Etnisk och religiös rensning i medieskugga

Medan världen riktar blicken mot Gaza sker en etnisk och religiös rensning på Nineveslätten i Irak. I dag på morgonen nåddes jag av nyheten, via kontakter i A Demand For Action, att Islamiska Staten (IS), tidigare ISIS, nu har tagit över staden Bartella, en stad som varit assyrisk och kristen sedan urminnes tider. Efter att IS intog Mosul flydde många kristna hit. IS tog över Bahzani som haft en blandad befolkning av jezidier, assyrier och muslimer. IS tog Bashiqa. För en månad sedan var det en fristad för kristna som flydde Mosul. De sökte skydd i de gamla kyrkorna. Nu tvingas de fly igen. Inte alla hinner undan.

Enligt en person med släktingar där, som talat med A Demand for Action, är städerna nu tömda och ödelagda. Städerna som tömts är utöver de redan nämnda Qaraqosh, Karamlis, Tel Kepe, Batnaya, Telsqof och Alqosh. Bara det senaste dygnet har 200 000 assyrier flytt Nineveslätten, enligt Aina (Assyrian International News Agency). De flyr till de kurdiska städerna i norr, som just nu kämpar med den med den stora flyktingströmmen.

Det är inte bara assyrier och kristna som drabbas av IS härjningar. I ett klipp från häromdagen talar en uppriven jezidisk kvinna i det irakiska parlamentet. Hon berättar om jezidierna som tvingats fly upp på berget Sinjar undan IS. Där finns nu minst 40 000 män, kvinnor och barn. De riskerar att dö av uttorkning om de stannar. Om de försöker fly riskerar de att slaktas av jihadisterna. Minst 500 jezidier, varav åtminstone 40 barn, har dödats bara den senaste veckan.

De enda som just nu försöker försvara flyende kristna, muslimer och jezidier är peshmerga-militären, som är den kurdiska regionens armé i norra Irak. Men nyheterna är svåra att bedöma. Just nu, enligt den kurdiska nyhetskanalen Rudaw, går peshmerga på offensiven mot IS. Vissa säger att de går framåt, andra säger att de förlorar mark. Vad som står utom alla tvivel är att de behöver hjälp. De behöver utrustning, ammunition och vapen. Men USA och omvärlden är oroliga att man genom att stärka peshmerga ytterligare kommer att destabilisera Irak, och därmed regionen. Varken Turkiet eller Iran vill se en självständig kurdisk stat i norra Irak. Samtidigt dör jezidierna på Sinjar och assyrierna flyr sitt urhem.

Vid sidlinjerna står Turkiet som har en av världens starkaste militärer. Vi är vana att lägga ansvaret på västmakter när barbari tillåts breda ut sig. Men vilket ansvar har regionens starkaste militärmakt, och dessutom NATO-medlem, som dessutom befinner sig ett par stenkast från den pågående utrensningen? Vilket ansvar har Iran som även de har en stark militär? Båda länderna verkar i nuläget mer angelägna om sina egna nationella intressen än att hjälpa förföljda minoriteter i Irak.

Islamiska staten raserar även muslimska helgedomar och shiitiska moskéer. Enligt den salafistiska tro de har är nämligen vördnad inför heliga män och profeter detsamma som avgudadyrkan. De ser inte heller shiamuslimer som riktiga muslimer. Det är alltså inte bara assyrier, kristna och jezidier som utsätts, utan även andra muslimer.

I den här texten använder jag mer osäkra källor än jag har för vana att göra. Jag har dock inget val. Informationen från regionen är knapphändig. Det finns knappt en enda journalist på plats för att rapportera om det som sker. Tusentals journalister är just nu på plats i Gaza för att rapportera om kriget där. Det är givetvis bra. Men hur kan en pågående utrensning av ett stort område tillåtas vara i medieskugga? Visst, det är troligen för farligt för journalister att vara precis på plats, till skillnad från i Gaza. Men fler kunde vara på relativt närbelägna platser, som Erbil, och prata med flyktingarna från Nineveslätten. Det borde stora nyhetskanaler och tidningar klara av.

Att detta tillåts pågå nästan orapporterat är inte bara tragiskt – det är skamligt. Vi kan inte säga att vi inte visste. För tio år sedan varnade journalisten Nuri Kino för att en utrensning av assyrier och andra minoriteter var på gång på Nineveslätten (Expressen 11/11 2004). Det som då skedde relativt lågintensivt når nu sin slutfas. Vi kan inte säga att vi inte visste. Den 2 augusti demonstrerade människor över hela Sverige och världen. A Demand for Action skickade redan en måndag innan det dag till en mängd regeringar och politiker. I synnerhet på svenska ledarsidor har det skrivits om det som håller på att ske. I Göteborgs-Posten har Abraham Staifo skrivit om det. DN:s ledarsida har skrivit om det. På SvD:s ledarsida skrev jag nyligen om det. Men på nyhetsplats finns det nästan uteslutande plats för Gaza.

