Mattias Svensson - 23 februari, 2011
"Det blir en bedömningsfråga vad man ska subventionera. Och låt mig då ta några exempel. Får man, på ett samhällsområde, stryka på något som för exempelvis en gourmet smakar eller luktar gott?"
Nä,
riktigt så roligt uttrycker sig inte Eskil Erlandsson. Det hade annars varit något slags skatteåterbäring. Men
i det här reportaget märks att han är osunt upphetsad av att få spendera skattemiljoner på små favoritprojekt med glesbygdsbidragens ständiga favoritglosa, att ha satt en periferi "på kartan". Sajten är partipolitisk och smått nordkoreansk i sin inställsamhet, men följande passage är talande för satsningen på "Matlandet Sverige": "[O]m pengarna – hundratals miljoner – satsas rätt för att uppnå de visioner som vi alla tycker är fantastiska, det vet vi ännu inte. Men en sak är klar som korvspad. Eskil Erlandsson själv är mycket nöjd."
Jordbruksministern gillar att få leka loss med några tiotal miljoner på projekt han gillar. Det är något han delar med Centerledaren Maud Olofsson. Medan Erlandsson vill smörja kråset tänker Olofsson lägga hundra miljoner på diverse
sysselsättningsterapi för kvinnliga företagare.
Ministrarnas oförställda entusiasm inför perifera symbolprojekt utan värde för andra än de inblandade, och knappt ens för dem om de är professionella, säger något tragiskt och talande om vad centern har blivit. Ett irrelevant parti upptaget av irrelevanta, självförhärligande och fåniga symbolprojekt som inte förändrar samhälle eller politik. Fast om de nu gillar att spendera andras pengar ska vi kanske vara glada att de är så futtiga i tankarna och därmed billiga i drift.
Mattias Svensson - 21 februari, 2011
Är religion lösningen på miljöproblemen och en väg för framtiden? Naturvårdsverket tar i alla fall en rejäl tripp bakåt i en nyutgiven
antologi som söker alternativ till ”vår tids modernitet, kolonialism och teknovetenskap”. Faktum är att KG Hammars text om återgång till Jesu tid är ett av de modernare greppen. Det samsas med Sokratiska tankar om hushållsekonomi som alternativ till marknadsekonomi, ekologen Alf Hornborgs dröm om tillvaron före pengarna blev bytesmedel, lite samisk naturromantik och Eva Moberg som skyller krig på patriarkatet.
Varför Naturvårdsverket mobiliserar för att lösa framtidens problem med religion, feminism, naturfolksromantik, hushållsekonomi och ransoneringskuponger är svårt att svara på. Hela skriften är så mycket alternativ verklighet att inte ens en drogliberal som undertecknad skulle våga rulla ihop och röka den, vilket annars hade varit det mest konstruktiva. En sak kan i alla fall konstateras: en myndighet som har råd att klaga på pengar har uppenbarligen för mycket av den varan. De ansvariga för skriften
Om möjligheter borde omedelbart förpassas till den där ransonerade bytesekonomin i naturnära glesbygd de pläderar för.
Mattias Svensson - 19 februari, 2011
Vi går tillbaka till Aktuellts studio den 10 november 1989. Alfredius har radat upp kännarna bredvid sig. Inga östeuropéer, givetvis inte, inte heller någon borgerlig politiker (under perioden 8-12 november är de bannlysta från Berlinbeva...kningen), men väl the usual suspects.
Katarina Engberg. Jörn Donner. Dieter Strand.
De ser alla ut att komma från sin egen begravning.
Alfredius frågar: "Dieter Strand, har du nånsin förbannat muren?"
Aftonbladets välkände reporter ser då tankfull ut och säger att det retat honom när "svenska tjejer" vid gränsen tvingats visa sina handväskor. Men det han egentligen har på hjärtat är något annat. Trots att det är "ett halvt historiskt ögonblick" önskar han formulera ett "försvar" för muren.
Vid dessa ord nickar de andra i studion gillande.
Jens Christian Brandts klassiska
reportage på 15-årsdagen av Berlinmurens fall borde vara obligatorisk läsning för alla som svamlar om något slags svunnen guldålder för medier i allmänhet och public service i synnerhet. Nu senast är det statsvetaren Jesper Strömbäck som
på sin blogg skriver att medierna var bättre förr: "Sedan cirka 20 år tillbaka sker en successiv om än inte radikal kommersialisering, vars konsekvenser ur ett demokratiskt perspektiv kan bli långtgående." Det är ett historielöst och okunnigt inlägg, men talande för att mediernas försämring anses vara så självklar att det inte behöver underbyggas.
Som Brandts reportage antyder var Sverige snarare ett nyhetsmässigt u-land för 20 år sedan och har blivit enormt mycket bättre sedan dess. Att döma av hur den senaste folkresningen skildrats från Egypten och Tunisien kan det knappast sägas ha skett en förändring till det sämre. Även public service är betydligt mer mångfacetterade och analytiska, men kanske framför allt ingen avgörande eller särskilt viktig medieaktör. Snarare en i mängden. Vad är det som blivit mindre demokratiskt med detta, Jesper Strömbäck?
Synen på nya medier var inte heller bättre förr. Minns att Författarförbundet och socialdemokratiska kulturarbetare ville
förbjuda videotekniken hellre än att låta människors konsumtionsval avvika från kulturpropositionens mål från 1974. Statstelevisionen var en del i denna uppfostran med sitt
glädjelösa finkulturella utbud som, måhända orättvist, vaccinerat många av oss mot sådana upplevelser.
Talet om en svunnen guldålder för medierna är också på många sätt en myt. Ta kultursidorna. När jag kollade arkiven från 1987 hade SvD och DN en sida kultur. Nu har de varsin bilaga, förvisso med nöjen också. Det är mer bevakning och utrymme, inte mindre.
Man kan säkert på enstaka punkter sakna resurser som då fanns (koncentrerade kring betydligt färre och nationellt avgränsade avsändare), eller beklaga det rika utbudet ytlig underhållning, sensationslystnad och dumheter. Men jag skulle nog våga hävda att när public service som ensamt monopol bar ansvaret för kvalitetsbevakning var i stort sett allting medialt sämre och mer inskränkt än idag, inklusive public service.
Edit: Strömbäcks inlägg motiverades visst av statsmediernas anslagsäskan
på DN Debatt, ett haveristiskt och konspiratoriskt inlägg mot medier som inte lever på avtvingade licenspengar med 70-talsmässiga utfall mot kommersialism och kapitalism. Ska artikeln ses som exempel på den intellektuella nivån hos ledningen för public service är den en anledning så god som någon att lägga ner statsmedierna.