”Sverige får inte bli ett avskräckande exempel”

Dagens snackis är de här två debattartiklarna signerade sex folkpartister om volymerna i asylmottagandet. Linda Nordlund, ordförande för LUF, twittrar att hon skäms för sitt parti i dag. Svend Dahl, chef för Liberala Nyhetsbyrån, talar om en "existentiell kris för liberala ideal" på vänstersajten Dagens Arena. Jag ringde och frågade Jenny Sonesson, tidigare politiskt sakkunnig hos demokratiminister Birgitta Ohlsson, och en av författarna till artikeln på SvD Brännpunkt i dag om bakgrunden till artikeln. – Jag har elefanthud efter mina år i socialtjänsten [bland annat i Rosengård], men jag tycker reaktionerna är orimliga. Våra kritiker inser inte att vi står inför, eller snarare mitt i, gigantiska utmaningar på integrationsområdet som Sverige är illa rustat för. Inte minst Folkpartiet förtjänar kritik för det. Du säger att vi ska ha generöst asylmottagande och att man måste minska volymerna? – Jag uppmanar parterna i decemberöverenskommelsen att snarast tillsätta en expertkommission som utan skygglappar får bedöma den svenska samhällsmodellens kapacitet för att ta emot människor som flyr till vårt land. Vi måste ha en debatt som bygger på fakta och inte floskler. – Det största hotet mot morgondagens flyktingmottagande är att dagens havererar. Om Sverige vill att andra länder ska ta emot fler flyktingar får vi inte bli ett avskräckande exempel. Om vårt mottagandesystem börjar krackelera på allvar – tror du att vi har en bättre chans att övertyga? Är du inte oliberal nu, som dina kritiker säger? – Frågan för liberaler är hur stora avgrunder mellan barns uppväxtvillkor vi kan tillåta i Sverige. Vi har en Socialtjänstlag som ska följas. Det misslyckas vi med redan i dag. Socialtjänsten går på knäna. Jag tänker på åttaåriga Yara som misshandlades till döds trots att anmälan gjorts. – Ett samhälle med stora klassklyftor är också ett farligare samhälle. Forskare på Försvarshögskolan har påvisat att segregationen i utanförskapsområden göder våldsbejakande radikalisering. Sverige har den största per capita-exporten av IS-krigare i EU efter Belgien. Bara Göteborg har fler IS-krigare än hela USA till antal. – Den information jag fick när jag jobbade hos demokratiministern – både genom utredningar och från Säpo – skrämmer mig. Folk inser inte vilket hot den våldsbejakande islamismen utgör i Sverige i dag. Våldsbejakande islamism låg på Birgitta Ohlssons bord i den förra regeringen – hur mycket gjorde ni när du jobbade hos henne? – Birgitta har ett gediget engagemang mot extremism. Men vi fick kämpa i en sån motvind. Det var framförallt Moderaterna som satte sig på tvären, utan att ha egna förslag på åtgärder. Efter Breiviks vidriga dåd i Norge fick jag i uppgift att skriva en debattartikel för Fredrik Reinfeldt, Beatrice Ask och Birgitta Ohlsson, som Sveriges åtgärder mot våldsbejakande extremism. Jag skrev att Sverige måste ha en förebyggande handlingsplan, som bland annat Storbritannien har, men det ville inte Moderaterna gå med på. Först efter rejäla bråk blev det en handlingsplan och vi fick loss 62 miljoner. Birgitta är en fighter! Hur använde ni pengarna? – Vi gav bland annat Försvarshögskolan och Magnus Ranstorp i uppdrag att göra en komparativ studie av hur radikalisering har bekämpats i andra länder och vad som har fungerat. Rapporten föreslog en nationell samordnare och ändrad terrorlagstiftning. – Det var jag som fick ta kontakt med Moderaterna för att föreslå utredning av lagstiftningen. Jo de hade sett om ISIS på teve, menverkar inte betrakta det riktigt som en svensk angelägenhet. Nationell samordnare var Moderaterna också motståndare till. Men när de inte kunde presentera egna åtgärder gick de tillslut med på vårt. Vad tror du om framtiden? – Om vi tar emot 400 000 asylsökande de närmaste fem åren, som prognosen ser ut, och systemet kollapsar och allt fler börjar rösta på SD – vad har vi då för flyktingmottagande om tio år? Vilken solidaritet kommer Sverige att visa då? Sverige måste ha en modell som säkrar att vi kan ha ett flyktingmottagande i framtiden.

