GÄSTARTIKEL av Nuri Kino: Obama, FN, EU: Vi behöver en fristad!
Journalisten Nuri Kino är initiativtagare till A Demand for Action som syftar till att hindra den etniska och religiösa rensningen av assyrier/kaldéer/syrianer och andra minoriteter i Irak och Syrien. De vill att en skyddszon upprättas i Ninveområdet. Det här är en översatt version av en text han skrev för Huffington Post som rönte stor uppmärksamhet i USA.
[caption id="attachment_6286" align="alignleft" width="1024"]
Manifestation i Skövde 3 augusti. (Foto: Jacob Mako)[/caption]
Vi har inlett en världsomspännande kampanj som heter A Demand For Action, och vi kommer inte att sluta att uppfordra alla världsledare tills vårt folk är utom fara. Bilden ovan är från en manifestation i Sverige. Nedan är anledningen.
Ett förkrossande meddelande kom i dag från Ninve, Irak:
"Rabi*, alla kors har förstörts. Alla Biblar är brända. Det är Seyfo, det är ett folkmord. Kurderna kunde inte hålla stånd mot IS. Vi ville kämpa. Vi ville stanna och skydda Ninve men de är för många, de har tunga vapen. Vi sörjer över att vi inte kunde försvara vårt älskade hemland men vi var tvungna att skydda våra barn, våra systrar och våra hustrur. Rabi, var är FN? Var är NATO? Var är EU och USA? Var är Putin? Ingen bryr sig om oss. Vi är på flykt från en plats till en annan, vi är utmattade. Förlåt oss för att vi inte kunde kämpa för Ninve. Det är den 7 augusti, våra martyrers dag i Simele. Jag skriver antagligen samma sak som din farfar skrev till min. Vi är förrådda. Vi blir massakrerade och ingen bryr sig. Vi talar samma språk som Jesus, vi är de första kristna men den kristna världen har glömt oss. Vi är Ninves ursprungsbefolkning och alla vill se oss döda. Snälla, snälla, gör vad du kan för att stoppa detta folkmord."
Det här meddelandet kom alltså den 7 augusti. Det här är mitt folk, min berättelse och mitt arv. Låt mig leda er in i vår verklighet.
Han tittar rakt in i kameran, är bakbunden och står på knä. Raymond, 21 år och kristen assyrier, anklagas av al-Qaida för att ha arbetat för amerikanerna i Mosul, Irak. Efter att hans maskerade tillfångatagare har läst upp hans påstådda brott skär de huvudet av honom. Kniven är slö. Det tar en stund för dem att slita huvudet från kroppen.
Det här hände 2005, och det var den första video jag såg av en kristen man som fick sitt huvudet avskuret i Irak. Sedan dess har jag sett bara alltför många filmer av icke-muslimer som torteras och avrättas i Mellanöstern, och människor som flyr undan förföljelserna anländer varje vecka till min hemstad Södertälje.
Det är ett litet samhälle på runt 80 000 invånare, men det har blivit en fristad för minoriteter från Mellanöstern. När jag reser runt i till exempel Syrien och Jordanien, och i telefonsamtal med kristna eller mandéer* runt om i världen, verkar det som om alla har hört talas om Södertälje, eller har släktingar, vänner, eller tidigare grannar som bor där nu.
Med uppkomsten av den Islamiska staten har förföljelserna och fördrivningarna av de mest sårbara grupperna i regionen kommit in i en ännu mer extrem fas – vilket är något som jag har varnat för under tio års tid.
Nu skryter den “Islamiska staten” (tidigare ISIS) med att den har våldtagit, mördat och plundrat sig genom alla de landområden som den har intagit, och den förstör allt och alla i sin väg som inte rättar sig efter dess själlösa och inskränkta ideologi.
I Mosul, Iraks näst största stad, märkte IS kristna hem med den arabiska bokstaven ”n” för att ange att de boende var ”nasrani”, som betyder kristen på arabiska; det var det första större offentliga utspelet av deras avsikt att göra sig av med de sista kvarvarande kristna i Irak och Syrien. De flesta kristna flydde och lämnade allt efter sig, och det lilla som de fick med sig fråntogs dem av IS vid vägspärrarna.
[caption id="attachment_6217" align="alignleft" width="702"]
Assyrisk flicka. (Foto: Allen Kakony)[/caption]
Just nu håller IS också på med att decimera yezidierna* i norra Irak, tiotusentals av detta stolta folk inväntar döden på berget Sinjar efter att ha fördrivits från sina hem. Hur många som redan har mördats är det ingen som vet.
