Ekonomiboken alla borde prata om

Ja, det finns en aktuell faktaspäckad, tjock bok om ekonomi som alla borde läsa. Nej, det är inte den du tror. Har just avslutat fantastiska Fragile by design – The political origins of banking crises and scarce credit av Charles Calomiris och Stephen Haber (Princeton University Press, 2014). En bok som ger fördjupade kunskaper och insikter om den närmast oundvikliga relationen mellan banker och politik genom en historisk genomgång av fem länder. 506 stadiga sidor förskräcker förstås, men det är å andra sidan en bok som så här några år i efterhand ger det klokaste perspektiv jag sett på en nära händelse som den amerikanska finanskrisen 2007. Och då är bokens fokus inte primärt USA, eller begränsat till nutiden. Det var alltså ett samarbete mellan banker och aktivistgrupper som företrädde minoriteter. Grupperna tjänade miljoner. Tiotals! Hundratals! Miljarder! Jag förstår att det låter osannolikt och konspiratoriskt, men låt mig förklara. USA hade ett banksystem som av historiska skäl inte medgav förgrening, utan bestod av småbanker i varje delstat. När möjligheten plötsligt öppnades under 1990-talet för banker att gå samman i hela USA fanns en enorm möjlighet till effektivitetsvinster i detta. MEN en faktor för att gå samman var en lag från 1979 som bara tillät sammanslagningar om det gynnade närsamhället där detta skulle ske, och aktivistgruppernas omdöme var i praktiken måttet. Aktivistgrupperna fick administrera generösa lån till allt mindre nogräknade villkor till sina medlemmar (ibland med motkrav om aktivism för deras politiska agenda), bankerna fick gå samman. Och för att inte behöva ta för stora risker på lånen till utsatta grupper drog man in de halvstatliga företagen kända som Fannie Mae och Freddie Mac, som hade staten som garant och under Bill Clinton och George W Bush allt mer ambitiösa politiska mål att låna ut till ”svaga grupper”, villkor som blev normerande för hela lånemarknaden. Ja, där någonstans tror jag att ni kan storyn. Allt var fullt medvetet, och påståendet att ”ingen visste” är rent löjligt. Har något gjorts åt problemen? Ja på ytan, men inget som kommer att lösa dem. Precis som efter USA:s många tidigare bankkrascher. Det här är nu inte en historia om finanskrisen, utan ett i sanning bredare perspektiv. Storbritanniens, USA:s, Kanades, Mexicos och Brasiliens moderna historia ur ett samhällsekonomiskt perspektiv blir bakgrund åt en analys med intressanta insikter och slutsatser. Kanadas banksystem har inte haft en kris sedan 1839. Ja, 1839, och den var liten. Det är synnerligen effektivt och har både erbjudit omfattande krediter till alla landsändar och varit stabilt i kristider. Och det beror inte på politik, de fick en centralbank först 1935 och den har inte haft mycket att göra. Så låt oss då kopiera hur de har gjort! Nja, här kommer den dåliga nyheten: Ett lands banksystem är väsentligen en produkt av politiska beslutssystem och att olika intressekoalitioner finner varandra. Att beklaga för libertarianer är att bankverksamhet är svår att separera från staten. Det behövs en aktiv statlig kompetens för att sätta villkoren för bankverksamhet som reservkapital, staten behöver vara behjälplig med skuldindrivning och att upprätthålla avancerade kontrakt. Allt detta öppnar för staten att ställa motkrav, inte minst som staten behöver banker för att finansiera sin verksamhet. Det är sådana motkrav från staten som bjuder in intressekoalitioner i vad författarna kallar The great bank bargain. Några intressenter tenderar att tjäna multum på bankverksamhet och kontanter, vanligtvis på bekostnad av allmänheten. Den goda nyheten är att detta gör auktoritära system dåliga på bankverksamhet. En diktator kan inte garantera att hen inte kommer att plocka banken på tillgångar vid behov och därför blir bankverksamheten begränsad. Än idag har exempelvis Kina mest statliga banker. För demokratier är en slutsats att ju fler kontroller och skydd för minoriteter, andrakammarsystem, juridisk överprövning et cetera som finns, desto större chans att bankverksamheten faktiskt bedrivs i allmänhetens intresse, är stabil och med goda kreditmöjligheter. Jag vill ta meningen ”The populist notion that the absence of constraints on majority rule results in more power and greater opportunities for the common man is based on a misunderstanding of the way democracies work.” och gnida in den i ansiktet på alla pompösa folkpartister som genom 1900-talet insisterat på en rak parlamentarism i en kammare som det enda demokratiska systemet. Så hör inte heller Sveriges banksystem sedan 1970-talet till de stabilare i världen. Men det hjälper ju inte att ta en slutsats och gnida den i någons ansikte. Hela det historiska perspektivet och stundtals små detaljer i lagar eller ett lands utveckling är avgörande för förståelsen. Och det får man bara om man läser boken. Så gör det! Gör det även om det inte en bok man läser för att den har slutsatser man kan nicka instämmande till. Gör det just därför.