Migränverket, del 2

I förra numret av Magasinet Neo granskade jag Migrationsverket. Syftet med texten var att berätta om: – hur en produktionsmodell från privat sektor, Lean, har förändrat myndighetens arbetssätt, – hur produktionsmål, och Lean, går ut över kvaliteten i utredningarna, – vilka utmaningar Migrationsverket står inför när söktrycket ökar till Sverige, – och, viktigast av allt, visa hur vanliga tjänstemän upplever sin arbetssituation. Mitt tillvägagångssätt var att läsa interna dokument om Lean och styrning (som ”Visionen och lean – en tidning om Migrationsverkets leanresa” och ”Utveckling utan slut – förändringsarbete i praktiken”), tidigare intervjuer med tjänstemän, tjänstemäns egna berättelser (till exempel i boken ”Inte svart eller vitt utan svart och vitt : miggor berättar” (2008–2011 och 2012–2014), tidigare artiklar om Migrationsverket samt verkets årsredovisningar. Dessutom genomförde jag flera långa intervjuer med tjänstemän på olika nivåer och med Mikael Ribbenvik som är operativ chef för Migrationsverket. En del av dem citeras inte i den publicerade artikeln eftersom det inte fick plats, och eftersom det dessutom fanns stor överlappning i vad som sades. Varför berättar jag det här? Jo, det jag beskriver är en helt vanlig journalistisk process. I en akademisk text ingår att öppet redovisa alla sina referenser. Men som journalist lyfter man som regel fram en bråkdel av all sin research i den färdiga texten. Det man skriver bör däremot gå i linje med det man funnit i sin research, om man inte är ohederlig vill säga. Min artikel har bland annat bemötts av Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson (här), presschefen Fredrik Bengtsson (Hudiksvalls tidning, 2/1) samt kommunikationsdirektör Mikael Hvinlund (Bohusläningen, 11/12 2014). Även socialdemokraten Morgan Johansson, som är ansvarig minister för migrationsområdet, har debatterat min artikel i en interpellationsdebatt den 15 januari med sverigedemokraten Paula Bieler (här). Med anledning av artikeln debatterade jag med Anders Danielsson i Studio Ett för ett par månader sedan, och skrev om det här på bloggen. Delar av bemötandet har förvånat mig. Tonen har bitvis varit nedlåtande och misstänkliggörande. Udden har kanske riktats mot mig, men den har snarare träffat Migrationsverkets tjänstemän, vilket är beklämmande. Dessutom är det bekymmersamt att sakfel och felaktiga påståenden har förekommit hos alla fyra kritiker. Det här är människor som anförtrotts några av Sveriges viktigaste uppdrag. Då tycker jag att man bör vara noggrann. Jag kommer här att bemöta kritiken jag har fått. Något som allihop bemöter är påståendet om att fler och fler sjukskriver sig på Migrationsverket. Morgan Johansson säger i riksdagen: ”I artikeln står det också att sjukskrivningarna har ökat på Migrationsverket” och sedan ”Låt mig sammanfatta: Påståendet som finns i artikeln om att sjukskrivningarna har ökat och ligger på en så hög nivå är inte sant”. Anders Danielsson, generaldirektör på Migrationsverket, påstod samma sak i Studio Ett. Men ingenstans har jag påstått att sjukskrivningarna ökar på Migrationsverket i stort. Jag skriver uttryckligen att det rör sig om enheten som tjänstemannen Inger arbetar på. Samma enhet där rosa armband infördes för att de anställda gnällde för mycket, och där en skratthörna installerades för att lösa personalens arbetsrelaterade besvär. Påståendena om texten är alltså direkta felaktigheter, som framförts av både Anders Danielsson och Morgan Johansson. En kritik som alla fyra återkommit till är att enbart fyra intervjupersoner citeras i texten och att detta inte kan sägas vara representativt för hela Migrationsverket. Det är ett märkligt missförstånd om hur journalistik fungerar. Men ett vanligt angrepp mot granskande journalistik som bygger just på att intervjuer