Allt detta kommer troligen att leda till en ny topp för massflykten till min lilla svenska stad. Det vill säga, förutsatt att flyktingarna inte drunknar i en båt eller på annat sätt dör under flykten.
Jag var nio år gammal när jag 1974 kom till Södertälje från Tyskland. ABBA hade just vunnit melodifestivalen, Björn Borg och andra idrottare och Olof Palme hade gjort landet känt världen över. Vi såg fram emot resan. Min mamma och pappa var gästarbetare i Tyskland, de hade två jobb var och arbetade hela dagen lång. De hade ingen fritid under de åren, de visste antagligen inte ens vad semester innebär. De kom ju från Midyat, en liten assyrisk/syriansk stad i sydöstra Turkiet.
De flydde från Turkiet för att deras barn skulle få ett bättre liv. De ville inte känna sig som andra eller tredje klassens medborgare längre. Som assyrier/syrianer hade de inte rätt att arbeta som statstjänstemän i Turkiet och de fick inte undervisa eller lära sig sitt modersmål arameiskan, samma språk som Jesus talade. De tvingades dessutom att ha sin kristna tro angiven på de turkiska ID-korten, som en sorts stämpling.
Och de levde i ständig skräck för att utsättas för ett nytt folkmord. Deras föräldrar – mina far- och morföräldrar – hade överlevt det osmanska folkmordet 1915, som på vårt språk kallas Seyfo ("svärd"). Den turkiska militären och en del kurdiska stammar drog genom staden där mina släktingar bodde, fördrev alla kristna och yezidier och plundrade deras hem. Alla kristna böcker brändes, all vittnesbörd om att assyrierna faktiskt existerade skulle röjas undan. Kunskap och minnen behövde rensas bort.
Min farmor Meyyo (Meryem) hittades i en brunn tillsammans med andra familjemedlemmar. Omkring tio andra var hopkrupna där med henne – alla döda. Meyyo överlevde som genom ett under. En muslimsk familj hörde hennes snyftningar, mitt under massakern, lyfte upp henne och tog med sig henne hem. De gav henne ett nytt namn och uppfostrade henne som sin egen dotter.
Nästa år är det hundra år sedan folkmordet på Osmanska rikets armenier, greker, assyrier/syrianer/kaldéer och yezidier. Och idag, den 7 augusti, är det alltså 81 år sedan massakern på assyrier i Simele i Irak 1933. Det här är historiska tragedier som vi inte får glömma och som vi alltid måste leva med. Men vi visste ingenting om morfar Denhos trauma. Han fick stroke 2007 och förlorade kontakten med verkligheten, hans tankar började söka sig tillbaka till 1944 och han trodde att han fortfarande befann sig i turkiskt fängelse. I sitt rum på det svenska sjukhuset kunde morfar börja skrika saker som "se upp, de kommer, göm er!"
Denho hade släpats bakom en häst i flera kilometer för att den turkiska polisen, anklagad av det turkiska rättsväsendet för att vara separatist. Hans brott bestod i att han ville lära sina barn att läsa och skriva på deras modersmål. I fyra år torterades han i turkiskt fängelse för detta.
Mina far- och morföräldrar kände att det var viktigt att dölja sina sår och trauman så att vi, deras barnbarn skulle skyddas från rädsla och sorg. Men effekten blev den motsatta, vi lyckades aldrig riktigt förstå dem, vi visste ju inte vad de hade gått igenom. När jag många år senare var med och producerade en film om folkmordet blev traumat för stort för mig, jag hade inte fått förmånen att få intervjua farfar om han hjältedåd, han hade gått bort många år tidigare. Detta och annat i min egen familj, i min egen stam och i mitt folk knäckte mig. Det fanns en lucka i historieböckerna, ett dolt folkmord, och jag är en del av det traumat.
Dagen efter att vi hade anlänt till Södertälje den där sommardagen i augusti 1974, började oroligheterna i Midyat på nytt. Min morfar och mamma satt i telefon hela dagen och försökte komma i kontakt med släktingar. Kriget mellan Turkiet och Grekland om herraväldet över Cypern hade brutit ut. De kristna i Turkiet, assyrierna och armenierna, var utsatta för omedelbar fara. Det blev inte mycket till semester.
