Ajabajahögern

Eftersom vi har så många förbud behöver vi flera och mer detaljerade. Jag var rädd att anklagas för att raljera när jag i min kommande bok konstaterar att existensen av förbud och restriktioner i vår vardag tenderar att föda efterfrågan på fler. Det behöver jag dessvärre inte eftersom nya exempel på detta sätt att resonera dyker upp hela tiden. I en förvirrad ledare som suckar över ansvaret för hundägare att plocka upp bajset efter sina hundar (vilket kanske annars borde höra till elementär hyfs) kräver Svenska Dagbladet att eftersom så mycket annat är förbjudet så ska det vara förbjudet att hantera mobiltelefon när man kör. Annars… Ja annars vad då? I ledaren hänvisas till en undersökning där 40 procent av alla bilförare någon gång smsar när de sitter vid ratten. Detta sker samtidigt som antalet dödade i trafikolyckor fortsätter att minska för varje år och för 2010 var det lägsta hittills. Så vad är problemet som förbudet tvunget måste till för att åtgärda? Nä, det upplyser ledaren inte om. De teoretiserar om twittrande förare i höga hastigheter. Men statistiken antyder att de helt enkelt messar med visst omdöme, ungefär som de äter godis, skäller på barnen i baksätet och lyssnar på musik vilket är andra aktiviteter som kan vara distraherande men också nödvändiga under bilfärden. Argumentationen handlar istället om att eftersom det finns förbud i andra länder vore det konstigt om det inte fanns i Sverige. I England har man använt den nya fina övervakningstekniken som skulle fånga terrorister till att gripa äppelätande kvinnor, till exempel. Ska vi också förbjuda folk att äta medan de kör för att det är förbjudet i andra länder? SvD är inte den enda konservativa ledaren som hötter med ajabajafingret och vill ha förbud utan att kunna ge andra skäl än att det känns fint. I Barometern har Alice Teodorescu resonerat sig fram till att eftersom det kan bli komplicerat för singelkvinnor att bli ensamma föräldrar så ska insemination förbjudas. Ofödda barn har tydligen rättigheter, uttolkade av Teodorescu som att de inte ska få födas av fel föräldrar. Någon rätt att bli förälder finns inte. Det är samma resonemang som motiverar abortförbud och som historiskt motiverat tvångssteriliseringar. Det ofödda barnen ges något slags rättigheter och prioritet framför existerande människors önskemål. Ironiskt nog antas önskemålet i fallet med insemination – till skillnad från när den kristna högern förbjuder exempelvis att våldtäktsoffer får göra abort – vara att inte bli född. Det om något illustrerar både den godtycklighet som uppstår när tyckare teoretiserar kring vad ofödda människor skulle vilja och den känslokalla destruktiviteten när politisk tvångsmakt utövas på basis av sådana övningar. Resonemanget är naturligtvis helt bakvänt. Människor har rätt att bli föräldrar, och i ett civiliserat samhälle är det en önskan vi med såväl teknik som sociala institutioner som adoption underlättar i möjligaste mån. Men detta har konservativa med religiösa eller pseudoreligiösa argument alltid motsatt sig, från provrörsbefruktningen och framåt. Tvärsäkerheten i att vilja förbjuda och reglera inte bara allt människor kan ha för sig bakom ratten utan även människors reproduktion visar att förbudshögern inte bara är skrattretande korkad i sin avsaknad av argument. Den är stundtals direkt farlig.

En självklart borgerlig kommunism

"Så talar en som kallade sig kommunist ända långt in på 2000-talet." Det var Mats Odells omdöme i förra veckan när vänsterpartiet Lars Ohly förde resonemanget att demokratin utsträcks av statligt ägande som komplement till privata marknader, exempelvis på finansmarknadsområdet genom statliga SBAB. Enbart marknad hotar däremot demokratin. (anf 106 och 107) Idag skriver Roland Poirier Martinsson på Svenska Dagbladets ledarsida. Han menar att det behövs ett statligt företag som kan stå emot marknadens ”tingeltangel”. Det stärker demokratin, som skulle vara hotad utan en stark statlig aktör. (Ett bakvänt resonemang, SVT har tvärtom blivit en bättre aktör av att konkurrensutsättas. Se Myten om public service som kvalitetsmedium) Lite nyfiken är jag på Odells och andras omdöme när samma argument de dömde ut som kommunism i förra veckan (”en viktig ideologisk fråga” skrev SvD, ej på nätet) används för ett statligt företag i dominerande position på mediemarknaden.

Jag vet att det inte är de som satt rubriken, men…

Är det något jag är trött på så är det alla snipiga små förmyndare som talar om att ditten eller datten minsann ”inte är en mänsklig rättighet”. Nu senast är det några helnykterister som vill tvinga alla att vara helnyktra på sjön. Det är tydligen bäst av ”pedagogiska skäl”. Mer sansade bedömare är glasklara i sakfråga: skärpningen av lagen mot sjöfylleri är onödig och kränkande:

Det är inte något fylleri som stoppas med den nya regeln, utan vanligt måltidsdrickande. De som berörs är närmast båtfolk som valt båten som sommarstuga och skärgårdsbor som behöver den för allehanda ärenden. De har alla rimligt krav på saklig grund för ingrepp i sitt vardagsliv. Sjösäkerhetsrådet har redovisat stadigt sjunkande siffror på båtolyckor under senare år, och sjöpolisen finner alkoholrelaterade båt­olyckor ligga kvar på en konstant låg nivå, trots fler och snabbare båtar.

Det måste vara något fel med en lag som utan anförd statistikgrund förbjuder skärgårdsbon att ta en öl på grund av möjligheten att behöva korsa fjärden i något ärende, och hindrar den ankrade båtsemestraren att ta ett glas vin till laxen för att en möjlig trängsel i viken eller störande sjögång kan ge anledning till byte av ankarplats. Därtill påtvingar lagen besökande från utlandet ett förmyndarskap som saknar motstycke i varje annat land.

Att nykterister skamlöst utnyttjar varje lag för att tvinga på andra deras livsstil är såklart provocerande och dumt. Men det som verkligen stör mig är det här medvetna missförståndet om att mänskliga rättigheter inte kan handla om ett glas vin till maten, vilken frisyr man vill ha eller vad man vill heta. Det kan det visst det. Det är en mänsklig rättighet att dricka mer än man tål, sitta i soffan framför tvn hela kvällen och att förkorta sitt liv med cigaretter. Ja, det är en mänsklig rättighet att lyssna på dansbandsmusik, riva av till Lill-Marit Bugge, skriva griniga personangreppsfyllda kommentarer på internet, vägra hälsa på sina grannar eller äta upp ett helt BigPackpaket med glass på en gång alldeles själv medan barnen tittar på utan att få något. Kanske inte något man bör göra, men likafullt din rätt. Det är kort sagt en mänsklig rättighet att göra precis vad fan man vill med sitt liv. Så länge det inte finns ytterst starka och solida belägg för att man med sin aktivitet riskerar att skada andra som inte valt det är det en mänsklig rättighet. Yttrandefriheten är fin och viktig, men den skyddar även den som pruttar i mikrofonen för att locka fram billiga garv. Äganderätten är viktig, men den skyddar även den som köper mat och låter den ruttna. Inget är för litet eller oviktigt för att inte vara en mänsklig jävla rättighet, eftersom självbestämmandet är det. Så, då var det sagt.