Miljöpartiet och miljöpolitiken – några kommentarer

Det är roligt att få den sorts ambitiösa svar på viktiga frågor som Jon Karlfeldt ger apropå mina fem kritiska frågor om miljöpolitik. Inte minst som Karlfeldt självkritiskt medger att Miljöpartiet tidigare haft en dogmatisk inställning i sitt motstånd mot genmodifierade växter. Miljöpartiets motstånd mot genmodifierade grödor finns dock kvar. Jag kan inte hitta ett enda aktuellt exempel vare sig i riksdagen och än mindre på EU-nivå där Miljöpartiets linje varit att tillåta någon slags genmodifierade grödor. I EU-parlamentet har Carl Schlyter varit en profilerad motståndare, som inte tycks vilja lämna några slags möjligheter för bönder att faktiskt använda grödor framtagna på detta sätt.

I det oklara läge som GMO-frågan är inom EU bör Sverige stoppa nya grödor tills det finns möjlighet till nationella förbud. Man bör också ha möjlighet att säga nej till GMO-grödor i den offentliga upphandlingen. (Risk för invasion (sic!) av genmodifierade grödor GP 30/3 2012)

Gustav Fridolin och Åsa Romson har hållit en låg profil, men röstat emot när tillfälle givits. Och även om argumenten ändrats är inställningen densamma. Fridolin tycks numera mena att GMO inte kan tillåtas för att grödorna då skulle konkurrera ut dyrare ekologisk produktion.

”Man måste få skydda värdet av sina investeringar. Kommer det in konkurrenter med GMO när andra investerat i grön utveckling snedvrider det konkurrensen” (Handelskammaren)

Karlfeldts inställning grundar sig delvis på en mer legitim farhåga, koncentrationen av GMO-patent till ett fåtal globala storföretag. Men den invändningen är inget motargument mot exempelvis gyllene ris, A-vitaminberikat ris som tagits fram för att hjälpa u-länder. Ett ris som ändå motarbetats av exempelvis Greenpeace och mot vilket Carl Schlyter upprört kräver hårdare gränskontroller vid EU-import. Och det ironiska är att dagens koncentration av GMO-grödor hos ett fåtal storföretag beror på de strikta kontroller och regleringar som MP och andra drivit igenom. Vill man undvika en koncentrerad marknad måste man bli liberala med att bejaka och likabehandla grödor. Motsättningen mellan ekologisk odling och genmodifiering är lika konstlad. I själva verket menar professorn i växtlära Pamela C Ronald och ekoodlaren Raoul Adamchak i boken Tomorrows table att gentekniken är just vad den ekologiska metoden behöver för att kunna föda mänskligheten. Så snälla Karlfeldt och Miljöpartiet, istället för att hitta på nya, ekonomiska ursäkter att alltid rösta emot GMO, släpp sargen och kom in i matchen! Det finns mycket annat att diskutera vidare. Gällande om utsläppen minskas bäst av ett mål för just utsläpp eller med mål även för förnybart och energieffektivisering slås jag kanske framför allt av den uppgivna hållningen i EU-kommissionens eget dokument  i en av Jon Karlfeldts länkar. Där konstaterar de att den för resultat så viktiga marknaden för utsläppsrätter beräknas vara helt kollapsad på grund av ackumulerad överutdelning av gratis rättigheter och inte öka