Neo Blogg


Ivar Arpi - 10 april, 2014

Alltid någon annans fel

Sebbe_StaksetJag är själv med i De Obekväma. Hade jag vetat att Sebbe Stakset från Kartellen skulle vara med hade jag övervägt att tacka nej. Stakset har sysslat med grova våldsbrott, och han verkar inte särskilt ångerfull. Efter att ha dömts har han ändå fortsatt att hota med våld. Ändå hyllas han som en hjälte. En sanningssägare. Hans hat till och med hyllas. Stakset vill tala om klass, säger han i sitt avsnitt av De Obekväma. "Dom som inte vill prata klass kan dra åt helvete". Men han talar mest om kriminalitet. Hans avsnitt handlar om hat, våld, droger och pang-pang. På så vis försöker han svida om från våldsbrottsling till en megafon för ett viktigt politiskt ärende, underklassens röst. Och han lyckas. Han lyckas övertyga SVT, och han lyckas övertyga Dalademokratens Göran Greider. I går skrev Greider lyriskt om Sebbe Staksets hat (9/4). ”En strålkastare riktad mot det svenska samhället”, skriver Greider. "Han har varit kriminell, men är fri från den karriären nu och det han vältaligt snackar om här är att ge sig ut på något slags valturné i alla de områden där folk borde gå och rösta men inte gör det." Fri från kriminalitet? Sebbe Stakset dömdes förra året för grovt vapenbrott och även för olaga hot mot Jimmie Åkesson. Vad han sagt? "Vill tortera [Jimmie Åkesson] i tre dygn med avbitartång locktång blåslampa för att stoppa blödningar me!". Inget han ångrat det heller. Men på sätt och vis är Stakset en strålkastare. Rakt i ögonen på vänstertyckare som Göran Greider som verkar förblindad snarare än upplyst. Det är inga klasskämpar det rör sig om. Andra delar av musikgruppen Kartellen sitter i fängelse i Finland, dömda till livstid för medhjälp till mord. Det är dessa grovt kriminella människor som får Göran Greider att känna ”hat mot klassamhället”. Ännu en variant av det goda, fina hatet från vänster. Hatar man "de privilegierade" ses man som progressiv. Det enda Sebbe Stakset säger av värde i programmet är orden ”eget ansvar”. Kanske är det ironiskt menat, kanske inte. I övrigt lägger Stakset skulden för allt som är fel på andra. Det är staten, polisen, de privilegierade och så gott som alla andra som ska lastas för vad han själv begått för brott. Alla är ute efter människorna som bor i förorten. Antingen sviker de dem eller så vill de dem illa. Eget ansvar? Not so much. Men Stakset representerar tack och lov inte dem han gör anspråk på att representera. Även om Göran Greider lurats. ”Här kräver allt utbildning, till och med städare som plockar skräp”. Det säger Alen som var 16 år när han kom från Irak som kristen flykting till Skäggetorp i Linköping. Han är en av dem som intervjuades i reportageserien Det delade Sverige, som gjorts av Katarina Gunnarsson och Marcus Ericsson. De besökte utanförskapsområden i mindre svenska städer. Intervjun med Alen är belysande. Han hann aldrig ifatt med utbildningen eftersom han kom så sent och tvingas nu konkurrera med alla andra på den svenska arbetsmarknaden där utbildning krävs för nästan allt. ”Jag bara letar efter jobb. På dagarna är jag hemma eller ute. Man får damp också, man blir arg, man får psykologiska problem. Mina tankar går långt bort och jag tänker dåliga tankar. Jag vill skaffa pengar, men man kan inte misshandla människor. Mina föräldrar har lärt mig att inte göra dåliga saker eller skada andra människor.” Ingen gangsterromantik där. I de andra avsnitten av Det delade Sverige får man träffa unga människor och invandrare som saknar språkkunskaper, utbildning och överhuvudtaget färdigheter som efterfrågas på arbetsmarknaden. I industristäderna runtom i Sverige har de lågkvalificerade arbetena ersatts av högteknologiska. Trösklarna in har höjts. Samtidigt tar Sverige emot rekordnivåer av lågutbildade människor – många är analfabeter och har inte gått i skolan i ursprungslandet. Det är en ny situation på flera sätt. Sverige har aldrig tagit emot såhär många lågutbildade samtidigt. Det handlar inte om att det omkringliggande samhället ignorerar dessa områden. Snarare finns en reformtrötthet. Projekt, projekt, projekt, och sedan fler projekt. Någon får praktik. Men det är stenhård konkurrens om de riktiga jobben, och de som saknar utbildning har svårast. Det handlar inte om att ingen vågar prata om klass, utan om att det saknas riktiga jobb. Hur kommer det sig att Göran Greider alltid tycks ursäkta de värsta förbrytarna? Terroristen Mohammed Merah som mördade judisk barn i Frankrike och sköt ihjäl franska soldater, minns ni honom? Göran Greider skyllde även då morden på klassamhället, och led med förövaren i stället för offren: "Mohammed Merah – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka” ( Dala-Demokraten 23/3 -12). Merahs dåd berodde inte främst på hans ideologi, vill Greider låta oss förstå, utan var ett naturligt resultat av hans helt rättmätiga frustration och desperation. Skulle det vara rumsrent, eller befogat, att resonera så om Breiviks drivkraft? Eller om svenska nynazister? Nej, aldrig. Helt enkelt för att de flesta är eniga om att dessa drivs av ideologi. Varför är det så svårt att se att samma sak gäller vänsterextremister och neofundamentalistiska terrorister? Nu har turen kommit till de yrkeskriminella i Kartellen att få sina brott ursäktade av Greider. Återigen är det "klassamhället" som är boven. Eget ansvar? Not so much. Det är ett hån mot alla de strävsamma, skötsamma människor som bor i våra förorter. De som kämpar varje dag med att hitta jobb, lära sig svenska, utbilda sig och uppfostra sina barn. De allra flesta där kämpar för att förbättra sina liv, utan att begå brott och skada andra. Ska vi göra som Greider och låta några rappare i ett kriminellt nätverk blir talespersoner för dessa människor? De som hatar mest och skriker högst ska inte belönas med strålkastarljus. De är inte obekväma, de är genuint obehagliga.

