Därför handlar debatten om kebab

För några dagar sedan skrev vår chefredaktör Paulina Neuding tillsammans med Johan Lundberg från Axess på DN Debatt om debatten om debatten om migrationspolitiken, och menade att den bär en stor del av skulden för Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Som ett brev på posten kom de obligatoriska gallskriken. På Expressens kultursida anklagades de för att legitimera rasism, och på Aftonbladets ledarsida har Paulina kallats "en svensk Pia Kjaersgaard" (ej online). Det lustiga är att dessa utfall bekräftar tesen på DN Debatt: det är ohyggligt svårt att diskutera invandringspolitiken utan att anklagas för att diskutera (läs: svartmåla) invandrarna. I sak håller jag med dem. Svensk migrationsdebatt sitter fast i vad som i vissa fall måste betecknas som marginalfrågor (burka och niqab i skolan) och i andra fall rena idiotier (det är gott med kebab). Det för knappast debatten framåt. Den mest grundläggande underligheten är att de som hårdast fördömer SD – Mona Sahlin, Lars Ohly och andra som dem – har så förtvivlat svårt att klämma ur sig några tunga argument för varför invandring (och migration i största allmänhet) faktiskt är positivt. Trots sina förment välvilliga inställning gör de exakt vad SD gör – diskuterar invandrare snarare än invandring. Den relevanta politiska frågan lyder då: varför? Jag hör som bekant till dem som anser att invandring precis som alla andra politiska områden både kan skötas och misskötas. Att diskutera invandring utan att ta hänsyn till detta är lika enfaldigt som att diskutera "skatter", "bilism", "sjukvård" eller något annat utan att sätta frågorna i ett sammanhang. Här har icke-debatten bidragit till ett politiskt vakuum, som SD under denna valrörelse har lyckats fylla, åtminstone i partiets 340 000 väljares ögon. Jag menar att de första spadtagen i SD-gropen inte grävdes när partiet bildades 1988, utan redan i skiftet 60-70-tal när svensk migrationspolitik kom att exkludera arbetskraftsinvandring och därmed flytta debattfokus till flyktingpolitiken. Då, för fyrtio år sedan, visste Svensson att invandringen bokstavligt talat hade bidragit till att bygga landet. Alla visste att Arbetsförmedlningen hade rekryterat byggjobbare utomlands, bland annat för att kunna motsvara efterfrågan på bostadsmarknaden. Men arbetskraftsinvandrarna förklarades plötsligt oönskade, och det samvete som dåtidens politiker rimligen bör ha plågats av dövades med "generös flyktingpolitik". Men flyktingar har av lätt insedda skäl inte samma möjlighet att omedelbart bidra till ett lands välstånd som arbetskraftsinvandrare har. I många fall vill de dessutom inte stanna längre än tills det ögonblick då det är någorlunda riskfritt att återvända hem. Därmed försvann egennyttan ur svensk migrationsdebatt. I stället kom allt att handla om "vår skyldighet mot människor i nöd". Problemet med den sortens högtidsord är att inte alla tror på dem. Inte minst ekonomiskt och karriärmässigt lågpresterande svenskar i (verkligt eller inbillat) behov av bidrag fick plötsligt något att reta upp sig på, något att skyla sina egna tillkortakommanden bakom. Ur den verkligheten uppstod tankebanor som de hos Anna Handberg – en 23-årig bidragsberoende Malmötjej som retar sig på att invandrare är bidragsberoende. Hon retar sig inte, såsom exempelvis traditionella moderata väljare, på bidrag per se. Hon retar sig på att de inte i tillräckligt hög utsträckning går till henne. Och därför röstade hon på SD i årets val. Vi gör därför ett ohyggligt misstag om vi betraktar SD som ett "högerextremt" fenomen. Snarare är SD de krossade förhoppningarnas parti. Ett alternativ för sossar som ser "invandrarna", snarare än "börsdirektörerna", som orsaken till klyftor och elände. Efter hand fick dessa missnöjesväljare sällskap av väljare från traditionell arbetarklass och även medelklass som tröttnat på gängbrottslighet och förfallande stadsdelar, på tramsdebatter om "diskriminering" i form av elementära uppförandekoder på jobbet eller på skräckexempel som den SFI-skola där manliga elever systematiskt krävde kvinnlig underkastelse – och fick igenom sina krav hos skolledningen. Och till slut blev de tillräckligt många för att lyfta SD över spärren. Om Sverige hade behållit balansen mellan arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande hade Anna Handberg och andra inte på samma sätt kunna skylla invandringen för upplevda revor i den svenska välfärden. Om vi hade intagit en tuff attityd mot kriminalitet – all kriminalitet – hade ingen kunnat skyffla över hela skulden på invandrarna. Om Sverige hade varit kompromisslöst i sin hållning mot all diskriminering hade vi inte behövt välja mellan vissa invandrargruppers kvinnoförtryck och vissa svenska arbetsgivares motvilja mot att anställa invandrare. Vi hade nämligen, utan baktankar eller fåniga anklagelser fram och tillbaka, kunnat diskutera själva sakfrågan. Men det har vi inte gjort, och nu har vi SD i riksdagen – paradoxalt nog insläppta av exakt samma politiker som så tydligt markerar sin ovilja mot SD. Men vad är då positivt med invandringen? Något förenklat utgör den, om den sköts på rätt sätt, svaret på Sveriges (och Europas) demografiska problem. Vi ligger inte lika illa till som Italien, där den infödda befolkningen minskar. Men vi är inte långt ifrån. Att allt färre får allt fler att försörja är en socialförsäkringsteknisk realitet. Problemet är att våra ekonomiska system, inte minst vår arbetsmarknad, inte är anpassad för utländsk konkurrens, och det är en fråga som varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin vill ta i. För då tvingas de erkänna den grundläggande konflikten mellan å ena sidan öppna gränser och å andra sidan våra inhemska trygghetssystem – och de är smärtsamt medvetna om vilket val väljarna i det läget skulle göra. De ser med andra ord ingen annan utväg än att vädja till vår naturs ljusa sidor, vår moraliska pliktkänsla att kasta en flytdyna till den som håller på att drunkna. Och denna pliktkänsla finns inte hos alla, i synnerhet inte hos dem som ser invandrarna som konkurrenter om de månatliga bidragsslantarna. SD är egentligen inte särskilt starka, men deras politiska isolation ger partiet en särställning och genom mandatfördelningen även en möjlighet att sätta agendan. Därför brådskar det, om partiet inte ska växa ytterligare. Något av blocken, eller helst båda, måste för första gången presentera ett övergripande migrationspolitiskt program. Ett som väger in svenska intressen på ett sätt som väljarna kan ta till sig. Jag anser att Sverige kan och bör släppa in fler invandrare, men också ställa betydligt tuffare krav på motprestationer. Dit hör att lära sig språket, att åtminstone delvis ta till sig landets seder och acceptera de jobb som finns. För det etablerade Sverige gäller det omvända, att sluta bygga skyddsmurar runt arbetsmarknaden och i högre utsträckning ta ansvar för det egna välbefinnandet. Ekonomiskt är detta knappast särskilt svårbegripligt. Men politiskt är det en sjuhelvetes hård knut. Det svåra är inte att komma på vad som måste göras. Det svåra är att göra det och därefter bli omvald. Därför är det, som Paulina och Johan mycket riktigt påpekar, så förtvivlat svårt att diskutera migrationspolitik. Debatten handlar inte bara om sakfrågan, utan om själva grunden för Sveriges framtida ekonomi. Så mycket enklare då att säga något insmickrande om kebab.

