Neo Blogg


Ivar Arpi - 19 december, 2014

Män som hatar män

Otto Weininger blev bara 23 år innan han begick självmord. På den korta tiden hann han hata sig själv djupare än många andra. Weininger var jude, men även antisemit. Och misogyn. Han skrev om det feminina och judiska i sin samtid. Två uttryck för svaghet och dekadens som han hävdade präglade den moderna människan. Kvinnan kunde enligt Weiniger inte vara en individ, bara en samling negativa egenskaper. Och judendomen hävdade han var i avsaknad av själ och storhet.Därför konverterade han till kristendomen, för att fly undan vad han betraktade som en vek och feminin judiskhet. Jag tänker på Otto Weininger när jag läser Alexander Pettersson i senaste Feministiskt Perspektiv (16/12). Egentligen tvekar jag att skriva om Pettersson, eftersom jag mest av allt känner medlidande med honom. Det är ett mycket starkt och explicit självhat som uttrycks med feministisk vokabulär. ”Jag är inte motståndet. Jag är förtryckaren. Jag är regeringar. Jag är diktaturer och arméer. Jag är den katolska kyrkan. Jag är Vladimir Putin och George W. Bush. Jag är våld och våldtäktsman”, skriver Pettersson. Inte för att han sympatiserar med dessa roller eller personer, utan bara på grund av att han fötts till man. Hans åsikter spelar därför ingen roll. Hans kön bär på en blodskuld som man inte kan frigöra sig från. Han ser bara en utväg:

”Trots att jag i ord förkastar patriarkatet förblir jag en del av problemet så länge min kropp är förtryckarens kropp. Jag måste förändras. […] Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem.”

Detta låter som nyreligiös botgöring. Ett slags manlig arvssynd som man endast kan bli av med om man medvetet förgör sig själv. Pettersson kanske låter extrem, och det stämmer såklart, men samtidigt för han ett fullt logiskt resonemang utifrån sina feministiska övertygelser. Det är inte svårt att sätta sig in i hans tankar, och hans uppsåt känns ärligt. Pettersson menar att en man kan inte vara en riktig feminist. En man kan inte ens vara allierad. Det mest konstruktiva en man kan göra är att upphöra att existera som man. Tankarna är inte nya. I feminismen är det mannen som är det andra könet, könet som för övertygade feminister representerar allt det man vill bekämpa: manlig överordning, våld mot kvinnor, våldtäkt och olika sorters diskriminering. I avhandlingen Ingenmansland. Om män som feminister, intervjuframträdanden och passerandets politik (2011), har sociologen Linn Egeberg Holmgren intervjuat 28 manliga feminister om hur de upplever konflikten mellan sitt kön och sin feminism. När man läser avhandlingen är det slående hur problematiskt det egna könet upplevs vara för de män som har intervjuats. De vill motverkar patriarkatet men upplever sig själva som ett hinder. Snarare som förtryckare än som del av motståndsrörelsen. [caption id="attachment_7146" align="alignleft" width="209"]No, no, you really can't. No, no, you really can't.[/caption] Problemet finns i paradoxen som är central för vissa delar av den feministiska ideologin; å ena sidan vill man frigöra människan från hennes kön, å andra sidan definieras individer konstant av sin könstillhörighet. Därför kan män som bäst bli gäster i feminismen och därför duger inte dagens feminism som jämställdhetsprojekt, åtminstone så länge som den envisas med att enbart se människor som en del av ett kollektiv och inte som individer. Alexander Pettersson har slutat se sig själv som en individ. Han har med hjälp av feministiska teorier lyckats reducera sig själv till en representant för ett kollektiv, eller snarare den allra sämsta lilla delen av kollektivet män. Detta är idéer som utvecklades av den radikale feministen John Stoltenberg. Han menar att det inte finns och aldrig kan finnas någon god manlighet. Manlighet är oskiljbart från sexuell objektifiering av kvinnor, förtryck, empatilöshet och allsköns orättvisor. (Därför kritiserades kampanjen ”Real men don't buy girls”, som syftade till att motarbeta sexköp av barn. Den fick kritik för att sopa problemen med vanlig manlighet under mattan. Riktiga män är ju det som är själva problemet, menade kritikerna.) När Otto Weiningers självförakt utvecklats till ren antisemtism blev konversion en naturlig handling, och när det inte räckte, självmord. Och det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd är att vägra vara man, enligt Stoltenberg. Detta är tankar som återfinns hos Egeberg Holmgrens intervjupersoner, och alltså även hos Alexander Pettersson. Mannen är inte ens en människa, utan ett farligt djur och en destruktiv social konstruktion. Det enda som återstår är avskaffa sig själv som man. Ett självmord, i metaforisk eller faktisk mening.