Paulina Neuding - 11 februari, 2014

”Jag har deltagit i hundratals aborter”

Abortdebatt Jag har debatterat samvetsfrihet några gånger de senaste veckorna med anledning av det här fallet, barnmorskan Ellinor Grimmark som förlorade en utlovad tjänst för att hon inte vill delta i aborter. I går var det debatt hos Emanuel Karlsten i P3 med Anne-Lie Lehnberg från Flamman, i förra veckan i Aftonbladet TV (jag är med 12 min in). Jag har inte gått in på Ellinor Grimmarks fall i sak, men här skrivit här bland annat varför jag är för samvetsfrihet. Sverige är ett av få europeiska länder som inte har samvetsfrihet. Vi har bland Europas högsta aborttal, särskilt vad gäller tonårsaborter, samtidigt som sjukvårdspersonal lider av de sena aborterna. Jag är inte emot kvinnors rätt att välja. Däremot finns det inga rimliga skäl att kräva att all vårdpersonal ska vara del av en väldigt liberal abortpraxis. Man kan vara en anständig människa och tycka att man blev barnmorska för att hjälpa levande barn till världen, inte för att ta bort dem. I debatten är det flera som varnar för att samvetsfrihet kan leda till att vi får det som i Syditalien, där det faktiskt blivit svårare för kvinnor att få aborter. Varför inte jämföra med Norge, i stället för katolska länder i Sydeuropa? I Norge registrerar sjukvårdspersonal i förväg om de inte vill delta i aborter. Vårdgivare har samtidigt ingen skyldighet att anställa dem, om det är så att man behöver personal som kan utföra aborter. Samvetsvägrare som inte får anställning blir ett diskrimineringsärende först om det visar sig att de särbehandlas på grund av att arbetsgivaren ogillar deras religion eller åsikter. Det är inga väntetider att tala om i Norge, när jag ringde runt till norska landsting var beskedet att man får vänta två-tre dagar på tid för abort. Sedan är frågan vad det innebär för kvinna att möta en läkare, sjuksköterska eller barnmorska som säger att man tyvärr måste hänvisa henne till en kollega eftersom man själv inte deltar i aborter. I debatten sägs det att abortvägrande sjukvårdspersonal vore ett problem för att kvinnan kan känna sig skuldbelagd. Det där kan man skriva mycket om även i övrigt, hur snart sagt varje problematiserande betraktas som ett skuldbeläggande, att man för allt i världen måste undvika att erkänna moraliska svårigheter för att inte riskera att någon någonsin känner skuld. Varje kvinna som tar beslutet att göra abort har naturligtvis rätt till stöd och ett professionellt bemötande. Men abort är inte en enkel moralisk fråga. Sjukvårdspersonal kan inte göra den enkel. Jag tror framför allt inte att man gör kvinnor en tjänst om man försöker ge sken av att abortfrågan skulle vara enkel. Jag tänker på en kompis som inte förstod varför hon bröt ihop och grät hela tiden efter en abort, som skulle vara något okomplicerat. Det var hjärtskärande. I går kväll fick jag mejl från en läkare, som skriver om konsekvenserna just av att försöka göra abortfrågan till något okomplicerat. Han skriver såhär (och han hade inget emot att jag publicerar detta): Hörde dina synpunkter om barnmorskan som ville undvika att delta i abortverksamheten. Jag kan berätta att jag under flera år arbetade som gynekolog innan jag bytte specialitet till narkosläkare. Under dessa år utförde jag aborter praktiskt taget var och varannan dag och har som narkosläkare därefter säkert deltagit i hundratals till tusentals aborter. Jag har själv inte drabbats av några tyngre samvetsbetänkligheter men tycker att samhället som helhet tar alldeles för lätt på problematiken - på ett förljuget sätt. Allting framställs ju som så oproblematiskt - "ingreppet går på 5 minuter och man sover hela tiden och kan gå hem därefter". Men som gynekolog kommer man ibland i kontakt med patienternas emotionella problem. Ingen studie har gjorts på kvinnors emotionella skador efter abort (vad jag vet) men i USA finns det belägg för att 90 % av abortkvinnor lider av emotionell och psykiatrisk stress och 10% kräver vård i någon form för detta. Dessa kvinnor har t.ex. en 9 gånger större benägenhet för självmord. I USA är 30.000 kvinnor per år icke arbetsföra på grund av emotionella trauman. 200.000 som genomgått abort har gått med i post-abortion grupper vid namn som "Kvinnor exploaterade av abort", "Offer för val" och "Amerikanska offer för abort". Titlarna anger väldigt tydligt vad de tycker om abort så här i efterhand. Detta tal (200.000) inkluderar emellertid bara dem som öppet medger sina problem, många lider säkert i tysthet. Star Parker, som skrev boken "Uncle Sam's Plantation" och som genomgick 4 aborter innan hon var 23 år, har berättat att hon arbetat 17 år med pro-life och träffat många kvinnor med emotionella störningar efter abort, några suicidala, några mentalt urblåsta, några kärlekslösa zombies. En sörjer 20 år senare. Problemet med vårt samhälle är att vi försöker lindra det moraliska dilemmat. Men samhället skall inte lindra det moraliska dilemmat utan få människorna att erkänna det.

