Ilmar Reepalu om SD-infiltrerade judar

Dagens Nyheter (ännu ej online) plockar i dag upp kommunalrådet Ilmar Reepalus uttalanden i nya numret av Neo, där han hävdar att judiska församlingen i Malmö låtit sig ”infiltreras” av Sverigedemokrater. Ilmar Reepalu godkände sina citat efter vår intervju, men tar i dag tillbaka formuleringen om infiltreration. Gott så. Sverigedemokraterna har förvisso uppvaktat den judiska gruppen i Malmö, precis som partiet har uppvaktat feminister och homosexuella, men därifrån är steget långt till att anklaga judar, feminister och hbt-rörelsen för att ha gjort sig til språkrör för SD. Påståendet är helt enkelt ogrundat, och Ilmar Reepalu har fått backa. Vad som däremot fortfarande är anmärkningsvärt är det sammanhang i vilket Ilmar Reepalu började prata om SD och Malmös judar. Vi talade om våldet och hoten mot judar i Malmö, om judar som lämnar stan på grund av den ökade antisemitismen. Det är i det sammanhanget som Malmös kommunalråd svarar med fantasier om att även den judiska gruppen i stan öppnat sig för rasistister och rasistiska värderingar. Han tar nu tillbaka den exakta formuleringen, men frågan kvarstår: Hur ser egentligen Malmös tyngste politiker på den antisemitism som drabbar judar i hans stad? Varför svarar han återigen med att finna fel hos den judiska gruppen? Läs intervjun här.

Fanatikerna ger sig aldrig

Höjd skatt och strypt yttrandefrihet. Det är Folkhälsoinstitutets Sarah Wamalas rekommendation på DN debatt apropå, tja, inget särskilt egentligen. Sedan 2004 genomför Folkhälsoinstitutet enkäter över folks drickande och trenden är att detta minskar något. Folkhälsoinstitutets mått på riskbruk är så omfattande att alla som dricker mer än fem öl någon gång i månaden bedöms vara i något slags riskzon. Omfattningen på sådant okynne har legat i princip konstant, men något minskande i enkäterna (riskabla alkoholvanor ligger exempelvis på antingen 13 eller 14 procent 2004–2011). Men det går alltid att bekymra sig över något. ”Alkoholskadorna bland svenskarna 16–29 år sjunker inte på samma sätt som konsumtionen” heter det i vad som blev en rubrik. Men vad betyder det, att de minskar? Nej, svarar Pi Högberg när jag ringer och frågar. De ökar. Jag får referensen till Socialstyrelsens databas för alkoholskador. Det stämmer att alkoholskadorna gått upp för det senaste året, 2010, men den långsiktiga trenden sedan 1998 ligger med två undantag hyfsat stabilt på runt 300 vårddagar per 100 000 invånare (klicka för förstorad bild). Tittar man på alkoholrelaterad dödlighet bland ungdomar har siffran återigen stigit något 2010, men den är ändå den fjärde lägsta sedan 1998. De två senaste åren i mätningen 2009 och 2010 har den lägsta alkoholrelaterade dödligheten på 2000-talet. Alkoholrelaterade skador och dödsfall är förstås alltid en tragedi och varje fall är ett för mycket. Men det är svårt att säga att de ökar. Och som ursäkt att beskatta, förbjuda och reglera alkoholen hårdare är underlaget väldigt klent. Wamala konstaterar själv att det som hänt under 2000-talet är ”en kraftigt ökad tillgänglighet till alkohol” genom ”fri resandeinförsel, handel med alkohol över internet, fler serveringstillstånd, lägre realpriser på alkohol och ökad köpkraft. Till detta kommer alkoholreklamen.” Trots dessa liberaliseringar, som lämnar åt människor att själva bestämma över sitt alkoholintag, så har skadorna inte ökat. Ser man på befolkningen i sin helhet finns en svagt minskade trend för både alkoholrelaterade skador och alkoholrelaterad dödlighet. Det förtjänar att upprepas för det är egentligen rätt fantastiskt: Trots friare försäljning och införsel av alkohol, trots en betydligt högre konsumtion än på 1980-talet, så ökar inte skador och dödsfall. Att behandla folk som vuxna människor med egna beslut tycks vara något av en hälsofaktor. För fanatikerna spelar sådana trender mindre roll. Fördelen med rikliga mängder statistik är att det alltid finns någon liten grupp eller avvikande utveckling att oroa sig över, alltid en ursäkt för hårdare restriktioner hur generella de senare än är. Restriktioner för alkoholreklam med dess information om nya produkter och inköpssätt liksom höjda skatter drabbar alla som dricker, och framför allt välmående måttlighetsdrickare. För den som tagit sig igenom hela Sarah Wamalas artikel på webben kommer belöningen en bit ner i form av en vinannons. Man blir verkligen sugen. In your face, Folkhälsoinstitutet!

Som konservativa och sex

”Det är en gammal brittisk tradition. När man är för gammal för att göra det, engagerar man sig för att hindra andra.” Satirserien The new statesman drev framgångsrikt med paternalismens logik i avsnittet Sex is wrong. Komiken har sin motsvarighet i verkligheten, vilket Göran Skytte illustrerade på SvDs ledarsida för några år sedan. Eftersom han tröttnat på sexuell frigjordhet (men ändå känner sig tvungen att räkna upp sina erfarenheter på området) borde inte medierna skriva om sexfester. Med samma logik och argumentation tar sig socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson an frågan om när krogarna ska stänga. Eftersom Hermansson numera tröttnat på att dricka sig berusad ska ingen annan få göra det heller, åtminstone inte efter klockan tre. Det är en illustration av självupptagenheten maskerad till samhällsengagemang. Självklart med hänvisning till att spriten också ställer till socialt elände. Som om den inte gjorde det också när Hermansson tyckte det var kul att vara ute och rumla. Och för att riktigt visa sitt förakt för människors rätt att bestämma själva över när de vill vara ute och hur de vill roa sig kommer Hermanssons slutkläm: ”Det är trots allt ingen mänsklig rättighet att dricka brännvin.” Tänk för att det är precis vad det är. Dryckesval, precis som festkvällar och sexlivet, ingår i den där personliga sfären där varje människa borde få bestämma över sitt eget liv, utan att tvinga sina vanor på andra. Anledningen till att den rättigheten behöver värnas är att så många är så snara att tycka att andra borde kunna avstå från nöjen de själva inte unnar sig. Eller som redan Socialdemokraternas grundare August Palm konstaterade: "Med demokratisk lagstiftning mena vi icke lagstiftning om vad folk skola äta och dricka.”   P.S. Alla sossar är inte glädjedödare. Göran Johansson och SSU vill bevara femöppet och ett levande Göteborg. D.S.