Ivar Arpi - 18 december, 2014

Jo, PUT påverkar antalet asylsökande till Sverige

Dagens stora debattämne är Göran Hägglunds debattartikel om hur man kan minska invandringens kostnader. Självklart har han redan smetas ned med brun färg av en stor mängd debattörer till vänster. En strategi som handlar om att försöka fula ut alla som vill diskutera migration och integration, men inte har accepterat Miljöpartiets hegemoni på området. För jo, det finns migrationspolitik att föra, som varken är lik SD eller MP (Läs Per Gudmundson om det). Så nej, Kristdemokraterna har inte närmat sig SD. Att ett parti har konkreta förslag i migrationspolitiken borde vara regel, inte undantag. Göran Hägglund ska ha eloge för att ha brutit tystnaden. Och nej. det går inte heller längre att diskutera integration utan att också ha med migrationspolitiken i ekvationen. Får man frågor om migrationspolitiken bör man därför ha svar. hagglund Låt oss därför diskutera sakpolitiken, i stället för att tävla i att slå SD i huvudet på varandra. Det senare kanske imponerar på Aftonbladets ledarsida, men inte på väljarna. Det finns en verklighet bortom febriga debatter i sociala medier. Det är den politiken ska handla om. Ett av Göran Hägglunds förslag handlar om att ge tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) i stället för permanenta (PUT). På Politism har Eric Rosén kritiserat detta med hänvisning till resonemang som Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson förde i Ekots lördagsintervju för en månad sedan (15/11). Tyvärr stämmer inte Danielssons resonemang, vilket han själv säkert vet om. Sverige tar emot flest syrier per capita i Europa, och Danielsson fick frågan om det hade att göra med att vi är ensamma i Europa om att ge syrier PUT. På den direkta frågan säger Anders Danielsson att det inte har så mycket med det att göra (6:40 in i programmet). Men för ett år sedan skrevs Migrationsverket själva att ”Sveriges särställning som mottagarland för asylsökande från Syrien stärks” i och med beslutet om PUT. Liknande ökning syntes när beslut om PUT gavs till människor från Eritrea. I Migrationsverkets egen novemberprognos i år skriver de att antalet asylsökande kommer öka från Irak om ett PUT-beslut fattas för dem. Och att ”Andelen etablerade anknytningsansökningar avseende boende i Syrien förväntas fortsätta ligga på en hög nivå eftersom permanenta uppehållstillstånd till asylsökande från Syrien även fortsättningsvis kommer att vara omfattande.” En tjänsteman som arbetat på flera olika ställen i Migrationsverket både operativt och strategiskt skriver till mig: "Den absolut största orsaken till att Sverige nu utklassar övriga länder är ju att vi öppet marknadsfört vårat automatiska permanenta uppehållstillstånd till Syrier. Inget annat land följer ju vårat exempel av en anledning. Tyskland ger tillfälliga uppehållstillstånd som i praktiken blir permanenta men vem vågar chansa när resan hit kan kosta 100 000 kr. Att inte få permanent uppehållstillstånd innebär ju också svårigheter att få hit sina anhöriga och då är Sverige ett bättre alternativ.” Med tanke på att detta är något som Migrationsverket själva skriver om är det märkligt att Anders Danielsson säger något annat i Ekots lördagsintervju. Varför gör han det? Konsekvenserna blir att debattörer som Eric Rosén tyvärr förs bakom ljuset och därför skriver felaktigheter. Det är inte schysst, och det gagnar inte samhällsdebatten.