Mattias Svensson - 10 februari, 2014

Dummare än tåget

[caption id="attachment_5270" align="aligncenter" width="336"]Ra 847 stående på Malmö C. Tillhör Bergslagens Järnvägssällskap. Retrosnygg, men tågtrafiken var inte bättre förr. CC / Wikimedia Commons upphovsman kaktuslampan from Lund, Sweden. Ra 847 stående på Malmö C. Tillhör Bergslagens Järnvägssällskap. Retrosnygg, men tågtrafiken var inte bättre förr.
CC / Wikimedia Commons upphovsman kaktuslampan from Lund, Sweden.[/caption] Jan Guillou har inte internet. Om det ursäktar att trötta ideologiska dogmer ersätter faktakoll är upp till hans redaktör. Janne har hur som helst suttit på sin kammare och på skrivmaskinen plitat ihop en kolumn om att ”privatkapitalistiskt järnvägskaos” härledd till ”Thatcherismen” på 80-talet lett till att ”allt blivit sämre och betydligt farligare för passagerarna”. Ja, vi har hört den förut. Den som nu har lyxen av tillgång till nätet kan enkelt kolla upp lite kompletterande uppgifter. Stämmer exempelvis slutsatsen att det blivit sämre för tågresenärer och svårare att åka tåg? Tvärtom, fler än någonsin åker tåg idag. På Trafikbloggen i GP konstaterar Ulf Nyström att tågresandet i Sverige förra året var större än någonsin tidigare. I år, eller senast nästa år, bryts 200-miljonersvallen. På 80-talet gjordes knappt 80 miljoner resor per tåg. På 25 år har antalet tågresor mer än fördubblats, ökningen har varit närmare 140 procent. Persontransportarbetet, som mäts i personkilometer, ökade med fyra procent under 2012 till 11,8 miljarder personkilometer, också det en ny toppnotering. Fler än någonsin reser alltså med tåg i Sverige. Är då tågen mer försenade nu än tidigare? Inte heller det stämmer. Flest tågförseningar var det runt 1980. Punktligheten har blivit betydligt bättre under både 1980- och 1990-talet men trots betydande investeringar under 2000-talet avstannat och möjligen minskat något. Aha! På grund av privatiseringar! Nä, sannolikt snarare på grund av statens decennielånga underlåtenhet att investera. Enligt rapporten Är järnvägen på rätt spår? (källan till uppgifterna om punktligheten) som gjorts av konsultbolaget WSP är ”[e]n möjlig förklaring till denna ’järnvägsparadox’ … ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.” En annan möjlig orsak är enligt rapporten den låga produktivitetsutvecklingen i bygg- och anläggningsbranschen, en politiskt skyddad bransch med stor statlig upphandling, skydd mot import och bristande konkurrens, långt från ”nyliberala” fria marknader. Tidningen Fokus har skildrat ledningsproblem hos ansvariga myndigheten Trafikverket. Säkerheten är ett bekymmer. Trafikverket konstaterar: ”Inom vägtrafiken har antalet omkomna minskat. Inom järnvägssystemet sker ingen minskning. I stället kan en svagt ökande trend misstänkas. Både inom väg- och järnvägstrafik syns en fortsatt ökning av trafikmängd.” Fler resande än någonsin och en i stort sett flat trend för dödsfallsolyckor. Inte tillräckligt bra, men långt från herr Guillous fantasi om att tågresandet blivit ”betydligt farligare”. Ansvaret för underhåll av spåren ligger fö på helstatliga myndigheten Trafikverket, och det har som nämnt ovan skett fler investeringar i spåren under senare decennier. Antalet urspårningar är också betydligt lägre än i början av 1990-talet.   [caption id="attachment_5265" align="aligncenter" width="461"]Från trafikverket.se Från trafikverket.se Notera den ändrade och vidgade definitionen av ekonomisk skada som bör förklara delar av minskningen.