utsläppspriset ordentligt förrän framåt 2030 (en måttlig ökning från 10 € per ton koldioxid 2020 och 14 € så sent som 2025 ökar då till ca 35 € 2030). Under sådana omständigheter kan förstås regleringslösningar och sektorsspecifika mål vara mer motiverade, men det är egentligen ett allvarligt problem. Priser på utsläpp är den mest effektiva och bredaste lösningen om man inte vet eller kan förutse exakt var och hur utsläppen kan minskas. Jag anser med många andra att det är fallet med koldioxidutsläppen, men det kräver en bok att motivera (och jag skriver på en). Vad gäller fisket kan jag bara konstatera att mycket talar för att vi får välja antingen rika fiskare och rika fiskbestånd, eller fattiga (men fler) fiskare och fattiga bestånd. På Island som Karlfeldt beklagar är fisket, trots att många får köpa sina fiskekvoter för kanske 50-60 procent av värdet på fångsten, så lönsamt att yrkesfiskare 2011 tjänar mer än vd:ar, finansanställda och läkare. De 200 bäst betalda yrkesfiskarna tjänar i genomsnitt omkring 16 000 euro i månaden (runt 137 000 kronor). Hälften eller en fjärdedel av de nivåerna är fortfarande mycket goda inkomster. Jag misstänker att här som på området genmodifiering är de ekonomiska argumenten och klagomålen på marknaden mest ett svepskäl att kunna rösta emot överförbara fiskekvoter. Det är synd, för de är fortfarande den mest lovande åtgärden för att rädda utsatta fiskebestånd. (Och med motståndet mot det vertikala växthuset i Linköping av likaledes ekonomiska skäl bildar det något av ett mönster.) Nåja, man kan ju alltid avskaffa subventionerna till fisket också om man vill minska överfiskningen. Det borde vi vara överens om. Även om Karlfeldts logik när det kommer till landsbygdsstöd är att det behövs gröna subventioner för att uppväga miljöskadliga subventioner som man inte riktigt vågar ta tag i att avskaffa. Märkligt resonemang. Särskilt som värdet av gröna subventioner är begränsat. Amerikanska National Academy of Sciences gjorde nyligen en genomgång av samtliga gröna skatteavdrag och subventioner. Resultatet är förödande:

”Inte en enda av subventionerna var effektiv; några var horribelt ineffektiva; och andra som etanolsubventionen hade perversa effekter och ökade i själva verket växthusgasutsläppen. Den sammantagna nettoeffekten av alla subventioner sammantaget var väsentligen noll!” (Nordhaus, William The climate casino, s 266 (min översättning)

Även i Sverige visar en utredning från Konjunkturinstitutet (Miljö, ekonomi och politik 2013) att många klimatåtgärder är i det närmaste verkningslösa. Exempelvis har elintensiv industri haft undantag från energiskatter mot ett program för energieffektivisering (PFE), ett program som är ett dolt och otillåtet industristöd och dessutom ”inte bidrar till energipolitiska mål utan höjer kostnaden för politiken”. Mycket att diskutera som sagt, och många anledningar att fortsätta den kritiska granskningen av Miljöpartiets och andra partiers miljöpolitik. Tack själv, Jon Karlfeldt, för ett omfattande och på många punkter hoppingivande svar.