Ivar Arpi - 12 december, 2014

Replik från Oliver Rosengren (MUF) om Migrationsverket

I onsdags skrev Ivar Arpi en artikel om en diskussion han hade haft med Oliver Rosengren, som sitter i Moderata Ungdomsförbundets styrelse. Nu har Rosengren vidareutvecklat sina tankar i ett debattinlägg. Efter hans inlägg har Ivar Arpi skrivit ett svar på kritiken.
  Ivar Arpi har skrivit en artikel om Migrationsverket. Arpi är ingen nyhetsreporter, han är en politisk skribent och opinionsbildare. Då en skribent har begränsat utrymme gäller det att prioritera. Därför har jag ställt frågan om vilken opinion vill han bilda med artikeln? Hur vill Arpi att läsarna ska känna? Vilka slutsatser vill han att de ska dra? Neo har en värdegrund. Precis som andra politiska magasin. Neo skriver på sin egen hemsida att magasinet har ett opinionsbildande syfte. De skriver att ”framför allt tror vi på fria människor”. Reportage om marknadsekonomins brister är inte ovanligt i Arena, men en artikelserie om vinstjakt i välfärden skulle kännas malplacerat i Neo. Det är inte första gången Neo skriver artiklar där det problematiseras kring Sveriges öppenhet, istället för hur utanförskapet ska pressas tillbaka. Det oroar mig. Jacob Lundberg skriver i en tweet att flera artiklar har ”invandringskritisk slagsida”, en beskrivning jag delar. Just det fick mig att reagera och fråga Arpi om hans bedömning. Vad får ett magasin med en frihetlig värdegrund att känna sådant engagemang och behov av att problematisera invandringen? Som ett politiskt magasin borde Neo tåla att granskas och ifrågasättas för vinklingar och innehåll utan att ropa censur. Jag svarade på din fråga, att du som opinionbildare givetvis har ett ansvar för den opinion du bildar, så vad är ditt svar på min fråga om varför du problematiserar invandringen? Vilken slutsats vill du att läsaren ska dra? Att problematisera kring antalet människor som söker sig till Sverige, istället för hur systemen kan reformeras, är antingen bristande tro på människor eller ett uttryck för politisk lathet. Precis som att svaret på för få förskoleplatser inte är färre barn, utan fler platser, är svaret på utanförskapsproblematiken inte färre människor, utan fler jobb, och svaret på bostadsbristen inte färre bostadssökande, utan fler bostäder. Nu hoppas jag på en artikel från Arpi om de verkliga samhällsproblemen. Hur ska jobben bli fler? Hur ska det byggas mer och snabbare? Hur ska drivkrafterna att arbeta stärkas? Oliver Rosengren
 

Ivar Arpi svarar:

