Mattias Svensson - 12 oktober, 2009
Johan Wennström skriver pricksäkert i SvD om (den bidragsfinansierade) kultursfärens förakt för vanligt folk. En monolog
som tydligen spelar på borgerlighetens och liberalers påstådda nationalism och motvilja mot
homosexuella och kvinnor går under namnet på vår tidskrift ”Neo – det liberala
samhällsmagasinet”. En uppenbar förvanskning av det politiska engagemang som
driver Neoredaktionen, liksom tidningens innehåll. Om homosexuellas rätt skrev
jag exempelvis motioner och artiklar om redan i början av 1990-talet, när
förslag om likabehandling vid adoption och äktenskap knappt ens väckte
bestörtning, mest löje. Och jag är den enda icke-feministen på redaktionen.
”Alla som är kulturintresserade känner till Neo” sade regissören Jörgen Dahlkvist till Neos Anna-Karin Nyman (Neo 2/2009) när pjäsen gick i vintras. Det var tydligen lite si och så med den saken. Men vad spelar sanningen för roll. Om gamla kulturskägg som
Nils Schwartz kan få sina fördomar om liberaler bekräftade kommer de välvilliga
recensionerna
som ett brev på posten, och någon annan målgrupp behöver inte en
skattefinansierad kulturinstitution bekymra sig om.
Det har på sina håll efter Göran Hägglunds utspel efterlysts
konkreta exempel på kultursfärens förakt för ”verklighetens folk”, som om de
skulle saknas. När jag för två år sedan reflekterade
kring Ayn Rands betydelse för kulturdebatten, några av de roligaste passagerna
i hennes böcker fångar just dialogerna på den tjattrande klassens
cocktailpartyn, nämnde jag exempelvis Lars Norén:
[T]a Rands avklädning av kultureliten i sina pricksäkra
observationer av deras syn på människan och det viktiga i livet. För någon
vecka sedan kom pjäsen ”M som i människa”. Vem var den utvalda representanten för arten människa? Mördaren och
kvinnoantastaren Mijailo Mijailovic, vars vidrigheter naturligtvis skylls på
”samhället”. (Nej, en kallblodig mördare representerar inte människan eller
mänskligheten och nej, fanskapet var inget offer).
Lars Noréns senaste pjäs Fördold framställer det som att ett vanligt
medelklasskvarter är fullt av pedofiler, vardagsbrottslingar och kräk levandes
tomma, glädjelösa liv. Vilken härlig tillit till sina medmänniskor han måste
ha, Lasse.
Inte undra på att denna kulturelit avskyr Ayn Rand som
pesten. Rand, som lyfter fram och dramatiserar mänsklighetens bästa sidor och
det extatiska äventyr som är livet, skylls för att vara kall och
antihumanistisk av samma människor som i Lars Norén finner ”tröstande
bekräftelse” och en ”påminnelse om människan bakom bruset”. Det säger mer om
dem än om Rand.
Neo och Rand har utöver liberalismen även optimismen och ett
ogenerat hyllande av det estetiskt tilltalande gemensamt. Just det senare
tenderar att provocera kultursidesmänniskorna långt mer än frihetliga politiska
ståndpunkter. Avskyn för det vanliga bleknar också i jämförelse med varje
referens till det vackra. Därför är det ingen slump, snarare rätt smickrande,
att det just är Neo som plockas fram för smutskastning av en fri teatergrupp i
Skåne. Eller att en annan grupp planerar att göra en pjäsen Ayn till Malmö
stadsteater hösten 2010, om Ayn Rand.
Av filmklippet att döma är monologen på Malmö stadsteater en ogenerad ripoff på Stefan Sauk. På youtube finns originalet, alldeles gratis och komplett med det svårt pretentiösa greppet att prata finlandssvenska när det är ”allvar”:
Paulina Neuding - 11 oktober, 2009
Humor, även ofrivillig sådan, kan få politiska konsekvenser
och i förlängningen förändra världen. Så kan man sammanfatta de mer försiktigt
kritiska reaktionerna efter att den norska Nobelkommittén förärat Barack Obama
Nobels fredspris. Exempelvis skriver DN:
Genom att belöna Obama
med ett Nobelpris har den norska kommittén bidragit till att höja de redan
orealistiska förväntningar som finns på USA:s president. Därmed har man gjort
såväl honom som fredspriset en otjänst.
Problemet med årets
pris er at den kan undergrave autoriteten både til dem som gir og han som
mottar prisen.
Skadan hade kunnat göras
ogjord, konstaterade libertarianska Reason magazines Nick
Gillespie före Obamas tal i Vita husets rosenträdgård i fredags:
Congrats to President Barack
Obama on being awarded the Nobel Peace Prize, which everyone in the world, with the exception
of the committee that decides the award, basically agrees is undeserved. (…) He should pull a Le Duc Tho, the North
Vietnamese negotiator who declined a joint prize with Henry Kissinger for the
simple reason that ”his country was still not at peace.”
That would not only honor the spirit of the prize, but make it easier for Obama
to actually work toward peace.
I Wall Street Journal konstaterar Peggy Noonan under rubriken A Wicked and Ignorant Award:
In one mindless stroke, the committee has rendered the Nobel Peace Prize a laughingstock, perhaps for as long as a generation. And that is an act of true destruction, because it was actually good that the world had a prestigious award for peacemaking.