Oppositionen intressantare än regeringen

Jag har medvetet legat lågt med att kommentera förra söndagens valresultat. Dels därför att läget har varit oklart, med strid in i de sista om utjämningsmandat, och dels för att det faktiskt inte är helt fel att låta saker och ting sjunka in innan man kommenterar dem. Och med en veckas avstånd till valnatten kommer jag på mig själv med att vara betydligt mer nyfiken på oppositionen än på regeringen. Visst, ett och annat av Fredrik Reinfeldts statsråd skulle behöva bytas ut, och så kommer säkert också att ske. Men i huvudsak vet vi nu hur Reinfeldt resonerar som regeringschef. Förväntningarna ligger därför närmare verkligheten nu än vad de gjorde efter valet 2006. Det verkliga frågetecknet är i stället oppositionen, som nu dessutom är tudelad. För att ta de rödgröna först: kommer trion att fortsätta med gemensamma budgetreservationer? Kommer de att i enskilda frågor låta någon av sammarbetskollegorna göra upp med regeringen i enskilda sakfrågor? För att ta ett exempel: Kommer Socialdemokraterna, som på den punkten tycker ungefär som Alliansen, att släppa sin av V och MP dikterade Afghanistan-politik? Den andra frågan är hur Sverigedemokraterna kommer att agera. Redan om en dryg vecka måste partiet börja spela ut sina kort. Kommer de att stödja veteranen Per Westerberg (M) som talman? Hur kommer de att agera inför valet av Fredrik Reinfeldt som regeringsbildare? Vi kan förutsätta att S, V och MP röstar nej, och därmed kan SD redan då utlösa en regeringskris genom att också rösta nej. I så fall kommer Reinfeldt säga att "Mona Sahlin har fällt regeringen med hjälp av SD". Men om SD lägger ner sina röster eller, mindre troligt, röstar för regeringen, kommer Mona Sahlin att på motsvarande vis angripa regeringen för att stödja sig på SD. Så kommer det se ut under den kommande tiden. I fråga efter fråga, på område efter område. Jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot det. Jag minns inte vem som sa det, men något av det klokaste som sagts om om SD:s inträde löd: "Ingen är så beroende som den som i varje läge måste visa sitt oberoende". Detta är skräckscenariot: De båda huvudblocken försöker rubba varandra ur sina respektive positioner genom att hänvisa till vad SD till äventyrs råkar tycka. De kommer avkräva varandra beskedet att himlen är skär och gräset blått, eftersom ingen vill ansluta sig till Sverigedemokraternas linje om blå himmel och grönt gräs. I det läget ser jag en god jordmån för ett SD som vill fortsätta växa. De kan fortsätta agera som på valnatten, då Jimmie Åkesson betedde sig lugnt och sansat medan Lars Ohly liknade något man skrämmer barn med. Men viktigt för Socialdemokraterna är detta: efter 2006 agerade de med bitterhet och bestörtning, och försökte utmåla Alliansen som rödögda djävlar som med falsk retorik lurat till sig röster som rätteligen tillhörde S. Den linjen blir svårare att driva nu, när Alliansen inte bara blivit vald utan även omvald. Om väljarna 2006 röstade för "något annat" så röstade de nu för "just detta", och det tarvar ett nytt tonläge från socialdemokratin. Det är främst oppositionen jag kommer hålla ögonen på under mandatperiodens första månader. På sätt och vis har den mer att leva upp till än vad regeringen har.

Debatt om debatten, på DN Debatt

I dag skriver Johan Lundberg och jag på DN Debatt om hur ett parti med rötterna i vit maktrörelsen kunnat blir ett riksdagsparti med stöd långt utanför den ursprungliga rasiströrelsen. Vi har inte satt rubriken, men ja, vi efterlyser en helt annan debatt med starkare argument än de vi normalt sett före valet. (Senast ut med en argumentation som underskattar väljarnas/läsarnas intelligens är t ex Hanne Kjöller på DN Ledare.) Vilket har rest frågan: Har chefredaktörerna för två samhällsmagasin inget mer substantiellt att komma med än en debatt om vilken debatt vi borde ha? Jag tycker att vi har bevisat rätt väl både som chefredaktörer och skribenter att vi gärna tar i själva sakfrågorna, och inte sällan anklagats för just främlingsfientlighet när vi har gjort det. Hence läge för en artikel om själva debatten.