Grekland var huvudsakligen kristet, och detta gjorde assyrierna i Turkiet till de muslimska fundamentalisternas fiender. I Midyat satte muslimer ett kors runt halsen på en herrelös hund som sedan paraderades omkring i staden som ett hot och en symbolisk förödmjukelse. De kristna fick veta att de hade två ting att välja mellan: de kunde fly eller dödas. Min fars kurdiske vän och hans släktingar lyckades förhindra en massaker i Midyat, men assyrier runt om i landet var skräckslagna. Det var många turkar som hamnade i fängelse för att de skyddade sina kristna vänner i Turkiet på 1970-talet. Min far lärde oss barn att aldrig göra skillnad på människor på grund av deras tro, man kan vara stolt assyrier och kristen och ändå inte hata. Han hade många muslimska och yezidiska vänner.
Vi åkte aldrig tillbaka till Tyskland. Min morfar beslutade att samla sin familj i Sverige för att spara pengar att skicka till Turkiet och hjälpa våra släktingar att fly. Det lyckades vi med. Min syster och jag var 7 respektive 9 år och vi hade två jobb var. Vi hjälpte mamma och en av mina farbröder att städa en stor nattklubb och vi delade ut tidningar. Och fler av mitt folkslag började anlända till Södertälje.
Fyrtio år senare kommer det fortfarande assyriska flyktingar till Södertälje, minst tjugo stycken varje vecka, nu huvudsakligen från Syrien och Irak. Ofta utgörs flyktinggruppen av akademiker och yrkesmänniskor, ingenjörer, till exempel, som nu är tvungna att arbeta som taxiförare eller diskare för att få ihop till mat och hyra. Det sägs att varannan invånare i Södertälje är kristen eller mandé från Mellanöstern.
Turkiet har nästan tömts på sin icke muslimska befolkning. Sedan invasionen av Irak 2003 har över hälften av landets icke-muslimska, kristna, mandéer och yezidier, flytt från landet. Nu är det Syrien som står för den icke-muslimska massflykten.
I tolv års tid har jag rapporterat om förföljelserna av icke muslimer i den här delen av världen som domineras av islam. Jag har intervjuat tusentals människor, samlat fakta och dokumentation som borde sporra världen att agera. Mina föräldrars och far- och morföräldrars erfarenheter upprepas nu dagligen i Irak och Syrien.
40 000 assyrier tvingades fly från staden Karakosh i norra Irak när nyheten spreds att ISIS närmade sig. De bilder som mina vänner i området skickade mig var en illustration av vad min morfar och farfar och andra hade berättat om sina upplevelser i Turkiet. Invånarna i Karakosh flydde i ren panik. Trafiken var kaotisk, tusental fullastade bilar, minst sju personer i varje. De som inte rymdes med sprang mellan bilarna, somliga bar sina barn i famnen, andra på ryggen. Gamlingar var utmattade och stod och skakade.
De flydde till Dohuk och Arbil i Kurdistan. Men de kände sig inte säkra där heller för de kände till de hemska förföljelser som de städerna också har hemsökts av. I slutet av 2011 attackerade en islamistmobb en rad företag i Zakho, Dohuk och intilliggande byar ägda av kristna och yezidier; spritbutiker, restauranger, skönhetssalonger och så vidare. Islamisterna stämplade dem som otrogna svin som måste straffas för att de inte följde koranen. Den kurdiska regionala regeringen fördömde snabbt brotten och många intellektuella kurder världen över reagerade också stark. Men rädslan finns kvar.
[caption id="attachment_6213" align="alignleft" width="1024"]
Flyktingar samlas i kyrka i stadsdelen Ankawa i Erbil. (Foto: Allen Kakony)[/caption]
I november förra året var jag i ständig kontakt med en vän i staden Saddad i Syrien som berättade om de fasor kristna utsattes för där. Fyrtiofem personer, återigen av mitt folkslag, mestadels kvinnor och barn, hittades i två massgravar. En vecka senare började det stinka från en brunn. När den öppnades fann man en hel familj. Man trodde att de hade lyckats fly undan islamistinvasionen tillsammans med många andra. Men nej, det var slaktade. Sex personer mellan 16 och 90 år hade börjat ruttna. Och precis som i början av 1900-talet i Turkiet förstördes all kyrkor i staden. Förra året tvingades också alla armeniska invånare i den syriska staden Kassab att fly utan någon annat än kläderna på kroppen. Deras kyrkor plundrades. Denna gång heter förövarna saker som Islamiska staten.