Jag gjorde en mediesökning i Sveriges sex största tidningar (DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan och Göteborgs-Posten) för att se vilka grupper de skrivit mest de senaste tio åren – från 2004 till i dag. Kopter nämndes 371 gånger, kaldéer 197, assyrier 646, syrianer 468, mandéer 62, shabak 15, bahaiter 69, jezidier 42, turkmener 205, druser 320 och araméer 3 gånger.

Som jämförelse skrevs det enbart år 2004 mer om palestinier (2952 gånger) än om de andra grupperna tillsammans under tio år (2395 gånger).

22043 gånger omskrevs palestinier mellan 2004 till i dag. Det är givetvis inget fel med engagemanget för palestinier, i synnerhet inte nu. Men förföljelsen av kristna, ickemuslimer och muslimer som inte jihadisterna gillar hamnar i medieskugga. Det gör att politiker och andra makthavare lättare kan ignorera frågan.

Ojämnt flyktingmottagande är inte problemet

”Lagstifta om skyldighet att ta emot flyktingar”. Det skriver Gunnar Hedberg (M) och Lars Stjernkvist (S), som tillsammans är regeringens samordnare för ökat flyktingmottagande (SvD Brännpunkt, 23/6). De skriver att mottagandet måste bli jämnare mellan kommunerna och att det därför behövs lagstiftning för att markera att ”flyktingmottagandet är en angelägenhet för hela landet”. Jag håller förvisso med i sak, men utspelet är symptomatiskt för hur en bisak görs till huvudfråga. Problemen med svensk integration beror inte främst på ett ojämnt mottagande, utan på att fler migranter än någonsin kommit de senaste åren. På DN:s ledarsida har man dock köpt Hedbergs och Stjernkvist verklighetsbeskrivning och skriver att det ”som bekant finns … en rad kommuner som visat mycket litet intresse för att hjälpa till med etableringen av nyanlända invandrare” (24/6).

Det är helt enkelt inte sant. 2013 fanns det endast tre kommuner som inte tog emot flyktingar: Skurup, Lekeberg och Öckerö, med en sammanlagd befolkningsmängd på 34 910 personer. Sedan början av 2014 har dessutom Lekeberg tecknat avtal med Migrationsverket, så då återstår två kommuner i hela Sverige som inte tar emot flyktingar.

Hur ser då mottagandet ut i de kommuner som faktiskt tar emot flyktingar? Jag räknade på flyktingmottagandet för åren 2011 till 2013 utifrån Migrationsverkets statistik (här kan ni se uträkningen). Och det finns helt klart en viss obalans. Men det betyder inte att en jämnare fördelning är en silverkula som löser problemen med att fixa fram bostäder och arbeten till nyanlända flyktingar. Om de av Sveriges kommuner som tar emot minst antal flyktingar i proportion till sin befolkningsandel i stället tog emot samma antal som rikssnittet skulle strax under 6000 nya platser kunna vaskas fram. Och den siffran tar inte hänsyn till kvalitativa skillnader mellan kommuner i kapaciteten att ordna bostäder och service för flyktingarna. Men ändå, låts oss säga att man med en lag tvingade kommunerna att vara mer solidariska. 6000 platser räcker ändå inte med tanke på att antalet personer med redan beviljade uppehållstillstånd som väntar på en kommun som kan ta emot dem i dagsläget är ungefär 12000, enligt en helt ny granskning av Riksrevisionen. Dessutom har antalet asylsökande skrivits upp från runt 61 000 till 80 000 (DN, 23/6), så de där 6000 platserna verkar alltså inte vara ens i närheten av att räcka.

Som migrationsforskaren Henrik Emilsson skriver på Integrationsbloggen: ”I Sverige hade vi under 2013 en mottagning av personer som fått asyl på 3,5 per 1000 invånare. Inom EU är snittet på knappt 0,3. I Sverige är det sju kommuner som, i förhållande till invånarantal, tar emot färre än EU-snittet. Dessa sju kommuner har [tillsammans] en befolkning på 145 000 personer. Skulle dessa sju kommuner ta emot lika många som snittet i Sverige (3,5 per 1000 invånare) skulle det innebära att det skapas ytterligare 485 kommunplatser. Detta antal skulle räcka för att t.ex. avlasta Södertäljes mottagning från 1096 personer till 611 personer under år 2013 så att Södertälje skulle ta emot 6,7 personer per 1000 invånare istället för 12 personer per 1000 invånare. ”

Lite mer statistik för att understryka att problemet inte handlar om att några få kommuner tar emot för få flyktingar. Snarare handlar det om att det totala mottagandet ökat och ökar mycket fort. Förra året var antalet beviljade uppehållstillstånd i Sverige rekordhögt – 116 586 stycken. Och 2014 ligger, enligt statistik på Migrationsverket, de första sex månaderna på en ännu högre nivå än motsvarande för 2013. Nu kommer över 2000 flyktingar varje vecka, vilket är i nivå med hur det var under kriget på Balkan i början av 1990-talet. Migrationen till Sverige ökar, i synnerhet om man ser över flera år. Tittar man på beviljade uppehållstillstånd är det tydligt. Det beviljades 20 700 per år under 1980-talet, 42 700 per år under 1990-talet, 62 300 per år mellan 2000 och fram till regeringsskiftet 2006, och 98 100 per år mellan 2007 och 2013 (källa: Migrationsverket). Av OECD-länderna tar Sverige i dag emot i särklass flest migranter, i synnerhet asylsökande, i förhållande till sin befolkningsmängd. I absoluta tal tar bara Tyskland och Frankrike emot fler asylsökande.