Svar från MP: Genmodifiering har stor potential

Medierna har enligt en granskning behandlat Miljöpartiet okritiskt. För att underlätta kritisk granskning skrev Neo:s redaktör Mattias Svensson (14/4) Fem kritiska frågor om miljöpolitik till Miljöpartiet. Här svarar Jon Karlfeldt, ledamot i Miljöpartiets partistyrelse och ansvarig för utbildnings- och justitieutskotten, på Neos frågor om bland annat hur man bäst minskar koldioxidutsläpp, får ett hållbart fiske och använder genmodifierade grödor.   Som politiskt parti kan vi visserligen knappast klaga över att slippa negativ publicitet. Däremot välkomnar vi kritisk granskning av vår politik. Varför? Först och främst tror vi på vår politik, och är övertygade om att den i mycket hög utsträckning står pall för sådan granskning, varför den blir ett tillfälle för oss att visa att vi har rätt. Men ingen är ofelbar, inte heller Miljöpartiet, och om vi inte blir granskade och får våra misstag påtalade för oss riskerar vi att stå fast vid – och i värsta fall genomföra – politik som i något slags objektiv mening är dålig. Lika mycket som en bilfabrik eller en tidskrift behöver vi få vårt arbete kvalitetskontrollerat. Så först av allt, Mattias: tack för hjälpen! Just miljöpolitiken är inte mitt eget specialområde, men jag vill ändå ta mig an att besvara dina frågor. Jag vill rikta ett tack till de av mina partikollegor som hjälpt mig där min sakkunskap har haft alltför stora brister. Så till frågorna – och svaren.   1) Miljöpartiet vill inte göra det dyrare att minska koldioxidutsläppen Sammanfattning: Det Konjunkturinstitutet avråder ifrån uppmuntrar Energimyndigheten och EU-kommissionen till, eftersom de ytterst förhåller sig till olika frågor. Konjunkturinstitutets analys, och din fråga, utgår från att minskade utsläpp med X% till 2030 är det enda målet. Så är dock inte fallet, utan det finns fler mål, och då håller inte resonemanget. Frågan du ställer, liksom Konjunkturinstitutets analys, utgår från att en viss utsläppsminskning till en viss tidpunkt är det enda egentliga målet. Om så vore fallet är det helt rätt att ytterligare mål om t.ex. andel förnybart eller energieffektivisering riskerar att bli en begränsning av vilka lösningar som är möjliga, vilket i sin tur riskerar att höja kostnaden (även om EU-kommissionen själv, i sin konsekvensanalys, gör bedömningen att tre mål inte kostar mer än ett ensamt utsläppsmål[1]). Men precis som Konjunkturinstitutet konstaterar kan det finnas andra mål, och då faller ditt argument. EU:s uttalade avsikt (i den aktuella grönboken om klimat- och energipolitiken till 2030) är att skapa ett konkurrenskraftigt, leveranssäkert och ekologiskt hållbart energisystem. Även om vi i Miljöpartiet anser att frågan om ekologisk hållbarhet tveklöst måste vara överordnad så ser vi värdet i en politik som främjar hållbarheten men samtidigt ger andra fördelar. Ökad andel förnybar produktion bedöms exempelvis ge säkrare tillgång till energi och förbättra EU:s handelsbalans på energiområdet – två frågor som nyligen aktualiserats ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv genom flera EU-länders beroende av rysk gas. När det gäller energieffektivisering är mängden åtgärder som kan vidtas där och som har en direkt positiv ekonomisk effekt alltjämt mycket stora, men problem i stil med de svaga incitament som Konjunkturinstitutet nämner gör att de ändå inte vidtas. I båda fallen kan kvantitativa mål på EU-nivå spela en viktig roll i att driva investeringar och förmå medlemsstaterna att vidta åtgärder för att överbrygga marknadsmisslyckanden. När det gäller den övergripande avsikten, som alltså omfattar mer än bara en utsläppsminskning, bedömer både EU-kommissionen och den svenska Energimyndigheten att tre mål är mer effektiva än ett.