Nykterhet och puritanism

IOGT:s kommunikationschef Sofia Karlsson har haft svettiga dagar. Hon har dragit igång en kampanj där seriestrippar i syftet att få kvinnor att inte dricka alkohol spelar på klassiska varningar för att alkohol kan göra kvinnor sexuellt aktiva och gränsöverskridande (vilket av kontexten ska förstås som både opassande och oönskat). Kritiken har inte varit nådig, och formuleras väl av bland andra Gustav Almestad och Fanny Åström. Det hade varit en sak om det här var en enstaka förlöpning. Men tyvärr. Den här kommunikationen löper som en röd tråd genom Förmyndarsverige i modern tid. För några år sedan var temat i Systembolagets kampanjfilm ”Flirten” att varna föräldrar för att deras tonårsdotter skulle vilja ligga om hon dricker, en varning som i lokala kampanjer togs till det rent hederskulturella (bilden ovan). Historiskt fanns förstås en rent institutionaliserad diskriminering mellan kvinnor och män genom motbokens olika ransoner, och diskrimineringstänkandet lever kvar i exempelvis den nästan helt kvinnofokuserade diskussionen om lådviner. Den här synen har dessutom resonansbotten i alkoholpolitiska propositioner under senare decennier. Maria Abrahamsson och Karin Heimdahl har gått igenom dessa dokument mellan 1965 och 2011 i kapitlet Kvinnor dricker för att de mår dåligt – män dricker för att de är män i SoRADs antologi Samhället, alkoholen och drogerna (Storbjörk red, 2012). Slutsatsen är att svensk alkoholpolitik lägger större omsorg på att kontrollera kvinnor än män. ”Trots att män står för merparten av alkoholkonsumtionen och står för merparten av alkoholskadorna ses kvinnans drickande som det problematiska.” Mannen är ”en aktiv aktör som använder alkohol för att förbättra sitt liv”, medan kvinnan i tilltagande grad beskrivs som ”en problemfylld osjälvständig person som använder alkohol för att undfly problem och för att stärka sin självkänsla”(s 104).

Vår genomgång av de statliga utredningarna och de nationella alkoholpolitiska handlingsplanerna visar att politikens val varit den enklare vägen: att problematisera kvinnors alkoholkonsumtion med referens till deras sexualitet, psykiska ohälsa och reproduktiva roll. (s 127)

Detta har tilltagit sedan början av 1990-talet. Här finns en tydlig problematisering av flickors (men inte pojkars) sexualitet. ”För att få kontakt, värme och relation använder [otrygga och osjälvständiga flickor] medlen alkohol i kombination med sexuell aktivitet.” (SOU 1994:28, s 44) Abrahamsson/Heimdahl konstaterar att bilden sätts av kvinnor som ”utlämnade och beroende” och ”[s]exualitet antas inte i sig fylla någon positiv funktion” (s 113). I senare nationella handlingsplaner finns ”samma problematiserande koppling mellan flickor, alkohol och sexualitet”. Eller som det konstateras i SOU 2011:35, s 685 om det särskilda ansvaret för Ungdomsmottagningar i kontakter med unga kvinnor: ”Många dricker som mest i yngre åldrar och det finns tydliga kopplingar mellan alkohol och sexuell aktivitet.” Skriver Abrahamsson/Heimdahl:

Utredningen nämner inte hur det tydliga sambandet ser ut för unga kvinnor. Att sambandet innebär ett problem är underförstått, liksom att detta problem inte gäller för unga män.(s 123)

Även sexuella övergrepp beskrivs utan att nämna någon (manlig) förövare: ”Alkoholkonsumtion, kanske med berusning, innebär också en större risk för flickor att bli utnyttjade sexuellt och utsättas för övergrepp.” (SOU 1994:28, s 44) ”Logiken blir att sexuella övergrepp kan undvikas om flickor håller sig nyktra, medan pojkars och mäns alkoholkonsumtion förblir osynlig och oproblematiserad i sammanhanget”(s 113), skriver Abrahamsson/Heimdahl. (Missa apropå detta ämne inte Hanna-Karin Grensmans föredömliga genomgång Så undviker du våldtäkt i sommar.) Sammanfattningen om kopplingen mellan kvinnor, alkohol och sex i svenska alkoholpolitiska propositioner 1994 och 2005 är som följer:

