Från Förmynderiets teori till förmynderiets praktik

"Politiken kan, något överdrivet och elakt, sägas syfta till att förhindra att publikens smak styr programvalet. Genom monopolet har konkurrens förhindrats. Den som inte är nöjd med statens utbud har inget alternativ och genom licensfinansieringen har man undvikit att bli beroende av annonsörer som kräver lyssnarsiffror. Nogsamt har alla vägar där individens val och önskemål kan påverka utbudet stängts."

Anders Borg om public servicetanken i Förmynderiets teori (Ratio, 1994).

"Presstödet är viktigt för mediemångfalden på framför allt regional och lokal nivå. Radio och tv i allmänhetens tjänst är betydelsefullt för att ett allsidigt medieutbud ska kunna komma alla till del."

Budgetpropositionen 2010/11:1 Utgiftsområde 17, sid 22. Allt blir uppenbarligen inte bättre. Men förtvivla icke! I nästa nummer av Neo, som just nu är på tryckning, förklarar Karen Horn sambandet mellan medier, frihet och demokrati, och varför regeringen har fel i ansatsen att stödja och styra medier med subventioner.

Hur länge hade de franska kåkstäderna fått stå i SoFo?

Min franska är inte tillräckligt välutvecklad för att jag ska kunna följa landet via dess egna medier. Därför har jag inte kunnat göra mig en egen uppfattning om vad som egentligen har sagts/inte sagts om de läger som rests av i första hand romer och andra resande. Men givet hur fransk politik har låtit tidigare så tvivlar jag inte på att vissa politiker har uttryckt sig nedsättande, fördomsfullt eller rent rasistiskt. Men om vi backar bandet och går rakt på själva sakfrågan: Hur många menar egentligen att lägren borde ha fått stå kvar, och hur många hade accepterat något liknande  sina egna hemkvarter? Det kan ju inte råda något tvivel om att tiotusentals lägerboende rimligen måste ge upphov till såväl oroligheter som sanitära olägenheter. Man kan kritisera det franska tonläget, men går det att med någon slags bibehållen trovärdighet argumentera mot problemformuleringen? Lås oss göra ett tankeexperiment. Om en stor grupp – oavsett etnicitet, religiös tillhörighet etc – hade försökt bygga en kåkstad på Södermalm, denna välbeställda och samtidigt vänsterlutande stadsdel: hur hade de boende reagerat? En ledtråd får vi genom turerna kring Stadsmissionens hjälpverksamhet för hemlösa. För några år sedan flyttade en del av verksamheten in vid Mariatorget, och omgående började klagomålen hagla från den palestinasjalsbehängda urbefolkningen. "Dc hemlösa skräpar ner! De stjäl saker!" Och nu åker verksamheten slutligen ut. Den har fått "bättre lokaler" på annat håll. Då är det ändå en viss skillnad mellan Stadsmissionens hjälpverksamhet och regelrätta kåkstäder. Min slutsats är att fransmännen inte är mer hårdhjärtade än svenskar. De beter sig exakt som vi hade gjort i motsvarande situation. Det pirrar säkert härligt i magen på dem som på exempelvis Expressens ledarsida får representera De Goda gentemot De Onda. Men det hindrar inte att de är hycklare. Och beviset är att vi aldrig lär få läsa några hipster-liberala ledare om den unkna människosynen på Södermalm.

Djävulen finns i detaljerna

Håhåjaja, det är som vanligt när folkpartiet är i farten i politiken. De vill alltid lägga sig i någon liten detaljfråga där det egentligen känns förnedrande att alls behöva bilda sig en uppfattning. Som frågan om hur mycket det ska undervisas om kristendom i skolan. Visst kan det synas okontroversiellt att den religion som dominerat Sverige är den som upptar större delen av undervisningen i skolämnet religionskunskap. Ja, det är okontroversiellt så länge vi pratar breda riktlinjer för offentliga svenska skolor. Och den motsatta uppfattningen att varenda religion på något sätt ska beredas exakt lika utrymme i läroplanen har med rätta avfärdats som fnoskig, koketterande och i praktiken ogenomförbar. Särskilt om även kriterier som utbredning etc ska ses som irrelevanta måste världsreligionerna jämställas även med asatro, shamanism eller slagrutor. Och om utbredning, historia, genomslag etc är relevanta, då har ju Björklund en poäng i att kristendomen bör prioriteras i undervisningen. Problemet med folkpartistiska detaljförslag är just att de brukar resultera i ett förutsägbart tjatter kring förbud eller obligatorium, där det ena kan framstå som betydligt mer rimligt än det andra utan att för den delen vara vettigt eller rätt. Så även i detta fall. Skolplanen gäller för alla skolor, och således även för elever uppvuxna med en annan religiös tradition som de praktiserar eller inte. För föräldrar som tycker detta är tillräckligt viktigt finns exempelvis judiska, muslimska eller katolska friskolor. Och det är om läroplanen tvingar även dessa skolor att ägna större delen av sin religionsundervisning åt (svensk-protestantisk) kristendom som jag blir bekymrad. Eller för den delen om läroplanen tvingar Livets ord att ägna mindre del av sina skolors religionsundervisning åt kristendomen än de hade velat. Min invändning handlar alltså om raka motsatsen till millimeterrättvisa och likabehandling av alla religioner i skolan. Människor är olika, har olika bakgrund och väljer olika. Detta av fullt legitima skäl. Menar vi allvar med att kunskap om religioner är värdefullt oavsett vilken värdering man gör av dem, och att det kan vara särskilt viktigt med kännedom om den tradition man växer upp med, då bör inte staten centralt föreskriva vilken religion som ska ha företräde i alla skolor för alla barn. Föräldrarnas önskemål bör trumfa det eventuella egenvärdet i att alla i Sverige har detaljkunskaper om just våra vidskepelsers uppkomst, liksom egenvärdet i att kunna exakt lika mycket om alla stora världsreligioner. Och det är här både Björklunds påhejare (som kollegan Ingerö) och belackare hoppar i galen tunna. Självbestämmande och tolerans för olikheter är ingen liten aspekt, tvärtom.  Särskilt som några av de värsta övergreppen som skett i demokratiska stater har skett just genom att trycka majoritetens uppfattningar i personliga frågor på andra, och framför allt andras barn via offentlig utbildning. Så försökte progressiva i USA civilisera indianer genom en skolgång som trots de bästa intentioner resulterade i så många självmord och känslor av värdelöst ursprung att åtgärden idag diskuteras i folkmordstermer ( Se ex vis Adam Jones Genocide – A Comprehensive Introduction, s 75-76). Även katolikers barn fick sina föräldrars trosuppfattning karikerad, vilket lade grunden för katolska friskolor. Lika och saklig religionsundervisning är såklart inte lika illa, men den fyrkantiga folkpartism som från ovan vill trycka in alla elever i samma mall genom samma undervisning är sällsynt okänslig för sådana aspekter. Frågan om religionsundervisning i skolplanen bör alltså vara löst formulerad och medge lokala och konfessionella undantag. Bara så kan mångfalden och friheten bevaras. Och på sikt bör ett samhälle som värnar om sådana värden fundera över det önskvärda i en statligt kontrollerad skolgång över huvud taget. P.S. Det har i debatten även hävdats att man inte får värdera de stora religionerna olika. Det är såklart inte statens uppgift, men att religioner är olika gör såklart att de i debatten kan och bör värderas olika och på egna meriter. Carl Rudbeck gjorde ett intellektuellt njutbart inlägg som poddpratare hos Timbro på just detta tema. D.S.