[/caption] På sidan 7 i samma rapport kan ni fö se olycksstatistiken för tågtrafik i det nyliberala experimentlandet Storbritannien. (Tredje lägst i Europa totalt, näst lägst om man bortser från självmord). Den statistiken är från 2009, men även senare statistik från 2012 (nedan) bekräftar bilden av Sveriges och Storbritanniens tågtrafik som bland den säkraste i Europa. [caption id="attachment_5264" align="aligncenter" width="882"]Från trafikverket.se Från trafikverket.se[/caption] Britterna har också sett ett ökat tågresande, en ökning som tog fart i mitten av 90-talet då järnvägen öppnades för anbudsförfarande. [caption id="attachment_5262" align="aligncenter" width="641"]Ökningen av tågtrafik i Storbritannien sedan mitten av 90-talet, då järnvägen privatiserades. Källa: http://www.railway-technical.com/statistics.shtml Ökningen av tågtrafik i Storbritannien sedan mitten av 90-talet, då järnvägen privatiserades.
Källa: http://www.railway-technical.com/statistics.shtml[/caption] [caption id="attachment_5263" align="aligncenter" width="445"]Den gula linjen är brittiskt tågresande i ett längre perspektiv. Här framstår inte ökningen sedan 90-talet som lika dramatisk, men decennierna dessförinnan var inget att skryta med. Järnvägens problem började inte med Margaret Thatcher. Källa: http://www.railway-technical.com/statistics.shtml Den gula linjen är brittiskt tågresande i ett längre perspektiv. Här framstår inte ökningen sedan 90-talet som lika dramatisk, men decennierna dessförinnan var inget att skryta med. Järnvägens problem började inte med Margaret Thatcher.
Källa: http://www.railway-technical.com/statistics.shtml[/caption] I den statliga utredningen En enkel till framtiden? (SOU 2013:83) sammanfattas utvecklingen i Sverige på senare år:
Jag konstaterar att Sverige sedan 1988 haft en stark tillväxt i järnvägstrafiken, särskilt i den regionala persontrafiken, och att det i flera andra avseenden skett betydande förbättringar, exempelvis vad gäller produktivitet och säkerhet. För godstransportköparna har marknadsöppningen inneburit ökade möjligheter att använda tåget till konkurrenskraftiga priser. Upphandling av persontrafik i konkurrens har många gånger lett till betydande kostnadsminskningar. Samtidigt finns det problem med punktligheten, strategisk budgivning i upphandlingar och (på senare år) försämrad reshastighet, liksom en del oroande tendenser i olycksstatistiken. (mina kursiveringar)
Delprivatiseringar av den typ som skett för tågtrafiken är inte problemfria, och långtifrån alltings lösning. Här är exempelvis en kritisk utvärdering som menar att de privata tågföretagen i Storbritannien plockat ut vinster snarare än investerat i verksamheten. Men i både Sverige och Storbritannien sammanfaller de med starkt ökat tågresande och kostnadsminskningar för både gods- och persontrafik medan dessa länders tågtrafik hör till de minst olycksdrabbade i Europa. Och båda länderna hade i början av 1980-talet en genuint misskött järnvägstrafik i helstatlig regi. En del längtar tillbaka till en sådan ordning, en nostalgi som inte bara är svårförenlig med historiska fakta, utan om man ska tro utredaren Gunnar Alexandersson är lika omöjlig i framtiden:
Jag konstaterar att det i flera viktiga avseenden inte är möjligt för Sverige att genomföra en återreglering i järnvägssektorn.
Vänsterpolitik gör sig som så ofta bättre som nostalgisk dröm än som politisk framtid.