Flickors sexualitet har i båda dokumenten en framträdande plats. Sexualiteten har en negativ laddning oavsett om den sätts i samband med alkohol eller inte och den beskrivs på samma sätt som alkoholen, som ett destruktivt uttrycksmedel för den utsatta situation flickor förväntas befinna sig i. (s 124)

Man kan säga mycket om IOGT:s kampanj, men att sexualmoralismen de ger uttryck för i sina föraktfulla seriestrippar skulle vara något enstaka och oavsiktligt olycksfall i arbetet? Glöm det! Så här ser alkoholförmyndarnas föreställningsvärld ut. Om inte annat så helgar ändamålet – att få andra människor att dricka mindre och helst aldrig – alla medel, inklusive rena påhitt, tvingande lagstiftning eller förstärkande av inskränkande fördomar. P.S. Internationellt finns exempel på kampanjer som även problematiserar alkoholens betydelse för mäns önskan att ha sex. Det blir inte bättre så. D.S.

Chansen till en social Centerdiskussion

Centern hade ett välgenomtänkt och moget förslag till idéprogram. Friheten som politiskt kardinalvärde knöts snyggt till andra värden som rättvisa och trygghet, bland annat genom påpekandet att få saker skulle jämna ut inkomsterna globalt som fri handel. Idéprogramsgruppen var inte heller rädda för att konkretisera några friheter som borde öka, exempelvis rätten att röra sig över gränser eller leva ihop. Förslaget skreks tyvärr bort i en moralpanik kring lösrycktheter och illvilliga tolkningar. Synd på ett bra försök. Jag tror att många i efterhand skäms över tonläget och resultatet. Nu finns en ny chans. Inte minst de som efterlyste ett mer socialt perspektiv borde vara stolta över Centerns ungdomsförbund. De har tagit sig an hur vi kan komma bort från en förbudslagstiftning kring narkotika som skapar utanförskap och dödsfall i Sverige, och organiserad brottslighet, sönderfallande rättsstat och mordvågor internationellt. Jag är inte särskilt förtjust i de restriktioner som föreslås ersätta dagens förbud mot cannabis, men det är världens upplägg för en god diskussion i en viktig social fråga som rör allt ifrån drogmissbrukares utanförskap till rättsväsendets resurser och organiserad brottslighet i andra länder. Jag hoppas att den kan föras i det tonläge och den respekt som frågan förtjänar, både i Centern och i den bredare samhällsdebatten.

Den gröna Margaret Thatcher

[caption id="attachment_3767" align="alignright" width="215"] Margaret Thatchers ledarskap var avgörande för Montrealprotokollet om att fasa ut freoner och rädda ozonlagret, hon minskade Storbritanniens koldioxidutsläpp mer än någon annan brittisk ledare och talade om behovet att möta den globala uppvärmningen.
Foto: Margaret Thatcher Foundation[/caption]

Interestingly, when british scientists were able in 1988 to bring  the ozone issue personally before Prime Minister Margaret Thatcher, who had an academic degree in chemistry, the UK position changed almost overnight and the British thereafter became a leading proponent of the phaseout for all ozone-depleting substances.