The members of the committee have also put the young American president in a terrible place. They make it look like all the talk of ”The One,” the heartthrob of the European elite, the darling of the international left, is true. They make him look prefabricated and inauthentic, an empty structure held up by essentially silly people. Which puts him at a disadvantage in his own country, because Americans don’t really like it when flaky European politicians tell them how they ought to see him or the world.
Hon lanserar det radikala
förslaget att Obama under sitt tacktal i Oslo ska överraska sina otvetydigt
antiamerikanska norska värdar med att
– hylla idén om Amerika:
How to redeem this?
That is a hard question, but here is one idea. The president will deliver a big
speech in Oslo Dec. 10: white tie and tails, a formal, bound statement.
The world, as they say, will be watching. He should deflect the limelight. (Can
he?) He should make his subject bigger than himself. (Is there a subject bigger
than himself?) He has been accused of traveling through the world on an
extended apology tour. That isn’t fair, but the tag is there. How about an
unapologetic address, a speech, with the world’s elites leaning forward and
listening, about the meaning of America? A speech that shows a grounded and
sophisticated love for his country and its great traditions and history. Not a
nationalistic speech, not a prideful one, but a loving one.
Mer i facket avsiktlig
humor som kan förändra världen: Aron Flam och Jonatan Unge åker till Aftonbladet för
att lämna tillbaka något som de, typiskt nog, har stulit från palestinska
barn. Åh vad jag önskar att fler hade deras inställning.
Mattias Svensson - 10 oktober, 2009
Lissabonfördraget har godkänts av de folkvalda parlamenten i 26 av EU:s
medlemsländer, utsedda i fullt demokratiska val. I det 27:e medlemslandet,
Irland, röstade två tredjedelar (67%) ja till fördraget i en folkomröstning.
Detta tycker jag nog är en ovanligt tydlig demokratisk grund. Att ena 27 länder
är en nog så svår uppgift även i mindre omfattande frågor. Detta breda stöd är
en stark signal om att Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt.
Så här
beskriver Sveriges ansvariga minister Cecilia Malmström processen fram till EU:s Lissabonfördrag.
Att utlovade folkomröstningar ställts in (Storbritannien, Portugal) eller
negligerats (Nederländerna, Frankrike, Irland) efter press från de andra
medlemsstaterna, eller att frågan gått igenom parlamenten utan något mandat
från allmänna val, som i Sverige, har varit regel snarare än undantag, att
ansvarig kommissionär inte kunnat ge besked om vilket folkligt uttryck som
skulle kunna innebära att fördraget förkastades och kastades i den papperskorg
där det hör hemma, det existerar inte i Malmströms skönmålade värld. I hennes
världsbild har detta retuscherats till ett entusiastiskt och massivt ja, så
massivt att det som bara hotas av ”[e]n ensam man i en union med 500 miljoner
medborgare” som hon beskriver
Tjeckiens president Vaclav Klaus i hans officiella befogenheter som statschef.
”Är riksdagsbeslut odemokratiska?” frågar Malmström
retoriskt och förbigår det faktum att endast folkpartiet, som knappast gjorde
något succéval utan backade kraftigt, sökte mandat i valet 2006 för något slags
EU-konstitution. Alliansen passade i utfrågningarna, väl medvetna om att de
inte har folket med sig i frågor om att massivt utöka EU:s makt och
befogenheter. Det odemokratiska, Cecilia Malmström, består i att du och
regeringen i efterhand låtsats ha ett sådant mandat och drivit igenom en
omfattande förändring med bäring på grundläggande maktdelning utan att folket
kunnat ha inflytande vare sig i val eller genom en folkomröstning. Detta
mönster går igen genom Europa, vilket inte är så konstigt eftersom politiker i
gemen är mycket mer entusiastiska över nya EU-befogenheter än deras
befolkningar.
Det riktigt läskiga är att jag misstänker att Cecilia
Malmström inte förställer sig i sin skönmålning av ett Europa där
”Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt”. I de ordförandegemak där
hon numera rör sig är detta förmodligen en etablerad och okontroversiell
sanning. Hit når helt enkelt inga folkliga invändningar annat än filtrerade i
EU-rapporter
som förklarar Irländarnas nej till Lissabonfördraget med CIA-komplotter och bloggare som haft fräckheten att vara kritiska till Bryssel (om Malmström sorterar detta under ”tankepaus” eller ”dialog med irländarna”
vet jag inte), alternativt protester från bidragsberoende bönder och andra
välunderhållna särintressen som makthavarna kan uppleva att de behöver ta om
hand. Att lämnas i fred med egna beslut är inte längre ett alternativ. I Cecilia Malmströms värld jublar alla över Lissabonfördraget, och den som till äventyrs inte gör det är bara en ensam folkfiende eller nyliberal eller kommunist eller CIA-agent. Det är denna mentalitet som mer än något annat utgör EU:s demokratiproblem.
Bakgrund:
Mattias Svensson (Expressen) Klaus kan rädda EU-demokratin
Cecilia Malmström (blogg) När kommunister och nyliberaler är överens…
Mattias Svensson (Neobloggen) Pinsamt ministersvar
Johan Norberg (Metro) EU-ledarna behandlar oss som barn
Cecilia Malmström (blogg) Är riksdagsbeslut odemokratiska?