Dora, en stadsdel i Bagdad vars invånare nästan helt bestod av kristna före kriget 2003, är i dag en skugga av sitt forna jag. Biografer, teatrar, restauranger och kaféer har antingen stängts eller förstörts. Assyrier och andra har fallit offer för förföljelse och våldsdåd utförda av både shia- och sunnimiliser. Över 100 kyrkor i Irak har bombats eller attackerats av jihadister. Likadant är det med yezidiska och mandeiska religiösa byggnader.
Den 11 september 2007 skrev dåvarande senator Barack Obama ett brev till utrikesminister Condoleezza Rice där han frågade vad den amerikanska regeringen ämnade göra åt förföljelserna av minoriteterna i Irak. Brevet beskrev en rad förföljelser och våldshandlingar som var liktydiga med folkmord. Det har gått nästan sju år sedan det brevet skrevs. Den 19 juni i år skrev 55 ledamöter av kongressen till Obama, nu president, och begärde att han omedelbart skulle vidta åtgärder om samarbete med den irakiska regeringen och den kurdiska regionala regeringen för att skydda kristna och andra minoriteter i Irak.
Den 16 juli talade jag med en av prästerna i Mosul, Iraks näst största stad, som intogs av IS i juni i år. För första gången på över 1 600 år ljöd inte kyrkklockorna i Mosul, sex söndagar i rad hade inga gudstjänster hållits. I stället har man haft så brått att täcka kvinnors kroppar i enlighet med de nyinförda sharialagarna som kräver att alla kvinnor bär niqab att svart tyg tagit slut i Mosul.
Den 19 juli delade ISIS ut flygblad med ett budskap till de kristna i Mosul: "Konvertera, dö eller försvinn." Alla kristna gav sig av, deras hem gavs till jihadister, IS-anhängare från hela världen. Alla deras ägodelar, till och med armbandsur, halsband och mobiltelefoner togs ifrån dem innan de tilläts lämna staden. En vän till mig berättade hur de slet små guldörhängen ur hans sexåriga dotters öron.
Den här veckan, nio år efter modet på Raymond, fick jag en annan video. Denna gång var det den Islamiska staten som skar huvudet av en assyrier. Min fråga till president Obama och Förenta nationerna är: hur många fler inspelade avrättningar ska vi behöva se innan icke muslimer i Mellanöstern beviljas en fristad?
Södertälje är för litet för att härbärgera alla som flyr. Till och med Sverige, tidigare känt för att ta emot flest flyktingar från Mellanöstern, har under senare år ändrat sin policy när det gäller att ge asyl åt kristna från Irak.
Och förstörelsen av det oersättliga och oskattbara assyriska kulturarvet är förkrossande. Arkeologiska föremål har stulits från museer; särskilt från nationalmuseet i Bagdad efter invasionen 2003.
I Syrien förstör IS kyrkor och andra historiska byggnader, även shiamoskéer och muslimska helgedomar rivs, och enligt UNESCO pågår samma förstörelse av kulturarvet i Irak.
Assyrier och andra minoriteter i Mellanöstern måste garanteras en skyddszon på de platser där de fortfarande utgör en demografisk majoritet, såsom Ninve i Irak och staden Kamishli med omnejd i norra Syrien. Den Barack Obama som för sju år sedan varnade för det som nu sker behövs igen nu när han har blivit president. Och om medlemmarna av FN:s säkerhetsråd inte gör något åt den katastrof som icke-muslimer i Irak och Syrien står inför och stoppar den etniska och religiösa rensningen och förstörelsen av dess offers ovärderliga kulturarv kommer organisationen att förlora all trovärdighet och dess auktoritet undergrävas en gång för alla.
Detta är min historia, mitt folk, mitt ansvar och er skam.
[caption id="attachment_6214" align="alignleft" width="678"]
I stadsdelen Ankawa i Erbil. Flicka bär sitt syskon. (Foto: Allen Kakony)[/caption]
*Rabi betyder lärare och man tilltalar präster och andra som man har respekt för med det ordet för att man inte vill säga Du eller namnet på personen
*Mandéerna är en liten, tillbakadragen religiös grupp, som huvudsakligen lever i södra Irak och är av förkristet ursprung.
*Yzsidierna är en gammal religiös minoritet, med rötter i förislamiska zoroastrianismen, en lära som också införlivar vissa kristna och islamiska element. Nedsvärtade genom historien som "satansdyrkare" av sina förföljare lever de framförallt i norra Irak, Syrien, Turkiet och Armenien.