[2][3] Även om vi håller oss till frågan om ekologisk hållbarhet finns det goda skäl att inte stirra sig blind enbart på utsläppsnivåer. Slutmålet är trots allt inte en minskning med si eller så mycket till 2030, utan slutmålet (i sammanhanget) är ett EU med ett långsiktigt hållbart ekologiskt fotavtryck. Det kommer kräva betydligt mer effektiv energianvändning än idag, och en kraftfull ökning av andelen förnybar energiproduktion (gärna på sikt till 100%). Kvantitativa mål till 2030 på de områdena syftar då inte till att nå utsläppsmålet för 2030, utan snarare mer långsiktiga mål om väsentligen noll utsläpp av växthusgaser och ekologisk hållbarhet i andra avseenden än klimatet. [1] http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:52014SC0015 [2] http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:52014DC0015 [3] https://www.energimyndigheten.se/Internationellt/Internationellt-energisamarbete--/Energifragan-inom-EU/Aktuellt-inom-EU/   2) Miljöpartiet är för bra lösningar för att skapa hållbara fisken, vilket kan inkludera också säljbara fiskekvoter Sammanfattning: Säljbara individuella kvoter är ett av flera möjliga verktyg som tillsammans kan bidra till ett hållbart fiske, och kan i vissa fall vara det bästa. Mp vill dock inte införa ett obligatoriskt kvotsystem på EU-nivå eftersom det riskerar att gynna stora, kapitalstarka aktörer snarare än de som har minst miljöpåverkan och bidrar till att skapa jobb i lokalsamhället. För att först klargöra vad vår hållning egentligen är: Miljöpartiet är inte emot att enskilda EU-länder inför säljbara kvoter om de så önskar, eller att vissa specifika fisken kan organiseras enligt något av de många olika system för överförbara kvoter som kan användas. Det vi inte vill är att metoden ska vara obligatorisk i EU. Säljbara individuella kvoter är endast ett av flera möjliga instrument för att fördela fiskekvoter, och det räcker inte ensamt för att uppnå ett hållbart fiske. Som du själv skriver räcker det inte heller med enbart reglering av totala fångstnivåer, men för att stoppa överfisket är det av stor vikt att sätta sådana nivåer som är hållbara och kontrollera att de inte överskrids – den refererade Science-artikeln om individuella kvoter[1] understryker också vikten av vetenskapligt underbyggda fångstnivåer. Det är riktigt att varje fiskare bör ges ”ett intresse av hela beståndets växt”. En studie publicerad i Nature 2011[2] visar att detta kan åstadkommas bland annat med individuella kvoter, men att starkt ledarskap, social sammanhållning och skyddade områden också är viktiga faktorer. Nobelpristagaren Elinor Ostroms forskning om långsiktigt hållbar interaktion med ekosystem har också lyft fram dessa och andra principer som viktiga för att lösa den typ av problem vi diskuterar här. Men om individuella kvoter nu har potential att vara effektiva, varför vill vi då inte se dem på EU-nivå? Ett system med säljbara kvoter får olika effekt beroende på hur man utformar det [3]. I Danmark har ägarskapet koncentrerats på ett fåtal personer och det danska kustfisket har drabbats hårt.[4] På Island har kvoterna köpts av amerikanska och kinesiska banker och fiskare har tvingades leasa fiskerättigheter från ägarna.[5] Ett obligatoriskt kvotsystem på EU-nivå skulle de facto innebära en privatisering av en idag allmänt ägd naturresurs, och göra fiskekvoter till vilken som helst produkt på EU:s inre marknad. Det skulle kunna öppna för en enorm marknadskoncentration på EU-nivå av vissa fisken – och lokala kustfiskare skulle ha mycket svårt att överleva i den konkurrensen. Vi ser helt enkelt de potentiella nackdelarna med ett EU-gemensamt individuellt kvotsystem som alltför stora. Miljöpartiet vill inte gynna de fiskare som har mest pengar – vi vill gynna de som fiskar på miljömässigt och socialt mest hållbart sätt. Vi vill fördela fiskekvoter utifrån transparenta kriterier som premierar de fiskemetoder som har minst miljöpåverkan och de fiskare som bidrar till att skapa jobb i lokalsamhället. Den möjligheten finns i EU:s nya fiskepolitik – tack vare ett grönt förslag.