argumentationslinjen ger ständigt upphov till samma sorts förvirring. I Sverige anses det jättekonstigt att inte vilja lagstifta om allt man tycker. Det viktiga är att man tycker att ”vi måste göra något” och att ”vi kan inte vara tysta när…” oavsett vad detta leder till. Så resonerade exempelvis den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg när hon, givetvis oavsiktligt, utlöste den senaste abortcirkusen.

Så resonerar även många svenskar nu, när EU-parlamentet har klubbat ett grottkonservativt direktiv om sex veckors obligatorisk barnledighet (för nyblivna mammor) och två veckors frivillig ledighet (för dito pappor).

Socialdemokraterna har, detta till trots, röstat för direktivet, eftersom det totalt sett ”stärker rätten till föräldraledighet inom EU”, och finner det uppenbarligen mödan värt att offra Sveriges hittillsvarande linje om jämställdhet mellan könen.

Det är ett pris som de uppenbarligen är beredda att betala, men jag är alltså inte det. Trots att jag tycker att det finns en poäng med föräldraledighet. Att exempelvis italienerna inte förökar sig snabbt nog för ekonomipolitikernas smak är inte svenska föräldrars problem, och absolut inget skäl att införa tillfälliga arbetsförbud för halva Europas befolkning.

Och just därför finns det ingen anledning att fatta dessa beslut i Bryssel eller Strasbourg, långt från de medborgare som faktiskt berörs. Det kan vara något att tänka på nästa gång Carina Hägg vill leka abortmissionär, nästa gång Birgitta Ohlsson vill införa en ”europeisk sexköpslag” eller nästa gång Åsa Regnér brännmärker någon politiker som inte vill springa hennes ogenomtänkta ärenden i Europas maktkorridorer.

Den sorts processer som de här damerna vill dra igång kan nämligen ge upphov till helt andra beslut – beslut som faktiskt kan få betydligt värre följder än att Birgitta Ohlsson inte får sitta i regeringen.

Att veta sin plats

Niklas Nordström, tidigare ordförande i SSU, skriver i Göteborgs-Posten att hans parti har en del att lära av hur Moderaterna hanterade sin kris för åtta år sedan. Det mesta är tämligen självklart, och helt i linje med vad Nordström har sagt i flera år. Men avslutningen är så lysande att den förtjänar att citeras rakt av:

”Men det finns också riksdagskandidater som gjorde bra kampanjer. Sven-Erik Bucht, Socialdemokrat från Norrbotten, slår alla med hästlängder. Han får ensam 17 674 kryss, det motsvarar 37 procent av det antalet kryss, 47 903, som alla Socialdemokratiska 17 gruppledare i riksdagen (exklusive Mona Sahlin) samlar tillsammans. Eller fem gånger så många som de tunga S-politikerna Morgan Johansson, Veronica Palm och Anders Ygeman.

Bucht fick ingen tung roll i riksdagen, ingen ordinarie plats i ett utskott. Det skulle bryta mot principen. Ja jag vet inte jag, men nog borde väl det löna sig att vara populär bland väljarna. Kan inte det bli en ny princip?”

Socialdemokraterna behandlar därmed sina egna efter samma princip som de vill behandla sina undersåtar. Rättvisa är att ingen får dra ifrån, visa vägen eller klara sig själv. Rättvisa är att alla står i samma kö, väntandes på nådegåvor från en överhet som formligen marinerats i självgodhet.

Så när Bucht – tidigare kommunalråd i Haparanda som förmådde Ingvar Kamprad att bygga ett IKEA där, och följaktligen är ohyggligt populär – har suttit lika länge i riksdagen som Veronica Palm kanske han kan beviljas samma tunga roll som hon.

Om Socialdemokraterna tänker fortsätta på det här spåret kan de nog glömma nästa val också.

UPPDATERING:

Apropå eftervalssnacket så meddelar i dag ett antal s-bloggare från det kapitalt misslyckade Martin Gelin-projektet Netroots att de nu går vidare på egen hand och drar igång en egen kriskommission. S-bloggar: the gift that keeps on giving…

RÄTTELSE:

Alliansfritt uppmärksammar på Twitter mig på ett sakfel. Martin Gelin var inte ansvarig för eller inblandad i Netroots. Jag beklagar felet.