Så beskriver Richard Elliot Benedick i kapitlet History of the Montreal protocol en av de viktigare omsvängningar som ledde till att Montrealprotokollet antogs.  Avtalet drevs fram av USA, Ronald Reagan var förste undertecknare 1987. Det hade stöd av Kanada och Skandinavien, medan EU-länderna var skeptiska eller rent motsträviga, särskilt Frankrike och Storbritannien med stor industrianvändning av freoner. Margaret Thatcher ändrade Storbritanniens motstånd och blev på så sätt avgörande för att driva överenskommelsen i hamn. Berättelsen är typisk för anekdoterna om Margaret Thatchers ledarstil. Bestämd, kraftfull och med tillit till sitt eget omdöme blev hon känd som ”det där fruntimret”. En mer obekant sida är de gröna implikationerna av Margaret Thatchers agerande. Hon var en avgörande aktör bakom Montrealprotokollet om substanser som tunnar ut ozonlagret, som trädde i kraft 1989. Där förbinder sig de undertecknande länderna att fasa ut användningen av freoner i exempelvis sprayer eller tillverkningen av kylskåp. Denna överenskommelse har hyllats som ”kanske den enskilt mest framgångsrika internationella överenskommelsen hittills” (Kofi Annan). Idag är 196 länder anslutna till protokollet, efterlevnaden bedöms vara stor och det beräknas att utsläppen av ozonuttunnande gaser har minskat från 1,5 miljoner ton 1989 till 89 000 ton 2005. Omkring år 2050 ska ozonskiktet ha återhämtat sig. I början av året rapporterades om ovanligt tjockt ozonlager över Sverige i december. Uttunningen verkar ha avstannat, men det är för tidigt att säga om tjockleken ökar igen. Då freonerna också är potenta växthusgaser bedöms Montrealprotokollet 2010 ha minskat den globala uppvärmningen 5–6 gånger mer än åtagandena under Kyotoprotokollet. Det var också Margaret Thatcher som hade modet att bryta Storbritanniens beroende av kol. Låt vara främst för att de statliga kolgruvorna var olönsamma och den militanta fackliga organisationen för gruvarbetare i händerna på kommunister som agerade utan medlemmarnas stöd. Resultatet blev likafullt ett brott med kolbrytning och koleldning, vilket minskat Storbritanniens växthusgasutsläpp. Minskningen av koldioxidutsläpp var större på 1980-talet än med senare decenniers medvetna klimatpolitik. Detta var till stor del Thatchers verk. Tidigare ledare från både Tories och Labour höll tvärtom liv i olönsamma kolgruvor av rädsla för fackliga strejker som hotade att lamslå landet. Kultursidesvänstern blir lätt sentimental kring facklig motståndskamp. Men tillvaron de slogs för ska inte romantiseras. Skotska deckarförfattaren Val McDermid må avsky Margaret Thatcher för hennes strid med gruvarbetarfacket. Men hon saknar knappast det hårda slit i gruvorna som den politiska vänstern och den chict radikala överklassen då stred för att hålla liv i, med statliga mångmiljardsubventioner till olönsam och miljöskadlig gruvdrift. I boken A darker domain återvänder bokens huvudperson med klarsynt blick till dagens East Wemyss, ett tidigare gruvarbetarsamhälle som nu rymmer moderna hus för pendlare:

”Hon måste dock medge att det var en förbättring. Det var lätt att bli sentimental över gamla tider och glömma de vidriga förhållanden som människor då tvingades leva under. De var ekonomiska slavar också, av fattigdomen hänvisade till att handla enbart i de lokala butikerna. Till och med kooperativet, som sades vara till för medlemmarna, tog ut höga priser i jämförelse med affärerna på [närliggande staden] Kirkcaldys huvudgata.”

Gruvsamhällenas sammanhållning var alltså inte påhittad, tvärtom, men den var grundad på fattiga omständigheter och nödtvång. Avvikare stöttes ut. Sådan var den brittiska korporativism som Margaret Thatcher bröt med. Thatchers miljögärning lovade dessutom så mycket mer. Hon var en av de första politiska ledarna i världen som talade om den globala uppvärmningen som den kommande politiska utmaningen. Hennes visionära tal vid klimatpanelen IPCC:s andra konferens den 6 november 1990 var tydligt på den punkten:

The threat to our world comes not only from tyrants and their tanks. It can be more insidious though less visible. The danger of global warming is as yet unseen, but real enough for us to make changes and sacrifices, so that we do not live at the expense of future generations. Our ability to come together to stop or limit damage to the world's environment will be perhaps the greatest test of how far we can act as a world community. No-one should under-estimate the imagination that will be required, nor the scientific effort, nor the unprecedented co-operation we shall have to show. We shall need statesmanship of a rare order. It's because we know that, that we are here today.

Bara en dryg vecka efter talet utmanades Margaret Thatcher om partiledarposten och tvingades avgå. Man kan bara spekulera i hur det hade sett ut om det var den marknadsliberala högern och de konservativa regeringspartierna snarare än domedagsvänstern som på 1990-talet tog sig an klimatutmaningen och de andra stora miljöfrågorna.