[6][7] [1] http://www.sciencemag.org/content/321/5896/1678 [2] http://www.nature.com/nature/journal/v470/n7334/abs/nature09689.html [3] http://www.pewtrusts.org/uploadedFiles/wwwpewtrustsorg/Reports/Protecting_ocean_life/CatchShare.pdf [4] http://wkshop.bakuri.dk/filarkiv/dkfisk.die.dk/file/Evaluering_af_Kystfiskerordningen_2007-2009.pdf [5] http://www.clientearth.org/reports/technical-briefing-transferable-fishing-concessions-common-fisheries-reform.pdf [6] Artikel 17 i fiskeförordningen: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2013:354:0022:0061:SV:PDF [7] http://www.greens-efa.eu/fileadmin/dam/Documents/Policy_papers/Green_Policy_Paper_on_Common_Fisheries_Reform.pdf   3) Miljöpartiet har en avvaktande hållning till genmodifierade grödor, men är på intet sätt kategoriskt emot. Sammanfattning: Miljöpartiet har historiskt varit väldigt (kanske omotiverat) skeptiska till genmodifierade grödor och behåller än idag en avvaktande hållning. Vi ser de potentiella fördelarna och säger därför inte tvärt nej, men manar till försiktighet eftersom tekniken innebär nya typer av risker som måste hanteras på ett tillfredställande sätt. Okej, här får jag medge att påståendet i frågan i grunden är sant: Miljöpartiet motarbetar genmodifierade grödor, åtminstone såtillvida att vi vill ha ett tydligt regelverk för deras användning som utgår från försiktighetsprincipen. Min egen uppfattning är att vi historiskt har tenderat åt det dogmatiska hållet i den här frågan, något som oftast inte är bra. Genmodifiering av grödor är en teknik som har stor potential att avhjälpa svält och bristsjukdomar, minska miljöpåverkan och sänka kostnader. Det är också en teknik som är förenad med vissa, ibland betydande, risker, och en teknik som – på det sätt den ofta används idag – har skapat en i vår mening trasig marknad. Att en gröda är genmodifierad är i sig ingenting som automatiskt gör den dålig eller farlig. När vi gör förändringar i en gröda på artificiell väg – förändringar som kan vara stora och som introduceras i naturen plötsligt snarare än gradvis – behöver vi dock vara ödmjuka inför att det kan vara svårt att förutse alla effekter, exempelvis gällande hur den nya grödan kommer att interagera med alla delar av det ekosystem som den placeras i. Det finns alltid en risk för oväntade effekter, som att grödan konkurrerar ut någon naturligt förekommande växtart som det inte alls var önskvärt att konkurrera ut. Därav kravet på försiktighet vid introducering av nya genmodifierade grödor. Även om en modifierad variant av en gröda inte har några av de problem som diskuteras ovan finns risker kopplade till biologisk mångfald. För att ta ett exempel: naturliga variationer i – till exempel – det vete som odlas på olika håll i Sverige ger en viss motståndskraft; en ny sjukdom eller ett nytt skadedjur kanske drabbar vissa varianter, men inte andra. Om allt vete i Sverige ersattes med en standardiserad variant, där allt utsäde är centralt producerat och genetiskt identiskt, riskerar en betydligt större del av landets veteodlingar att slås ut i ett slag, samtidigt som möjligheterna till naturlig resistensutveckling minskar. Slutligen det där om den trasiga marknaden. Problemet påminner lite om de där snygga kaffebryggarna som bara fungerar med kapslar från en viss tillverkare; man köper något som ser ut att vara en produkt på en öppen marknad, men som sedan visar sig ha bundit fast en i ett monopol. Ungefär så är det i de fall där ett företag har utvecklat en gröda som är resistent mot samma företags bekämpningsmedel – och sedan har tagit patent på både grödan och bekämpningsmedlet. Till skillnad från i fallet kaffekapslar skulle det visserligen vara teoretiskt möjligt för jordbrukarna att – som man alltid gjort – ta tillvara säd från grödorna och använda som utsäde nästa gång. Detta förbjuder dock ofta avtalen med GMO-företagen. Den ekonomiska makt som dessa företag på så vis får över matproduktionen, för att inte tala om över de enskilda lantbrukarna, ser Miljöpartiet som problematisk. Det är också så att dessa grödor alltjämt bygger på användning av bekämpningsmedel. Mp:s inställning är att det snarare är ekologisk matproduktion som är rätt väg att gå, och där får vi medhåll bland annat av FN:s särskilda rapportör om rätten till mat.