Feministerna hotar svensk aborträtt

Inför EU-valet 2009 valde RFSU att gå till häftigt angrepp mot en av Folkpartiets toppkandidater, Anders Ekberg. Skälet var de svar som Ekberg lämnat på en enkät som RFSU skickat till samtliga kandidater.

Ekberg svarade att han är en varm anhängare av svensk abortlagstiftning. Men han svarade även att han inte tänkte driva frågan i EU, med följande motivering:

”Det är självklart för mig att abort ska vara tillåtet och kvinnans val, men jag vill inte att frågan ska avgöras på europeisk nivå. Det viktigaste skälet är att jag inte vill kompromissa om grundläggande mänskliga rättigheter med länder som Irland, Portugal och Polen. Att lyfta abort och kondomutdelning till europeisk nivå öppnar möjligheten att det faktiskt blir vi som förlorar; att det blir Sverige som anpassar sig i stället för Polen.”

Med det svaret visade han en mycket sällsynt egenskap under valår, nämligen politisk mognad. För detta blev han svartlistad av RFSU, och utsatt för en formidabel hetskampanj från förbundets ordförande Åsa Regnér. Plötsligt fann sig en av valets mest liberala kandidater hoppföst med profilerade abortmotståndare som kristdemokraten Tuve Skånberg.

En som saknar denna politiska mognad, och rätt mycket annat också för den delen, är socialdemokraten Carina Hägg.

Hägg är oförlåtligt nog både ledamot i riksdagen och i Europarådets parlamentariska församling, och det var i den senare egenskapen hon skrev en motion mot så kallade samvetslagar, alltså lagar (i främst katolska länder) som ger vårdanställda rätt att arbetsvägra i samband med aborter.

Därmed har Hägg gjort exakt som partikamraten på RFSU, Åsa Regnér, ville. Hon har drivit på utomlands för att exportera svensk abortlagstiftning. Och vad blev då resultatet av hennes rådiga ingripande?

Via politikens underliga vindlingar har hennes motion nu kommit ut som ett direktiv från Europarådet, fast med den lilla skillnaden att det nu rekommenderar länderna att införa just sådana lagar. Det direktivet lär även noteras i EU.

Därmed har Anders Ekbergs prognos besannats.

Detta visar varför det inte räcker att ”brinna” för olika politiska frågor. Man måste behärska dem också. Dessutom måste man förstå hur politik faktiskt funkar. Det gjorde varken Regnér eller Hägg. För dem var abortkampen viktigare än abortfrågan, och med sin dumhet och naivitet har de båda därmed lånat ut sig till abortmotståndarnas vapenarsenal.

Tunnlar är nämligen öppna i båda ändarna. Om Sverige tar på sig rätten att styra och ställa i Polens abortlagstiftning, så medger vi samtidigt Polens rätt att ställa och styra i vår. Och rent faktiskt är det så att Sverige är mer sekulärt, i synnerhet mindre katolskt, än inte bara Polen utan även Italien, Spanien, Portugal, Irland, Tyskland och en lång rad andra EU-länder.

Vi kan därmed vara helt säkra på en sak. Om abortlagstiftningen blir överstatlig, så kommer den att vara betydligt mer färgad av dessa länder än av oss.

I DN uttalar sig Hägg och Regnér, liksom även EU-minister Birgitta Ohlsson om Europarådets beslut. Carina Hägg beklagar beslutet, och tillägger att ”det här är en väckarklocka om att man behöver vara mer aktiv i de här frågorna”, ett uttalande som visar att hon över huvud taget inte förstått någonting av det som hänt.

Birgitta Ohlsson kallar beslutet ”ett sorgligt bakslag för feminismen”. Alltså inte för de riktiga människor som kan tänkas behöva en abort i framtiden, utan just ”för feminismen”.

Så vem var egentligen det största hotet mot den svenska abortlagstiftningen? Anders Ekberg eller Åsa Regnér? Nu har vi facit.