bara rör sig om enskilda fall. Som jag skrev ovan bygger min artikel på flera andra källor. Det innebär inte att jag har lyckats skapa en fullständigt heltäckande bild av Migrationsverkets verksamhet – något sådant har jag heller inte påstått – men de problem jag pekar på finns i verkligheten, även om det är svårt att slutgiltigt avgöra omfattningen. I en text i tidningen Fönstret (nr 3/2014), som ges ut av ABF, berättade andra tjänstemän på Migrationsverket liknande historier som i min artikel. Såhär skriver författaren till artikeln, David Qviström, som även han hade problem med att få tjänstemän att prata med honom öppet: ”Och ändå denna rädsla att tala med mig. Frågan hur det är att jobba på Migrationsverket är egentligen banal, men intervjuerna måste göras anonymt, och med fingerade namn. – Journalisterna borde granska myndigheten i stället för att skriva grunda tycka synd om-artiklar, tycker Mirjam som har jobbat på Migrationsverket sedan tolv år. Egentligen finns mycket att vara kritisk till. Som arbetsmetoden när de utreder. Många tänker sig kanske att asylprövningen liknar en brottsutredning, där man undersöker alla påståenden på plats, granskar bevisen och hör vittnen. Men så är det inte alls. I så fall kommer beslutsfattaren nog fram till att berättelsen inte är tillförlitlig, vilket är ett av de vanligaste skälen att avslå en asylansökan. – Den svenska asylprocessen ser fantastiskt bra ut på papperet, säger Mirjam. Men i ett läge där miljoner människor vill komma till Sverige blir det en tävling om att ha den bästa berättelsen. Det är helt omöjligt att utreda. Vi bara låtsas. Men det pratar vi inte om internt. Det enda vi nuförtiden pratar om är hur vi ska kunna göra mera fortare med allt mindre resurser.” Det är alltså inte bara i min artikel som tjänstemän väljer att vara anonyma. Och det är inte bara i min artikel tjänstemän berättar att man måste jobba allt fortare och har svårt att hinna med kvaliteten. Den 5 december förra året släpptes internrapporten ”Hur styr vi?” av Migrationsverket. Tyvärr hade min egen artikel redan publicerats då, så jag kunde inte hänvisa till den. De har intervjuat 31 tjänstemän på olika nivåer, från enhetschefer till handläggare. Även dessa har anonymiserats. I stort ger rapporten mig rätt i att det finns en motsättning mellan kvalitet och produktionsmål, samt att dessa produktionsmål är styrande. På sidan 21 står det: ”Vi kan se en tydlig konflikt mellan produktions- och kvalitetskraven. För det första tycks kvalitetsaspekten inte i någon större utsträckning ligga till grund för bedömning om ett bra utfört arbete.” Och på sidan 26 drar man slutsatsen att: ”När varje handläggare eller beslutsfattare förväntas fatta samma antal beslut varje vecka tas ingen hänsyn till den naturliga variationen som finns i ärendena och som den sökande för in. Detta innebär bland annat att kvaliteten kan bli lidande eftersom det uppstår en konflikt mellan att klara sitt produktionsmål och att lägga tid på kvalitet.” Genomgående i rapporten är att de intervjuade ser att kvantiteten går ut över kvaliteten. Det vill säga att man förväntas arbeta så snabbt att man inte hinner vara grundlig. Vilket är precis vad de jag intervjuade vittnade om. Något som även framkommit i kvalitetsuppföljningar man gjort på Migrationsverket 2014 är att utredningarna avseende ID/hemvist har brister, liksom utredningarna om exklusion. Dessutom ställer man inte följdfrågor i den utsträckning som behövs. Detta är alltså vad som framkommit i Migrationsverkets egna kvalitetsuppföljningar. Det här sade Anders Danielsson i Studio Ett när vi debatterade. ”Ingenting i ledningens management som går ut på detta. Jag sätter kvalitet i första rummet. […] Det är ingen filosofi på Migrationsverket att vi ska prioritera tid framför kvalitet.” Men tills ganska nyligen fanns direktiv från ledningen som just tryckte på att det viktiga var att minska tidsåtgången i utredningar, enligt en källa jag pratat med på hög nivå inom Migrationsverket. På ett möte 2009 sade exempelvis Dan Eliasson, den förre generaldirektören, så här: ”Vi har en begränsad budget. Vi kan inte hålla både tidsmålen och kvalitet. Vi måste välja. Beställaren [regeringen, min anm.] har sagt att tidsmålen måste hållas. Beställaren får vad beställaren betalar för. Om det leder till att vi beviljar fler uppehållstillstånd så ser jag inga problem med det. Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd.” Och hur är det nu då? I rapporten ”Hur styr vi” skriver man ”När man har fokus på produktionsmålen jonglerar man med sina arbetsinsatser, till exempel genom att, vilket framkommer i intervjuerna, undvika svåra, långdragna ärenden och att underlåta att läsa på om landinformation och liknande. […] Det handlar inte om att man har missuppfattat styrningen och beter sig felaktigt, utan om en styrningsstruktur som både medarbetare och chefer verkar i och som skapar den arbetssituation som intervjumaterialet vittnar om.” (min kursivering) Det finns alltså en styrningsstruktur som påverkar hela kedjan på Migrationsverket. Några fler utdrag ur rapporten: På sidan 5 står det: ”Det material som framkommit i intervjustudien pekar på att Migrationsverket har ett produktionstänkande som tenderar att överskugga andra synsätt. Uppföljning och styrning på den enskilde individens produktion får till följd att den enskilde medarbetaren fokuserar på att klara sina produktionsmål, ibland på för helheten kontraproduktiva sätt." Rapporten fortsätter med att konstatera att detta inte kan avhjälpas genom informationsinsatser till medarbetarna, eftersom det beror på styrningen och ett ensidigt fokus på individuella prestationer. Man konstaterar att kvalitet, service och bemötande blir eftersatta på grund av detta. Det blir upp till den enskilde medarbetaren att välja mellan att försöka nå målen eller ha en god kvalitet på sina utredningar, skriver man i rapporten. På sidan 10 står det: ”Vid verksamhetsområde Asylprövning talar man mycket om produktionsmål och statistik. Man vet att man gjort ett bra jobb om statistiken pekar rätt." Det handlar om att varje handläggare ska klara ett visst antal utredningar varje vecka. Såhär säger en person som rapportförfattarna intervjuat: "De som klarar målen blir belönade i längden. Detta ska ge push, men skapar egentligen bara mer stress" I rapporten konstaterar man att fokus på kvantitet, alltså antalet beslut man gör, överskuggar andra mål. En handläggare berättar till exempel att trots att hen borde läsa på i ärenden och fördjupa sig i landinfo inför nya utredningar läggs tiden hellre på att skriva beslut. Rapportförfattarna skriver: "Det är tydligt att det till syvende och sist handlar om att klara sitt individuella produktionsmål. Vid en enhet får medarbetarna höra att kvantiteten är en del av kvaliteten, det vill säga man ska inte överarbeta ärendena. Möjligen kan man också skönja att betoningen på resultat framför kvalitet skapar ett tolkningsutrymme för den enskilde om vilken nivå av kvalitet som är önskvärd.”   Under 2014 åkte asylprövningens expertgrupp runt och föreläste för asylprövningsenheterna om risken för att krigsförbrytare och terrorister från Syrien försöker få uppehållstillstånd i Sverige. Jag har tagit del av det material som användes då. På utbildningen fick asylprövningsenheterna veta vilka lagar som gäller i fråga om krigsbrott och liknande. Vidare står det i materialet att ”Syriska ärenden innebär särskilda utmaningar – noggrann utredning viktig.” Därför är det extra beklämmande att de egna kvalitetsuppföljningarna visat på brister just i Syrienärendena. Tidsbristen och produktionsmålen medför säkerhetsrisker för hela Sverige. Men