[1] Det gäller även om perspektivet är de bönder i Afrika som du, Mattias, nämner; sagda rapportör lyfter fram ekologisk odling som väg både till ökad produktion, till att motverka klimatförändringarna och till att bekämpa fattigdom. [1] http://www.srfood.org/en/report-agroecology-and-the-right-to-food   4) Mp har inget emot vertikala växthus, utan är tvärtom nyfikna på all innovationer av det här slaget, men kommer ändå säga nej till konkreta projekt om de inte framstår som bra. Sammanfattning: Miljöpartiet är allmänt positivt till nya, kreativa idéer, och har inget generellt emot vertikala växthus. I det aktuella fallet har dock Mp:s lokalavdelning känt tveksamhet inför det konkreta projektet av bland annat ekonomiska skäl; det framstår helt enkelt inte som en bra implementation av idén. Jag tycker personligen att det låter väldigt intressant med vertikala växthus och som jag förstår det så har Miljöpartiet i Linköping inte heller något alls mot den idén. Det de lokala gröna däremot har luftat en viss tveksamhet emot är just detta hus. Och det är väl ändå en väsentlig skillnad? Mp Linköpings invändningar har handlat om att just detta projekt på grund av höga kostnader, tekniska brister och andra problem riskerar att totalt sett bli ett misslyckande. Utöver att en kommun inte bör stötta ett projekt bara för att det är nytt och häftigt, oberoende av den typen av risker, finns också faran att ett misslyckat högprofilprojekt i denna de vertikala växthusens barndom riskerar att förstöra hela konceptets rykte, något som knappast är önskvärt om dess potential nu är så hög. Jag har inte gjort, och kan utifrån tillgänglig information inte göra, en självständig bedömning av Linköpingsprojektet. Däremot kan jag konstatera att den lokala partiavdelningen är tveksam till projektet och att de skäl de anger verkar sprungna ur en rationell bedömning. Och att de inte har något alls emot vertikala växthus i allmänhet. 5) Vi värnar att landsbygden får stöd, men stödjer inte det ineffektiva och miljöskadliga sätt på vilket så sker idag. Sammanfattning: EU:s landsbygdsprogram, såväl som annat landsbygdsstöd, dras mycket riktigt med vissa problem. Miljöpartiet anser dock inte att lösningen är att minska mängden stöd till landsbygden, utan att förändra stödens utformning. Vi värnar en levande landsbygd. Miljöpartiet värnar en levande landsbygd, och står bakom regionalpolitik som generellt koncept. Det är skälet till att vi reagerade negativt på det besked från regeringen som omnämndes i den länkade artikeln. Det betyder inte att vi anser att EU:s landsbygdsprograms nuvarande utformning är perfekt, och inte att vi förnekar att det finns stödsystem på området som är direkt skadliga. Här använder du ett onekligen mycket effektivt retoriskt grepp i sammanhanget, nämligen att hänvisa till Maria Wetterstrand. Hur kan jag/vi säga emot henne, liksom? Det gör vi inte. Miljöskadliga subventioner är ett otyg som bör och ska motarbetas. Man får dock skilja på olika sorters stöd: en del är kopplad till produktion, en del är rena bidrag, en del är ersättningar för tjänster (som särskilda aktiviteter för att bevara biologisk mångfald i jordbrukslandskapet). De senare finns i landsbygdsprogrammet, där ca 70% av pengarna har gått till olika miljöåtgärder. MP