Den allt större invandringen bidrar sannolikt till integrationssvårigheter. Antalet utanförskapsområden har ökat från tre stycken 1990 till 156 år 2006 och till 186 för 2012, vilket ekonomen Tino Sanandaji visade i en rapport för tankesmedjan Den Nya Välfärden tidigare i år. Maktskiftet verkar alltså inte ha hejdat utvecklingen.

Av allt detta kan man dra slutsatsen att en lag som tvingar kommunerna att ta emot flyktingar inte kommer att lösa problemen som finns. På sin höjd ger det effekter på marginalen.

Även Roger Sahlström förtjänar en rättelse

I nya numret av Journalisten skriver Nils Funcke om ett angeläget ämne. Eller egentligen är det två saker han tar upp. Dels hur tidningar är dåliga på att kommunicera sina rättelser. Ofta informeras inte läsare av papperstidningen om vad som var fel eftersom rättelsen endast läggs ut på nätet. Ibland ändras felaktigheter direkt i texten på nätet, så att man inte ser vad som var fel med den tidigare versionen.

Det andra, och viktigare, ämnet som Nils Funcke tar upp är de felaktiga anklagelserna mot Roger Sahlström, fotograf på Dispatch International. Både Po Tidholm och Lena Sundström har felaktigt skrivit i Dagens Nyheter att Sahlström är dömd för en rasistiskt motiverad misshandel. Sanningen är att Sahlström aldrig har gjort sig skyldig till något sådant. Men När Tidholm skulle rätta så lade han till nya fel, som att Sahlström skulle ha dömts till fängelse. Lena Sundströms text rättades överhuvudtaget inte.

I Expressen skrev Anna Hellgren att Sahlström ”är dömd för rasistiskt motiverad misshandel” och tidningens chefredaktör Thomas Mattsson skrev att han är ”dömd för att ha misshandlat en svart man”. Som Funcke påpekar har varken Mattsons eller Hellgrens artiklar lett till rättelser.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev att Sahlström hade misshandlat en svart man. Samtidigt kritiserade hon därför Journalisten för att ha bedrivit ”slappt journalistiskt arbete” och haft ”noll källkoll”. Lite magstarkt kan tyckas, när det var just vad Linderborg gjorde sig skyldig till. Någon rättelse gjorde Linderborg aldrig, även om meningen om misshandel av en svart man inte längre ligger kvar på nätet. Det ger intrycket att Linderborg hoppats att ingen skulle märka vare sig felet eller borttagandet.

Vad är det då som ligger bakom allt detta? Jo, att Journalisten den 14 april skrev en artikel där man intervjuade Roger Sahlström om att han hade blivit attackerad av vänsterextremister fyra gånger när han försökt bevaka demonstrationer. Journalistens chefredaktör Helena Giertta mötte hård kritik för publiceringen. ”Sahlström är inte en av oss”, kan man sammanfatta reaktionerna. Och givetvis fick kritiken mer tyngd när man skrev att Sahlström dömts för ett rasistiskt motiverat våldsdåd, vilket är en uppgift som verkar härröra från Expo. Argumentationen gick i övrigt ut på att Journalisten inte skulle befatta sig med Dispatch International. Som att den tidningen inte omfattades av samma etiska regler som andra.

Men det går alldeles utmärkt att kritisera Dispatch International, som Journalisten gjorde i intervjun med Sahlström där det tydligt angavs att tidningen är antimuslimsk, och att samtidigt markera mot vänsterextremt våld. Att inte räkna Roger Sahlström som journalist för att man finner hans åsikter misshagliga är anmärkningsvärt. Det är också oroväckande att det var ivern att underkänna Sahlströms status som journalist som motiverade Tidholm, Sundström, Hellgren och Mattson att skriva, inte att Sahlström hade attackerats av vänsterextremister fyra gånger. Som Funcke skriver så är det väl därför rättelserna har uteblivit eller gömts undan, eftersom det är ”extra surt att efter att ha återgett felaktiga uppgifter ge upprättelse åt personer vars åsikter man starkt ogillar.”

 

Sådan är tidens anda. Det finns ett tryck på journalister att vara politiska aktivister snarare än neutrala och objektiva. Då kommer anklagelser lättare än rättelser.

Helena Giertta skrev glasklart på sin blogg om kritiken hon fick efter publiceringen:

”Är det rimligt att vi ska göra en åsiktsbedömning av vilka journalister som är okej att hota och vilka som inte är det? Nej förstås inte. Vi står för yttrandefrihet, att en journalist inte ska hotas, oavsett vilka åsikter hen har.”

Det är inte vara svårare än så.

 

——————-

Uppdatering:

Lyssna även på P1 Medierna om detta.