Orsaken till Oliver Rosengrens kritik är mitt reportage om Migrationsverket (och här har jag skrivit en uppföljning). Låt mig kort berätta hur jag arbetade med det. Jag har pratat med nuvarande och före detta tjänstemän som arbetar på Migrationsverket. Alla har inte blivit citerade. Jag har även läst internmejl, interna utredningar, utvärderingar och tidigare granskningar. Jag har också varit i kontakt med presstjänsten och fått ut statistik. Dessutom har jag intervjuat Mikael Ribbenvik som är operativ chef för Migrationsverket. Det som framkom under arbetet, och som jag även visar i reportaget är att Migrationsverket är under avsevärd press på grund av det ökade söktrycket till Sverige. Det jag ville göra var att gå bortom statistiken och prata med enskilda tjänstemän om hur de upplevde situationen. Efter att reportaget publicerades har jag också fått kontakt med många fler tjänstemän. Betyder det att jag har lyckats fånga in hela verkligheten på Migrationsverket? Nej. Men det är inte heller en journalistisk artikels uppgift. Men jag har pekat på problem faktiskt som finns i verksamheten. Berättelserna från tjänstemännen jag intervjuade finner också stöd i utredningar och uppföljningar. Men det är viktigt att komma ihåg att ingen enskild tjänsteman har koll på hela verksamheten. Det här blir ännu ett långt svar till Oliver Rosengren. Men jag vill vara tydlig för att undvika missförstånd.   ”vad är ditt svar på min fråga om varför du problematiserar invandringen?” Jag tror att den som faktiskt tar sig tid att läsa reportaget snarare ser att det som problematiseras är 1) styrningen av Migrationsverket, i synnerhet under Dan Eliasson, men även med nuvarande ledning, 2) arbetsbördan för tjänstemännen på ”golvet”, 3) styrfilosofin lean så som den har implementerats på Migrationsverket och 4) den bristande rättssäkerheten för asylsökande och för Sverige. Det var dessa frågor som var de viktigaste för tjänstemännen, och därför var det också där jag lade mitt fokus. Invandring problematiseras överhuvudtaget inte i mitt reportage.   ”Vilken slutsats vill du att läsaren ska dra?” Vilka slutsatser kan man dra utifrån mitt reportage? Flera olika. En slutsats drog Petter Bergner i Sundsvalls Tidning (18/11): ”Både underbemanningen och den bristande rättssäkerheten är en följd av politiska beslut och prioriteringar. Det är nu hög tid att prioritera en professionalisering av asylprocessen. Rättssäkerheten måste omfatta även den som kommer som flykting till Sverige, annars sviker vi de mest utsatta och undergräver förtroendet för den svenska asylpolitiken.” En annan slutsats drogs av Mats Skogkär i Sydsvenskan (20/11): ”Fram tonar bilden av en verksamhet präglad av godtycke där den sökandes trovärdighet är det väsentliga när det inte finns tid – kanske inte heller förmåga eller ens vilja – att avgöra vad som är sant. Att besluten går snabbt är viktigare än att det blir rätt. Den handläggare som vill slippa krångel ger bifall – då klagar ingen.” En tredje drogs av Caspian Rehbinder som är projektledare på Migro: ”Jag drog slutsatsen att byråkrati kring migration måste minskas kraftigt.” (10/12)   Och det går säker att dra många fler. Svaret är att jag vill låta läsaren dra sina egna slutsatser.   ”Som ett politiskt magasin borde Neo tåla att granskas och ifrågasättas för vinklingar och innehåll utan att ropa censur.” Jag har inte ropat "censur". Och ifrågasättanden är helt okej. Det är till och med bra och nödvändigt med kritik. Men nu är det trots allt så att Oliver Rosengren faktiskt anser att jag borde ha avstått från att skriva reportaget eftersom det, enligt honom, inte gagnar visionen om fri invandring. Det är inte riktigt censur. Det är egentligen snäppet värre än censur. En sådan självcensur som Rosengren vill se av borgerliga skribenter skulle vara förödande. Jag tror att de flesta av Magasinet Neo:s läsare uppskattar att vi inte är ett borgerligt Pravda. Om något inte går i linje med ideologin man bekänner sig till, ska man ignorera det, verkar Rosengren mena. Det går dock rakt emot min egen uppfattning om att politik måste utgår från verkliga problem och reella utmaningar för att vara relevant. Det innebär inte att man ska ge upp sin ideologiska kärna. Men en hundlort är en hundlort, även om man rullat den i sitt favoritglitter. Och man bör nog akta sig så att man inte börjar älska sina egna ideologiska uppfattningar så mycket att man tycker att det är omoraliskt att beskriva verkliga problem. Folk känner lukten ändå.   ”Nu hoppas jag på en artikel från Arpi om de verkliga samhällsproblemen. Hur ska jobben bli fler? Hur ska det byggas mer och snabbare? Hur ska drivkrafterna att arbeta stärkas?” Detta har jag skrivit om i flera år. Jag har bland annat förespråkat förenklade regler för bostadsbyggande och fler låglönejobb. Jag har även kritiserat Alliansen för att inte på allvar ha utmanat den svenska modellen som innebär höga trösklar in på arbetsmarknaden. Just insider-outsiderproblematiken har jag skrivit om ett otal gånger. Sedan är jag av åsikten att brister på Migrationsverket är tillräckligt av ett ”verkligt samhällsproblem” för att vara värt en granskning. Men NEO är inget partiorgan, vi är inte heller någon ungdomsförbundstidning. Vi har en politisk grundsyn men vi kombinerar detta med att vara ett samhällsmagasin. Därför är det vårt uppdrag att göra reportage och samhällsskildringar som inte nödvändigtvis landar i politiska slutsatser. Den typen av artiklar har vi gott om, inte minst bland våra krönikörer som är såväl liberaler som konservativa.   "Arpi är ingen nyhetsreporter, han är en politisk skribent och opinionsbildare." Ja, jag är en opinionsjournalist, inte nyhetsjournalist. Det är alldeles riktigt. Men jag skulle aldrig ignorera verkliga problem bara för att de verkar utmana mina föreställningar. Det som alltid motiverat mig är att beskriva verkligheten så sant jag kan. Om jag ställs inför en situation där jag måste välja mellan mina ideologiska favoritföreställningar och att beskriva hur något faktiskt är, så kommer jag alltid att välja det senare. Jag har till exempel skrivit försvar av New Public Management flera gånger, men tycker ändå att det som framkom om Lean på Migrationsverket var värt att lyfta fram.