vill se en förändring av landsbygdsprogrammet för att det mer aktivt ska främja övergång till framtidens ekologiska jordbruk. Vi vill också få bättre träffsäkerhet för miljöstöden. Det är visserligen olyckligt att behöva kompensera för de dåliga subventioner som onekligen finns med andra stöd. Men EU-medlemskap och handelsavtal begränsar vilka styrmedel man kan använda för att korrigera för andra felaktigheter. Bonusfrågan: Miljöpartiet har inte övergivit idén om grön skatteväxling. Mp anser alltjämt att det är en vettig utgångspunkt att så långt möjligt beskatta det som är dåligt snarare än det som är bra. Arbete är inte dåligt (även om för mycket arbete kan vara det, men det är en annan fråga), och därför är det en fördel om vi kan ersätta en del av skatterna på arbete med skatter på annat – sådant som vi faktiskt vill motverka, till exempel koldioxidutsläpp. Att vi nu (i aktuella budgetförslag) föreslår en hel del nya eller höjda miljöskatter utan att samtidigt sänka skatten på arbete måste ändå ses i sitt sammanhang: att Alliansen under sitt regeringsinnehav har sänkt inkomstskatterna med ca 140 miljarder– men knappt rört miljöskatterna. När nu ett antal olika expertmyndigheter samstämmigt talar om behovet av nettoskattehöjningar framöver för att klara välfärdens finansiering så anser jag att Miljöpartiet ändå agerar fullt ut i den gröna skatteväxlingens anda när vi låter i princip hela Alliansens enorma skattesänkningspaket på arbete vara och istället fokuserar på att höja just miljöskatter. Några avslutande reflektioner Det finns en röd tråd i frågorna du ställer, och den är inte särskilt förvånande givet avsändaren: Vilken roll i att möta samhällets utmaningar ska politiken egentligen spela, och hur ska den förhålla sig dels till marknaden, dels till vetenskapen? Miljöpartiet tror på marknadens förmåga att lösa många problem. Vi ser dock också att den många gånger misslyckas om den lämnas helt vind för våg. Vi ser att politiken har en mycket viktig roll att spela i att motverka marknadsmisslyckanden, exempelvis genom regleringar eller ekonomiska styrmedel. Vissa problem möts till och med mer effektivt med gemensamma lösningar på samhällsnivå än genom processer på en mer eller mindre fri marknad. Det gäller inte minst i försvaret av intressen utan ekonomisk makt, såsom kommande generationer. Samtidigt ser vi att politiken, precis som marknaden, är imperfekt. Konkurrensstörande och miljöskadliga subventioner är exempel på hur politiken kan stjälpa snarare än att hjälpa när den lägger sig i. Att veta var vi bör agera politiskt och var vi bör låta bli är svårt, liksom hur vi bör agera när vi väl gör det. Där är forskning, rationalitet och vetenskaplighet förmodligen de kraftfullaste verktyg vi har att tillgå. Det politiska systemets roll är att slå fast visionerna, och att sedan fatta de beslut som krävs för att nå dit. Däremot är politiken som regel inte bäst på att komma fram till exakt vilka dessa beslut som behöver fattas är. Det är i det steget i den politiska processen som vi har ett ansvar att arbeta kunskapsbaserat, att ta till oss av vad som går att veta, snarare än att bara tycka. Ett av de främsta skälen till att jag är miljöpartist är att jag upplever att mitt parti i mycket hög grad gör just detta – och kanske än viktigare har en uppriktig ambition att göra det. I den mån det ändå sker att vi driver politiska förslag som enligt rådande kunskapsläge inte kommer att föra oss närmare våra visioner, ja då är det både lätt och rätt att kritisera oss. Lätt, eftersom vi har fakta emot oss. Rätt, eftersom vi helt enkelt har fel. Sådan kritik kommer vi alltid innerst inne att välkomna. Även om vi inte alltid lyckas göra det med ett leende, och även om vi kanske glömmer bort att säga tack. Jon Karlfeldt (MP) Ledamot, partistyrelsen (ansvarig för utbildnings- och justitieutskotten)