på Migrationsverket verkar man vilja visa upp en annan bild utåt. I årsredovisningen från 2013 påstår man att en orsak till att man tar kortare tid på sig med ärenden i jämförelse med 2011 och 2012 är ”[...] att de ärenden som Migrationsverket har prövat under året, till exempel det stora antalet bifallsärenden från Syrien samt förlängningsärenden, inte har varit så utredningsintensiva.” Det är svårt att förstå hur ärenden som potentiellt sett rör människor som begått terror- eller krigsbrott kan vara mindre ”utredningsintensiva”. Dessutom sätter man ofta de helt nyrekryterade, mest oerfarna, på ärenden från Syrien – något Mikael Ribbenvik, operativ chef för Migrationsverket, bekräftade för mig. De minst erfarna utreder alltså ärenden där det kan finnas misstanke om krigsbrott eller att personen i fråga snarare tillhör IS än offren för IS härjningar. Det här var presschefen Fredrik Bengtssons reaktion på min artikel på Twitter: "Ivar tror att verket 'vinkar igenom' personer utan ordentliga utredningar bl.a." En märklig reaktion med tanke på att Anders Danielsson, generaldirektör och Bengtssons chef, gav mig delvis rätt på den här punkten i sin replik: "Våra rättsliga granskningar visar till exempel att vi kunde ha gått djupare i vissa syriska ärenden."     I min artikel berättar "Stefan" att man som handläggare inte längre på egen hand kan fatta beslut om språkanalys. Efter att Lean infördes behöver man be teamledaren om lov för att få göra en språkanalys. Det viktiga för den asylsökande är ändå att ha en trovärdig berättelse som inte strider mot kända fakta. Stefan säger följande i min artikel: – Man gör ganska schematiska kontroller: pratar den asylsökande arabiska, har en viss kunskap om Syrien, kan berätta lite om sina asylskäl, då anses man på något sätt ha gjort sannolikt att man är därifrån. Det görs inte särskilt många språkanalyser. Det kostar för mycket, säger Stefan. Även "Inger" berättade om problemen med avsaknad av språkanalys. – Många som kommer till Sverige i dag är inte från Syrien. De är från Storbritannien, Spanien, Italien, Turkiet, där de har levt i många år. De bryr sig inte ens om att dölja sin Londonaccent när de pratar med oss. Alla vet om det, men det är ingen som vågar göra något åt det, säger Inger. Efter en genomgång av siffror jag begärde ut från Migrationsverket framgår det att man enbart gör språkanalyser av 1,4 procent av alla asylsökande från Syrien, vilket gäller både 2013 och 2014. Det är en ganska låg siffra, med tanke på det Inger säger.     I min artikel berättar Stefan att det finns ett utbrett fusk med arbetskraftsinvandring till Sverige. Han berättar om vilka han uppfattar tjänar på de nuvarande reglerna för arbetskraftsinvandring. Företaget som tjänar som front för att ge anställningar till exempel. De tar ofta betalt av migranten för att erbjuda en anställning. – Det kanske kostar ganska mycket pengar men du slipper liksom att smugglas in. Har man fått ett tillstånd, då vet du att du redan är i Sverige, så att säga. – Men många får arbetstillstånd på en anställning som egentligen inte finns. Och det där utreder vi så gott som aldrig. Vi ställer inte ens frågor kring det, vilket jag kan tycka är konstigt. I sin replik kritiserar Anders Danielsson min artikel för att det inte "framgår [...] att Migrationsverket sedan den 1 augusti i år [2014] har rättsligt stöd att kontrollera att arbetstagaren har börjat sitt arbete och att anställningsvillkoren följs". Danielsson framställer avsaknaden av denna information som ett fel i min artikel. Jag hörde av mig till Migrationsverket för att se vad dessa kontroller har åstadkommit. I skrivande stund har efterkontroller påbörjats i 19 ärenden, enligt Migrationsverket. 19 ärenden är inte särskilt mycket, med tanke på hur många som kommer hit och jobbar. Resultatet av dessa kontroller är dessutom ännu inte klart, enligt Migrationsverket själva. Ännu vet vi inte om dessa efterkontroller kommer åtgärda de problem Stefan påtalade.     I interpellationsdebatten den 15 januari försökte Morgan Johansson misstänkliggöra mig. Bland annat säger han att jag inte har "brytt mig om att kontrollera fakta" och att "Det leder mig till slutsatsen att syftet med den artikel som Paula Bieler bygger hela sin interpellation på inte är att söka sanningen, utan syftet är att försöka ställa Migrationsverkets verksamhet i dålig dager. Vilka politiska incitament eller intressen som finns bakom det överlåter jag åt andra att bedöma." Vidare sa Johansson: "Jag har läst den så kallade undersökningen i tidningen Neo som Paula Bieler talar om. Hon påstår att man har intervjuat ett antal medarbetare. Vad är det för undersökning? Artikeln är enligt min uppfattning både oseriös och spekulativ. Den grundar sig helt och hållet på intervjuer med fyra källor, varav tre är anonyma. Den enda källan som är känd slutade på Migrationsverket för tre år sedan." Det här är alltså den person som är ansvarig minister för migrationsområdet. Men mina slutsatser ligger i linje med de interna kvalitetsutredningar som Migrationsverket har gjort, varav den senaste rapporten "Hur styr vi" bekräftar att det finns en konflikt mellan produktionsmålen och kvaliteten. Min artikel ligger i linje med vad tjänstemän på Migrationsverket har berättat mellan 2008 och 2014 till Merit Wager. Min artikel ligger även i linje med David Qviströms artikel i Fönstret. Och i alla dessa artiklar och rapporter, även Migrationsverkets egna kvalitetsuppföljningar, har tjänstemännen velat vara anonyma. Borde inte Morgan Johansson ställa sig frågan varför rädslan att tala öppet på en myndighet är så stor? Varför är rädslan för repressalier så utbredd? Om den ansvarige ministern anser att Migrationsverkets egna tjänstemäns berättelser är "oseriösa och spekulativa" kanske det inte är så underligt att de inte vill framträda med namn.   Slutsatser Generaldirektör Anders Danielsson, ansvarig minister Morgan Johansson, presschef Fredrik Bengtsson och informationsdirektör Mikael Hvinlund alla har skjutit in sig på att underlaget för artikeln om Migrationsverket bygger på några få intervjuer. Som framgår av den här uppföljningen stämmer inte det. Andra artiklar och vittnesmål, samt Migrationsverkets egna kvalitetsuppföljningar, bekräftar dessutom att: 1) det finns en motsättning mellan produktionsmål och kvaliteten på utredningarna. Kvaliteten blir lidande när man arbetar för strikt med produktionsmål. Införande av Lean verkar ha förstärkt fokus på produktionsmål och "pinnjakt", 2) det ökade trycket från asylsökande påverkar verksamhetens funktionssätt negativt, 3) och att utredningarna av asylsökande från Syrien har brister trots att det finns risk för att krigsförbrytare och terrorister kommer in i landet. Språkanalyser görs i mycket få fall och följdfrågor ställs inte i den utsträckning som man borde. I synnerhet med tanke på att Migrationsverkets egen expertgrupp understryker vikten av grundlighet i de här fallen.

Rekordsnabb insamling för Tino Sanandaji

Nationalekonomen Tino Sanandaji, PhD från University of Chicago, är en välbekant byline för Neos läsare. Han har skrivit i Neo sedan start, före min tid som chefredaktör hade han faktiskt en egen frågespalt där han svarade på allt möjligt rörande nationalekonomi och public policy. Nu samlar han in pengar för att skriva en bok om ekonomin kring svensk invandring, vilket jag hoppas att fler vill hjälpa honom med. I skrivande stund har han samlat ihop 480 000 kronor från fler än 1 000 givare. Målet är att slå svenskt rekord i crowdfunding. Läs gärna hans blogg här. Hans senaste text i Neo handlade om varför borgerligheten ska läsa Tomas Piketty noga. Länk till insamlingen här.